Prs med ellisen05

Jag stirrar på henne, först frågar hon om vi ska samarbeta, nu tänker hon döda mig. Jag får plötsligt hjärnsläpp och släpper ner knivbältet på marken. De ekar i grottan när metallen slår emot stenen.
"Jag vill dig inget ont. Snälla, döda mig inte", säger jag.

Jag sänker pilbågen. Stirrar på henne.
" Ville bara vara säker." sa jag. " Vi är nog säkra här. Ingen av de andra ryms genom hålet." la jag till och nickade mot hålet. Jag tänker på Limo. Hon klarade sig iallafall. Jag kollade på tjejen. " Solamina, men kalla mig Sola." sa jag vänligt.

"Dahlia", säger jag och andas lättat ut. Hon är inte som de andra. Nu finns bara risken att hon mördar mig när jag sover. Men något säger mig att det inte är så.
"Du var frivillig", säger jag.

" Ja." mumlar jag. " Min bästis Limo blev vald. Jag ångrar nu att jag gjorde det. Eller inte. Jag kommer ändå inte få se Limo igen. " Säger jag och försöker dölja en snyftning. Det går sådär.
" Vem var killen från din distrikt nu igen?" frågade jag för att byta samtalsämne. Jag minns inte så mycket av de andra deltagarna.

"Zedo Pithorn", säger jag. "Men han är en idiot", tillägger jag och sätter mig ner på grottmarken. Jag lutar huvudet mot stenen. Ett ljudligt pang får mig att rycka till. Nu kommer kanonskotten som räknar alla som har dött.
"Ett, två...", viskar jag.

Jag bryr mig inte om de. Vi ska bara stanna här. Så länge det går. Jag vill inte ut och döda. Inte än. Men vi måste hämta vatten och några växter som jag vet att vi kan äta. Jag såg några bredvid floden.Det betade något rådjur inte en så lång bit ifrån också. Jag tror vi har hittat ett bra ställe att bo på. Eller att slå läger på.

När kanonskotten slutar tittar jag på Sola. 24 deltagare, 13 döda. Det värkar som att vi har fått ett blodigt år.
"Vi är bara 11 personer kvar", mumlar jag. "Karriäristerna värkar vara på bra humör"

" Oj" säger jag, men tystnar snabbt. Steg hörs över grottan Jag lägger fingret för munnen på mig och tittar på Dahlia. Jag står helt still.

Jag pressar handen för munnen. Det känns som att mina dämpade andetag ekar genom hela arenan och får marken att skaka.

Jag hör stegen plaska i bäcken. Jag försöker hålla tyst. Jag hör Jacks röst.
" Otroligt att en 13-åring är med va? Hoppas hon har dött." säger han. Jag försöker vara ännu tystare.
" 14-åring borde ha varit med oss. Vi hade kunnat skydda henne. Men aja, hon är väl också död." säger tjejen från 2. Jag försöker att inte låta ett knyst. Jag hör stegen avlägsna tills jag inte hör de längre. Då andas jag ut.