PRS mellan Allie Mazur och Bella

Jag satt hopkrupen i ett träd. Jag gjorde ofta så, så min familj blev aldrig oroliga om jag inte var hemma på natten.
"Tänker du aldrig komma ner?"
Jag hoppar till när jag hör rösten. Det är min vän Ethan. Han och jag har varit vänner i nästan ett år. Jag borde inte tillåta mig att ha vänner, de kan bli dragna på slåttern, och sen är de puts väck förevigt.
"Jag måste. Tänk om du eller Siri blir dragen? Tänk om jag blir dragen?" säger jag men ler också. Siri är min lillasyster, hon är bara 13 år.

Jag tog en kniv från fickan i jackan. Jag snurrade den sakta i handen. Knivar och jag kom inte så bra överens, men jag försökte bli bättre på att hantera dom. Om mitt namn skulle bli draget var det bra att kunna använda kniv. Det var ett vapen som ofta fanns på arenorna.
"Liv, vad gör du uppe?" viskade en röst bakom mig. Det var pappa som kom smygande bakom mig.
"Jag kunde inte sova. För mycket tankar, du vet. Om slottern."
Pappa såg ut som att han var på väg att säga något, men ändrade sig. Han ville nog inte göra det värre.

Vi gick sida vid sida på vägen. Jag sneglade på Ethan. Han är stark och lång, kan jaga och slåss. Han skulle nog klarat sig ett tag i spelen. Men Distrikt 11 hade inte haft en vinnare på flera år.
"Vi kan ju lika gärna lägga oss på en tågräls och vänta på tåget." muttrar Ethan plötsligt. "Jag spyr om det blir en tolvåring eller nåt sånt."

Pappa smög tillbaka in till mamma. Jag gick ut. Distrikt 12 var inte speciellt vackert, men det var mitt hem. Pappa är gruvarbetare, och jag oroar mig varje dag att gruvan ska rasa när han är där. Som det med John...
John hade vart min storebror. När han var 20 dog han i gruvan, den rasade in. Han och tre andra dog den kvällen.
Det var för ett halvår sen. Mamma har fortfarande inte kommit över det, jag ser henne inte så ofta. Det är lite bättre med pappa, men man kan se sorgen i hans ögon.

(Vilket nummer på hungerspel ska det vara?)

Jag och Ethan skildes åt vid mitt hus och jag gick in. Siri satt i ett fönster och sjöng, eller mer nynnade kanske. När hon såg mig lyste hon upp.
"Du måste göra dig iordning för slåttern!" sa hon. "Mamma har lagt fram sin finaste klänning åt dig."
'Okej, okej." muttrade jag. "Men du vet att jag tycker att finkläder är en onödig lyx..."
Jag gick upp till badrummet och tvättade mig, och tittade sedan på klänningen. Den var faktiskt helt okej, väldigt ljust lavendelfärgad med lång kjol, tunna axelband och ett mörklila band i midjan.

(Jag vet inte, vad tycker du?)

Jag gick mot skogen utanför distriktet. Det var olagligt att vara där, men det fanns bara en gammal alkoliserad fredsväktare här.
Jag kröp under staketet. Skogen gav mig en känsla av frihet. Jag styrde stegen mot mitt och Johns ställe. Det var en liten glänta vid en sjö. Jag hade gått hit varje dag sedan hans död.
Jag satte mig på en stubbe. Jag såg utför vattnet. Sedan vände jag blicken mot solen. Det var senare än vad jag hade trott.
Jag snubblade upp och började småspringa tillbaka. Det var snart dags för slåttern.

(57:e kanske?)

Jag tar på klänningen och går ner till Siri.
"Du är vacker. Jag kommer aldrig bli så vacker." socker hon.
"Du är mer söt än vacker, och söt kommer jag aldrig bli." skrattar jag.
Timmarna går och när det är tjugo minuter kvar tills slåttern tar Siri fram något ur sin ficka. Det är tre lila blommor som är hopbundna med ett tunt snöre.
"Du ska ha dem, de ger dig tur." säger hon.
"Tack." svarar jag.

(Det blir bra)

Jag kom lite flämtande in i huset. Mamma stod med en vacker turkos klänning i händerna.
"hej, gumman. Jag tänkte att du kunde ta min gamla klänning till slottern." Log hon mot mig. Det var ett sorgfyllt leende. Hennes bror hade blivit dragen och dödad i Hungerspelen när hon var liten.
"Ja, tack mamma." Svarade jag och tog klänningen.

Vi börjar gå mot slåtterplatsen. Det är på vårt stora torg, och fredsväktarna är överallt.
"Jag är rädd." viskade Siri.
"Det behöver du inte vara. Det kommer inte att bli du, och om det blir det så är jag frivillig." svarade jag bestämt.
Hon såg på mig med rädda och ledsna ögon, som en gullig liten hundvalp som tigger mat.

Jag satte snabbt på mig klänningen utan att se på den. Klänningen var väldigt vacker och jag var rädd att jag skulle börja gråta om jag såg på den.
Jag, mamma och pappa gick mot slåttern. Jag lugnade ner mig ju närmare vi kom. Det bar konstigt, men jag hade insett att jag inte kunde göra något om jag så blev dragen.