prs Bad Wolf och kanelpumpa

[Tack, Du med]

Jag börjar gå tillbaks till min kupé, men blir stoppad av en viss Sirius Black, vars hemlighet är att han är en animagus. ”Mår du bra?” frågar han, men får bara en konstig blick från mig. Sedan när pratar han med mig. ”Eller, vad är det för fråga egentligen… Din syster dog. Min flickvän dog” Så händer något oväntat. Han börjar gråta. Tårarna rinner på honom. Den tuffaste på Hogwarts gråter. Och jag har inte hjärta att skratta åt den stackars saten, så jag håller om honom medans han släpper sorgen fri. ”Jag saknar henne. Så mycket” får han hucklande fram.
”Jag saknar henne också, Sirius. Jag saknar Clara med”

Jag lämnar av Sirius i Marodörernas kupé där jag blir anklagad för att ha förhäxat Black. Så jag förhäxar Potter. Spökfladdermustricket. Det funkar alltid.
Potters hemlighet är förövrigt också att han är en animagus,

När jag äntligen kommer tillbaka till min kupé tar jag upp en annan bok från kofferten. En bok med alla elever, lärare och spöken på Hogwarts. En bok med deras hemligheter. Jag sparar på hemligheter. Alla har en. Även fast de inte vet det. Och jag har tagit reda på allas. Men nu kommer nya elvaåriga hemlighetsbärande ungdomar att sätta klorna i. Sweet.

Jag bläddrar långsamt igenom boken, tills jag kommer till den sidan som jag först skrev in. Min egen sida, och på hemligheten skriven där. Jag kan aldrig berätta för någon. Jag berättar inga hemligheter, faktiskt. Oftast inte i alla fall. Men jag använder det för att hota, och manipulera, visst. Jag är inte god, men inte ond heller. Jag är Amelia Martha Tyler. Och jag balanserar mitt i mellan.

Jag, Marlene och Melody sitter återigen tillsammans i kupén.

"Vi är nog snart framme nu. Vi kanske borde byta om?", föreslår Marlene. Jag och Melody nickar.

När vi bytt om så börjar faktiskt tåget sakta ner. Äntligen framme. När tåget inte längre rullar tar vi oss ut från kupén och lyfter ut vårat bagage till perrongen där det ska transporteras upp till skolan.

Vi börjar gå till platsen där vagnarna åker upp till skolan. Mina fötter rör sig automatiskt och jag ser mig nyfiket om för att se vad som har hänt med de andra eleverna över sommaren. En tjej som jag känner igen från min brors elevhem Hufflepuff har klippt av sig håret. En av Ravenclaws främsta quidditchspelare - en kille med efternamnet Donell - har definitivt blivit mer vältränad senast sist jag såg honom. Till min belåtenhet ser jag hur han ger mig ett leende, som jag genast besvarar.

Plötsligt känner jag hur någonting hoppar på min rygg och nästan får mig att ramla omkull.

"Hej!", skriker en person och fångar mig efter att den nästan tacklat mig till marken.

"Lily, vad ska de andra eleverna tro om du är prefekt.", flämtar jag. Mitt hjärta klapprar snabbt i bröstkorgen efter Lilys bokstavliga påhopp. Lily bara skrattar och vi får äntligen klättra på en vagn som ska ta oss upp till slottet.

Jag byter om i min kupé. Sedan återgår jag till att läsa igenom hemligheterna jag har samlat. Efter att tag har tåget stannat upp, och jag andas ut. Dags för mig att packa ihop. Jag suckar och drar med mig min koffert igenom korridoren och går ut. Jag hittar Regulus i en av vagnarna, och sätter mig vid honom.

På vägen till slottet lägger någon person krokben framför mig och jag snubblar. Ouch. Jag gnuggar min armbåge, som blöder ymnigt. James Potter, personen som uppenbarligen fällde mig, skrattar åt mig.

Jag ger honom en av mina kända blickar, och stegar fram mot honom.
”Be om ursäkt!” Han ser en aning skrämd ut. Men han säger ingenting, så jag fortsätter. ”Jag vet din hemlighet, Potter” viskar/ väser jag. ”Jag vet vad du är, och kan berätta för McGonagall precis nu. Eller kanske skicka en uggla till dina föräldrar?”
Hans ansikte bleknar och han mumlar en ursäkt till mig.

”Amy…” Mumlar Regulus och jag tittar på honom. ”Din armbåge… Vi borde gå till sjukhusflygeln”
Jag nickar, och vi börjar gå.

Lite senare sitter jag på en säng med vitt överkast. Madam Pomfrey har just torkat bort allt blod, och helat såret. ”Nu får du vara försiktig, och jag vill inte se dig armbåga någon med den sidan, OK?” ¨Jag nickar och hon ger mig tillåtelse att skynda mig till stora salen.

Väl där slår jag dramatiskt upp dörrarna, och har helt plötsligt alla ögon på mig. Uhhhh. Titta bort, snälla. Jag känner att jag rodnar och skyndar mig snabbt till slytherinbordet. Jag slår mig ned bredvid Regulus. ”Vad har jag missat?”

Jag, Marlene, Melody och Lily tar följe till stora salen från vagnarna. På vägen där träffar vi marodörerna. Min blick dras omedelbart till Sirius. När jag lyckats slita den där ifrån så ser jag att James är lite blekare än vanligt.

"Har det hänt något, James? Du ser lite konstig ut.", säger jag. James ser på mig och ruskar på huvudet, samtidigt som hans mörka hår studsar på hans skalle.

"Är både du och Lily prefekter i år?", frågar Melody glatt och jag kan se hur både Lily och James rodnar lite.

Vi är tysta när vi stegar in i den stora salen. Vi sätter oss vid Gryffindorbordet där vi vanligtvis brukar sitta. Snart var salen fylld och jag samtalar glatt med några av mina vänner vid bordet.

Det blir plågsamt tyst när dörrarna i stora salen öppnas och en grupp nyblivna förstaårselever blir ledda fram till pallen med sorteringshatten. Därefter bevittnar vi den nervösa indelningen av de små elvaåringarna. En hel bunt nya barn sitter nu vid Gryffindorbordet.

Rektor Dumbledore reser sig från sin plats och stegar fram till podiet i salen. Han ska precis till att börja prata när dörrarna till stora salen återigen slår upp. Jag vänder omedelbart blicken till dörröppningen, där den där Slytherinflickan från tåget står. Hon ser märkbart obekväm ut och skyndar sig bort till Slytherinbordet.

"Nåväl...", börjar Dumbledore och tar ton. Återigen är all uppmärksamhet riktad mot honom.

”48 nya, 14 i Hufflepuff, 12 i Gryffindor, 13 i Ravenclaw och 9 i Slytherin” svarar Regulus, innan vi återgår till att lyssna på Dumbledores tal. Det är bara det gamla vanliga om att den förbjudna skogen är just förbjuden. Sedan slutar han äntligen, och den yngre Black bredvid mig reser sig upp för att hoppa runt lite, innan jag drar i honom, och han sätter sig ned. ”Folk stirrar!” väser jag irriterat.

Och sedan kommer det som alla har väntat på. Maten.
Jag lassar upp massor av mat på min tallrik bland annat kyckling och klyftpotatis. Det är otroligt många rätter, och jag måste hinna prova alla.

En kvart senare har jag hittat allt, och sitter och konverserar med en annan slytherinare, som inte heller är intresserad av blodstatus. Hennes hemlighet är att hon har en amputerad fot. Vi diskuterar något jag aldrig trodde att jag skulle diskutera. Killar. Jag skojar inte. Eller hon pratar och jag nickar och håller med. Alicia Nott har nu gått in på James Potters perfekta ansikte.
”Han kanske inte är den snällaste, eller smartaste, men hans anskite är to die for. Vad var det du sa till honom som fick honom att be om ursäkt?”

Jag tittar mot James där han sitter vid de andra marodörerna, Peter Pettigrew, Sirius, och Lupin. Remus Lupin. Han är också en varulv.
Borde jag berätta James hemlighet? Nej.
”Sorry, Alicia. Det är ju en hemlighet. De är till för att vara hemliga.”

Efter maten går jag, Marlene och Melody mot sällskapsrummet. Jag hör några av marodörerna bakom oss. De stojar och skriker som vanligt. Lily hjälper till och guidar de tolv små nya eleverna. Remus är strax bakom henne och hjälper till med det.

När vi äntligen kommit till sällskapsrummet sjunker jag ner i en av de rödbruna sofforna. En skock med elever skockas runt brasan och vi börjar samtala om allt möjligt.

"Vi borde ha typ en fest eller något. En 'Välkommen tillbaka'-fest!", föreslår en mörkhårig femteårselev som heter Joline eller Josephine eller något liknande.

"Ja, det borde vi verkligen!", tycker någon. Jag skrattar till.

"Lugna ner er, allihopa! Vi kommer bli utkastade hela bunten om vi börjar planera en stor fest det första vi gör.", säger jag.

"Ingen behöver ju få veta något dock. Det kan ju vara en hemlighet...", hör jag en bekant röst säga. Sirius Black kliver in i folkskaran, tätt följd av Peter.

Jag och Alicia delar sovsal med Narcissa Black och Mariana Clearwater. Båda är mycket måna om sitt utseende och om att man ska vara av rätt blodsstatus, men de är inte lika ruttna som vissa andra i elevhemmet. Jag överlever här. Min säng är närmast dörren. Sedan Alicias, Narcissas, och sist Marianas.

Senare på kvällen ligger jag i min säng och läser. Helt plötsligt petar någon till mig. Jag rycker till och slår till personen i ansiktet. ”Ouchhh…” Det är Alicia. ”Varför gjorde du sådar?”
Vad ska jag svara på det? Jag tittar på min mörkhårige vän. Hon har ett sår i pannan. Det blöder. ”Du överraskade mig” säger jag osäkert. ”Och du blöder. MOT SJUKHUSFLYGELN FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG!” ropar jag, och drar med mig Alicia ut till uppehhållsrummet.

Vi hoppar fram igenom korridorerna. ”Vi går till köket sen, va?” utbrister Alicia bubbligt.
”Sure thing, girl” säger jag leende. ”Vad gjorde du på tåget hit? Jag såg inte en skymt av dig”
”Jag var och träffade min pojkvän” säger hon svävande och jag bestämmer mig för att inte pressa ut mer information. Jag vill inte veta.
Och vips är vi framme vid sjukhusflygeln.


kanelpumpa Uppdatera?

Snart är det dags att gå och lägga sig. Vi är sju stycken i sovsalen där jag bor. Det är jag, Lily, Marlene, Melody, Alice och Mary.

Jag sätter mig på min säng och drar fram min dagbok från min packning. Lily och Marlene sitter och tjattrar i ett hörn. Melody verkar redan ha slocknat på sin säng.

Min dagbok delger jag det mesta - även min största hemlighet. Hemligheten om Sirius.

Jag öppnar ett tomt blad och sätter pennan mot pappret.

'Kära dagbok, idag så talade han till mig...'

Alicia måste stanna på sjukhuset under natten, så jag vandrar igenom korridorerna ensam den kvällen. Så hör jag fotsteg, och viskande röster. ”Hallå?” ropar jag ut i den mörka korridoren. Ingen svarar.
Det måste vara fullmåne, om Marodörerna är ute och strövar, annars brukar Remus hålla den i schakt.

Jag följer ljuden de ger ifrån sig under vad jag antar är en osynlighetsmantel. Så öppnas slottsporten, och sedan stängs den. Då vet jag att de är ute. Jag väntar i cirka en minut, öppnar dörren jag med, och kliver ut.

Jag hinner precis se en stor, svart hund gå in i gången under piskande pilträdet. Snabbt är min trollstav framme, och jag fokuserar på min animagusform, och följer efter dem, nu som en stor orm.

Mina ögon öppnas blixtsnabbt när jag våldsamt rycks från min sovande form när ett ljud hörs. Jag sätter mig upp i sängen och lyssnar efter ljudet. Ett högljutt ylande ekar högt utanför fönstren - så pass högt att det är mycket väl hörbart här inne i slottet också.

Ingen av mina rumskamrater har verkat reagera, eftersom de alla sover djupt. Nåväl, jag har alltid varit lite av en lättsovare.

Jag drar på mig min morgonrock och mina skor - därefter lämnar jag sällskapsrummet bakom mig och strövar igenom korridorerna i slottet. I vanliga fall skulle jag aldrig ha gjort något så dumt som att lämna sällskapsrummet mitt i natten - jag kunde orsaka otaliga poängavdrag för mitt älskade elevhem. Samtidigt var jag lite för nyfiken. Jag ville veta vart det ylandet kom ifrån.

Snart var jag ute på borggården. Spänt stannade jag och lyssnade återigen. Ytterligare ett ylande hördes. Håren i nacken reste sig av det obehagliga ljudet. Jag insåg att det dock snart måste vara gryning - eftersom himlen färgades orange längs horisonten. Jag bestämde mig för att följa efter ljudet istället för att gå tillbaka till slottet. Nyfikenhet brann i mig.

Jag gick ganska länge - spänt lyssnande. Snart var jag framme vid den förbjudna skogen. Jag satte mig i ett buskage och väntade på att ljudet ännu en gång skulle upprepas. Men jag hörde ingenting. Jag blev dessutom allt tröttare och kände hur mina ögonlock så smått sjönk igen. Jag vaknade med ett ryck när jag hörde röster. Jag såg upp ur buskaget. Med största förvåning så jag några figurer lämna skogsområdet...