Himmelens & Underjordens Kamp

Xenia nickade och log lite halvt medans hon vände sig mot det vita stoet hon fick med sig. Stoet kom mot henne som på en osynlig signal och sakta smekte hon dess mule. Hon lutade sitt ansikte mot hästen och drog in dess doft, det luktade gott. Hennes far hade skänkt henne stoet.
Demonen presenterade sig slutligen och artigt vände sig Xenia mot henne. Hon skulle uppträda artigt, hon skulle bete sig som en ängel och se ut som en. Skulle hon kunna det? Hade ens någon varit nere på jorden för att veta hur kallt det faktiskt var? Troligen hade de det, men som allt annat kunde de dölja sanningen eller välja att inte nämna den. Nu stod hon här så lite förberedd som möjligt och med bara en häst. Hon likt hennes syskon som knappt blivit släppta utanför slottet.
"Trevligt att träffa dig Aisha, det är mycket vackert namn." hon log mjukt för att dölja den förtvivlan hon kände och andra känslor hon inte fick känna som ängel.
"Vem jag är?" Xenia tystnade, men hon kunde inte ljuga. Eller visst kunde hon det, men inte så att en ängel kunde genomskåda det men en demon skulle det säkert.
"En ängel, men det vet ni säkerligen. Jag är prinsessa även om jag inte helt räknas med." det var det närmsta hon kom att baktala sin familj, att säga vilket helvette hon rent utsagt levde i.
"Och ni min ädla dam?" frågade hon med ett litet roat leende då kvinnan verkade ha svårt med vänligheterna och artigheten.
"Tala föralldel med det tungomål ni själv behärskar bäst." sade hon slutligen artigt och väntade på kvinnans svar med hästen vid sin sida.

När hon såg den vita hästen som verkade tillhöra Xenia så kände hon sig lite dum som inte lagt märke till den tidigare. Den hade bara varit några meter bort, och nu stod Xenia och kelade med den. Aisha såg sig omkring för att se om det fanns någon annan häst i närheten, men nej. Hon suckade lågt. Då skulle de behöva skaffa sig en när de väl kom till de trakter som faktiskt var bebodda. Att ta resa till fots genom landet var inte ett alternativ, det skulle bara göra att allt gick långsammare.
Efter att Aisha själv presenterat sig så vände sig Xenia ifrån hästen och mot henne istället.
"Trevligt att träffa dig med Xenia. Det är också ett vackert namn." sade hon och log snett. Efter det så väntade hon tålmodigt på att Xenia skulle svara på hennes fråga. Hon verkade inte alls vilja berätta om det, så när hon väl gjorde det så lyssnade Aisha intresserat. Hon höjde lätt på ena ögonbrynet och såg undrande på henne när hon sade att hon inte helt räknades med. Hon förstod inte alls hur hon menade, men hon pressade henne inte. Det verkade vara ett... känsligt ämne. Dessutom så hade hon väl redan fått reda på tillräckligt. Det förvånade henne att hon var en prinsessa. Underjordens drottning skulle absolut inte skickat iväg något av sina barn - De var alldeles för värdefulla för något sånt här.
Hon fnös roat till när hon blev kallad "ädel dam". Om någon utav de två var en ädel dam så vore det väl Xenia. Hon var ju den som var en prinsessa.
"Jag förstår inte hur du orkar prata sådär hela tiden, jag skulle bli galen." sa hon och skakade lätt på huvudet.
"Men som svar på din fråga, kära prinsessa. Jag är.. många saker. För det mesta är jag en av de som skyddar kungafamiljen. Men det är också mig de kallar på om de vill att någon ska undanröjas, hotas, skyddas eller bli krävd på information. Jag är ganska diskret, vilket de gillar." berättade hon och flinade lite.

Xenia ler lätt och skrattar till något som fört var rätt trevande då det var längesedan hon skrattat frivilligt åt något. Det fanns inte mycket där uppe att skratta åt inte som prinsessa som hon.
"Jag är van vid det och vanor är svåra att bryta jag. Anser ni inte det?" frågar Xenia och börjar gå ner för kullen, de skulle väl inte slösa bort hela dagen? Hästen följer efter henne men hon stannar förskräckt till då Aisha nämner sitt jobb. Xenia vet inte vad hon ska säga eller hur hon skulle reagera. Hela hennes ängelbakgrund strider emot det hon sa. Hon visste att demoner och underjorden var sådan, men ändå? Men ändå fanns där något långt inom henne som längtade efter något.
"Då är ni som perfekt för detta uppdrag, inte jag." svarade hon slutligen och fortsatte att gå.
"Det ligger en by åt detta håll men vi kommer inte dit innan mörkret." hon tystnar och väntar in demonen. Solen sken ännu klart men Xenia var rädd vad som skulle ske sedan, hon hade hört talas om mörkret men aldrig upplevt det själv. Hemma var nätterna ljusa som nu på dagen.
"Vad anser ni att vi ska göra?" frågan var vänligt menad. Hon visste inte hur demonen ville göra med uppdraget. Inte heller hur demoner fungerade, behövde de mat och sömn?

Aisha smålog när Xenia skrattade till. Hon märkte hur det lät lite tveksamt, som att hon inte skrattat på väldigt länge. Det var nästan så att hon tyckte synd om henne, livet som änglaprinsessa kunde inte innehålla mycket spänning eller faktiskt underhållande saker. Hon hade alltid tänkt på änglar som väldigt stela, "korrekta" varelser, och hon började känna att hon haft rätt.
"Ja, det har du väl rätt i." svarade hon, fortfarande med ett litet leende. Hon hade ju själv svårt att bryta vanan att tala på sitt eget sätt.
Xenia började gå iväg nedför kullen med hästen efter sig, och Aisha började gå efter henne. Men hon hann inte långt förrän Xenia plötsligt stannade till. Hon verkade helt förskräckt, och Aisha började spänt se sig omkring. Hade hon sett något? Eller var det något hon hört? Aisha hade inte märkt något alls, men nu var hon på helspänn.
Hon stod så en kort stund och tänkte just fråga Xenia vad det var frågan om. Men hon avbröt henne redan innan Aisha hunnit öppna munnen, och när hon hörde vad hon sade så tog det inte långt tid för henne att inse just varför hon stannat till sådär. Aisha hade inte alls tänkt på att hennes jobb kanske var något totalt främmande för henne, något som sågs som något fruktansvärt. Det här var ju trots allt kvinnan som svävade några tum ovanför marken för att inte skada växter och djur. Hon suckade och gned sig i ansiktet. Hon hade inte menat att skrämma henne. Men visst måste det väl finnas liknande personer i himmelriket? Allt kunde inte vara så fint och perfekt, trots att det var så det gärna framstod.
"Du har väl rätt om det med. Men du behöver inte vara perfekt för det för att kunna hjälpa till." sade hon mjukt. När Xenia stannat till så fick Aisha fart på fötterna igen och var strax framme vid henne. Hon funderade lite kort på vad hon sagt.
"Vi borde ta oss till byn. Jag behöver en häst, och du behöver, ärligt talat, lite andra kläder." sade hon och kastade en blick mot hennes tunna klänning. "Så vi tar oss dit, spenderar natten där och ordnar sakerna under dagen sen. Att resa under natten är antagligen inte det bästa alternativet." lade hon till, fortfarande lite fundersam. Visserligen så behövde hon inte sömn, inte mycket i alla fall. Hon kunde bara inte fortsätta hur länge som helst utan att åtminstone några timmars sömn. Dock så var det inte fallet just nu. Nu tänkte hon mer på att nätterna var ganska kalla, och väldigt mörka. Dessutom så fanns det säkert både människor och djur eller varelser som inte skulle tveka inför att anfalla dem. Hon skulle antagligen kunna klara av det, men om Xenia kunde det kändes tveksamt. Det var också svårare att slåss när man inte kunde se något, så hon ville helst undvika det.

Xenia ville helst skratta rått och hemskt åt det Aisha sa "Inte vara perfekt." det var precis vad hon alltid var tvungen att vara även om hon alltid misslyckades.
"Inte vara perfekt?" sa hon milt för att dölja det hon egentligen kände för ämnet.
"En ängel och framförallt en prinsessa måste alltid vara perfekt. Jag måste alltid vara perfekt även om jag alltid misslyckas med min blotta existens." hon ryckte på axlarna och vände bort ansiktet. Hon skulle inte ha sagt något, det var inte hennes del att klaga. Hon var en ängel och skulle inte känna detta hat och bitterhet. Det som alltid funnits inom hennes svala skal och falska glada leenden.
Hon hörde knappt vad Aisha sa om häst och kläder och svarade enbart med något mumlande.
"Åh, förlåt mig." hon ryckte till och log ursäktande åt Aisha denne varelse hon borde hata och frukta. Denne varelse som var den första utom hennes far som visat henne vänlighet och respekt.
"Du har så rätt, det är faktiskt kallt. Men........" hon tvekar och vänder blicken mot himmelen.
"Jag får inte." avslutade hon meningen och såg på Aisha. Hon hoppades att de däruppe inte kunde höra henne. Men de kunde det säkert, hon hade lyckats under hela sin uppväxt att göra som reglerna sa. Men nu? Hon orkade inte med och var det inte för hennes far skulle hon bara ge upp. Hon var ändå inte uppskattad hon var inte vacker hon var en värdelös horunge.

Aisha såg lite förvånat på henne. Det där hade hon inte väntat sig. Hon visste ju att änglar verkligen ville att allt skulle verka alldeles perfekt, men till och med de måste väl inse att det inte var realistiskt? Av Aisha så förväntades det ju en viss nivå av finkänslighet och respekt, och om hon inte nådde upp till det så fanns det vissa konsekvenser. Men hon hade aldrig förväntats vara perfekt. Kungafamiljen sågs ofta som det, men det var inget de själva kämpade med att uppnå.
"Hur kan du ha misslyckats med din blotta existens?" frågade hon. Antagligen så hade det något att göra med hur hon "inte räknades med" som prinsessa. Aisha var nyfiken, och ärligt talat så tyckte hon lite synd om henne. Det här var uppenbarligen något ganska känsligt, och det verkade inte vara någon liten sak.
Åt hennes prat om kläder och en häst fick hon bara lite mummel till svar. Men strax därefter så ryckte Xenia till och bad om ursäkt med ett litet leende. Om det varit någon annan skulle hon antagligen blivit ganska irriterad över bristen på engagemang när det gällde det här uppdraget. Men Xenia hade uppenbarligen en del problem med sin familj som verkade ha satt sina spår. Så hon sade inget, utan log bara lite lugnande mot henne.
När hon väl fick ett ordentligt svar på det hon sagt så rynkade hon på ögonbrynen.
"Du... Får inte?" upprepade hon förvirrat. Hur kunde hon inte få byta kläder? Var det där hennes familj igen som var framme och bestämde? De kunde väl inte på allvar förvänta sig att hon skulle gå runt i den där tunna klänningen hela tiden? Hon hade ju inte ens några skor!
"Men du MÅSTE. Det är varmare, mer praktiskt och dessutom så smälter du in bättre. Du skulle bara dra uppmärksamhet till dig i det där!" Dels för att vanliga bönder sällan gick omkring i så fina kläder, och dels för att hon såg väldigt vacker ut i det.

Xenia suckade och stannade tvärt, hon vände sig mot Aisha och bet sig i läppen. Det här var värre än hon kunnat anat, hon hade avslöjat redan för mycket. Men hon kunde inte ljuga, dels för att Aisha genast skulle se det och dels för att deras resa inte kunde börja med en massa lögner.
"Vad tror du mina gröna ögon och röda hår kommer ifrån? Då alla bilder och avbildningar av änglar är blonda med blåa ögon? Jo, det är avbildningar av kungafamiljen de sänder till folket. Det är dem som de får i sina uppenbarelser." hon tystnar men hade hon börjat fick hon fortsätta.
"Alla giftermål är planerade från det man föds och kungligheter beblandar sig inte med vanligt folk. Jag är redan bortlovad. Men nu gällde det även min far. Då han var gift med min mor fick han, tja..........." nu rodnade Xenia, hon kunde inte tala om det förbjudna ämnet.
"Ja, det var en av tjänarinnorna och av den händelsen kom jag. Jag är ett missfoster som inte borde få finnas, ett misstag. Det anser alla utom min far. Det är därför de sänder ut mig, för att jag inte kommer överleva detta uppdrag. Jag kan inget att leva utanför ett slott." hennes röst dog bort och hon vänder bort ansiktet medans hon fortsätter att gå. Nu hade hon sagt det och Aisha skulle känna avsky inför henne, håna henne. Men tillskillnad från änglar skulle det inte vara dolt i vänligheter och leenden.
"Vad befaller kläderna så.......... jag vet inte. Du kanske har rätt. Men de kommer inte vara nådiga." Xenia rös till dels av de kyliga vindarna och dels av minnen av vad som kunde hända henne.

Först trodde hon att hon inte skulle få något riktigt svar, att Xenia antingen skulle undvika att svara eller bara ljuga. Det var i alla fall så det verkade när hon såg lite sådär tveksam ut och bet sig i läppen. Men så öppnade hon munnen och började prata, och Aisha lyssnade intresserat. Men halvvägs igenom, just efter att hon fått höra om kungen och en av tjänarinnorna, så fick hon anstränga sig för att inte börja skratta. Inte åt Xenia, utan åt resten av änglarnas kungafamilj. Det här var ju helt fantastiskt. De försökte verkligen att få allt att verka perfekt, men ändå så det inte förhindra att något sådant skedde. Av någon anledning så fann hon det väldigt roligt, och hon hade lust att berätta det för så många som möjligt. Se hur änglarna hanterade det.
Hon kunde inte låta bli att fnissa till lite, men ångrade sig lite direkt efteråt när Xenia fortsatte prata. Hon väntade tills hon var klar innan hon själv sade något.
"Förlåt mig, men det här rätt underhållande för mig. Inte det du själv går igenom, nej! Men att alla fåniga änglar misslyckas så totalt och ändå anser sig själva vara perfekta och vill få alla att anpassa sig till det.". Hon skakade på huvudet och flinade lite, mest för sig själv.
"Och när det gäller dig. Du är en oäkting alltså, inte alls så illa. Det är jag med, tekniskt sätt. Men inte alls på samma sätt som du. Men du måste förstå att du egentligen inte är ett missfoster, trots att det är vad alla vill att du ska tro." sade hon och gick efter henne och klappade henne lite lätt och kort på axeln. Att få fram tröstande ord hade aldrig varit hennes starka sida, så hon bara som det var. Hon förstod inte varför hela familjen hoppade på Xenia, det enda hon hade gjort var att bli född. Om någon hade gjort något fel här så var det väl ändå hennes far som inte kunnat hålla sig till en kvinna.
"Och med kläderna.. Om de blir upprörda och försöker göra något så kan jag ju ta itu med dem. Det är ju trots allt lite det jag gör, och ärligt talat så är jag väldigt bra på det." sade hon med ett litet flin och blinkade mot henne innan hon skakade på huvudet.
"Nej, allvarligt talat. Kan inte din far göra något åt saken? Han kan väl ändå inte vara för att du straffas för att du gör "ditt jobb"?" Och när hon märkte hur Xenia rös till i vinden så fortsatte hon med "Vill du ha min jacka så länge? Tills vi har skaffat något annat till dig?"

(Äntligen fungerar Mugglis igen! )

Då hon hörde Aisha fnissa var hon påväg att ge sig av, bre ut sina vingar och bara fly. Bättre fly än illa fäkta hette det och hennes fniss sårade verkligen. Hon hade trott att denna demon var annorlunda, men hur kunde hon tro det ens? Men hon hann inget sådant inte försen Aisha faktiskt bad om förlåtelse.
"Jag trodde inte demoner kunde be om förlåtelse." sa hon förvånat men något glad. Aisha förklarade sig och hon hoppades verkligen på att det var som hon sa.
"Underhållande? Kanske. Men det finns inget som är perfekt, bara på ytan. Alla som inte passar in i den ordningen förskjuts. Att lämna himmelen.............tja, ibland verkar det som det underbaraste i livet." hon talade något drömmande om något Aisha egentligen inte borde höra och kunde vända mot henne, kunde locka med henne ner så himmelen skulle gå under.
"Är ni det med?" Xenia var förvånad. Att det fanns några som hon och att kvinnan inte alls verkade ta hårt på den detaljen. Att kvinnan inte verkade tycka mer illa om henne. Klappen på armen var tröstande, kvinnan menade väl ändå.
"Tack, verkligen tack." sa hon mjukt och vände sig mot demonen.
Vid Aishas förslag om att skicka henne på de där uppe glödde det till i Xenias ögon. Som en längtan att det faktiskt skulle ske, något som inte borde finnas i en ängels ögon. Men hon dolde det snabbt och skrattade då hon gissade att det var menat som ett skämt.
"Min far har redan gjort mycket för mig. Han tog mig till familjen, han försköt mig inte. Trots att jag föddes som oäkting och ser ut som jag gör." hon tystnade, det var ett försvar för en man som egentligen var skyldig till allt själv. Den enda som var vänlig och som Xenia därför älskade.
"Han borde kanske kunna göra något." svarade hon tyst och fundersamt, hon såg på jackan.
"Men då fryser ni, det kan jag inte ta emot." hon frös det gjorde hon, men hon ville heller inte vis sig svag eller visa längtan till att bära något så vackert.

Ja, tillslut! c:
~
Aisha skrattade till lite kort.
"Det kanske inte är det vanligaste, men vi kan." sade hon och log snett. Xenia var uppenbarligen förvånad, vilket inte var så konstigt. Antagligen hade hon aldrig hört ett gott ord om demoner. Visserligen var väl de flesta inte de trevligaste direkt, men det fanns ju de som inte var på det sättet. Men även de var nog en ganska stor kontrast mot hur änglar beter sig.
När Xenia pratade om att lämna himmelen så såg hon intresserat på henne. Hon hade ju förstått att hon inte hade det särskilt bra där uppe, men hon hade ändå antagit att Xenia skulle vara alldeles för trogen till sin far och resten av kungafamiljen för att ens överväga att lämna himmelen. Och ändå så lät hon sådär drömmande när hon pratade om det.
"Ah, ja. Det kan jag förstå, det finns flera före detta änglar nere i underjorden. Själv ser jag inte så mycket av dem, men den jag har träffat verkar trivas betydligt bättre där. Kanske något du borde göra med." Hon flinade lite mot henne innan hon vände bort blicken. Aisha trodde inte att hon faktiskt skulle göra det, men det återstod väl att se.
Hon såg återigen på henne och nickade.
"Visst är jag det. Mina föräldrar var aldrig gifta, och min far försvann bara några dagar efter att han fått veta att min mor var gravid. Fast hon klarade sig fint ändå." förklarade hon. Strax därefter så fortsatte hon skämtsamt med "Ännu en anledning till att lämna himmelen; Det finns gott om oäktingar i underjorden, du skulle passa in fint." Vilket var sant, men det hade egentligen mest att göra med att det inte var så vanligt att folk gifte sig. Det sågs mest som något änglar ägnade sig åt, eller något strategiskt för att försöka göra familjen mäktigare.
Hon nickade för att visa att hon förstod när Xenia pratade om sin far, även fast hon inte helt gjorde det. Oäktingar verkade vara en mycket större grej i himmelen än vad det var i underjorden. Om hennes far nu älskade henne skulle han väl inte vilja skicka henne till sin död. Och om han nu lät göra det så var det väl ologiskt att förbjuda henne att göra saker som skulle öka hennes chanser att faktiskt lyckas.
"Vad menar du med 'ser ut som jag gör'?" frågade hon, aningen förvirrat. Att hon hade rött hår och gröna ögon istället för blont hår och blåa ögon? Såna saker var ju bara att förvänta sig när hennes mor var någon annan än drottningen.
Att hon skulle frysa utan sin jacka ryckte hon bara på axlarna åt.
"Inte mer än dig. Jag har i alla fall en långärmad skjorta, inte en tunn klänning. Dessutom är jag mer van vid sånt här än vad du är, så det är bara att ta den."