Omöjlig vänskap (B)

MER!!!!!!!!!

Bra! Skriv gärna mer, men gärna HP(Du vet hur mycket jag älsker vänskapsberättelser...)

Tack En till del:

_

Klockan var tre och Alice sista lektion i biologi var precis slut. Toren, som satt längst bak i klassrummet, plockade undan sina böcker och gick ut ur klassrummet. Alice tog sina saker, packade ner de i väskan och skyndade sedan efter Toren. Hon tänkte ta reda på var han bodde. Alice ställde sig en bit ifrån Toren och väntade på att han skulle gå på en buss. Han tittade på sin klocka och började rastöst sparka på en sten. Buss nummer 45 närmade sig hållplatsen och Toren tog ett steg framåt. Han satte sig längst bak i bussen och plockade upp mobilen. Alice smög försiktigt på bussen och gled ner på ett tomt säte. Hon vände lite på huvudet så att hon kunde se Toren.

Bussen fortsatte att köra mot vattnet. Vid ett radhusområde stannade den och Toren började röra sig mot dörrarna. Alice kastade sig efter honom och hann precis se åt vilket håll han gick. Här var husen inte så höga, de flesta var radhus med små fina trädgårdar och många blommor. Toren styrde stegen mot ett hus i beige. Han låste upp dörren och gick in. Alice gick mot ett av fönstren. Inne i det rummet som Alice såg fanns det en säng, en byrå och ett skrivbord med en liten stol till. På sängen låg det kläder och under skrivbordet stod det skor, Alice förstod att det måste vara Torens rum. Dörren till rummet öppnades och in kom Toren, Alice duckade hastigt utanför fönstret. Han tog av sig sina skor och sin tröja. Alice tittade försiktigt upp igen, på Torens bröst satt det ett svart märke i form av ett kors med ett svart band runt. Korset började glöda och såg ut att glida in i Torens hud och hans hud blev vitare och vitare och till slut genomskinlig. Hela hans kropp blev till en vit svävande dimma och det enda som fortfarande syntes skarpt var korset och hans gröna ögon. Dimman svävade runt i rummet och ögonen vändes sedan mot fönstret. Alice stirrade skräckslaget in i dem och rörde sig inte en millimeter ifrån rabatten som hon stod i. Hon visste att hon egentligen skulle springa därifrån och skrika, men hon kunde inte lyfta sina fötter. De var tunga som bly. Toren fick tillbaka sin vanliga kropp och rusade ut ur rummet och då förstod Alice att hon måste bort därifrån. Hon grabbade tag i sin väska som hon hade tappat på marken och sprang ut ur trädgården. Ytterdörren på Torens hus öppnades och han rusade ut barfota och utan tröja. Alice sprang så snabbt hon kunde mot busshållplatsen, men Toren var snabbare och grabbade tag i hennes hand och drog henne med sig till huset. Han stängde dörren och släppte Alice.
”Vad såg du?” frågade han.
”Vad menar du?” flämtade Alice. Snabb var hon men hon hade ingen kondis.
”Du vet vad jag menar”
”Om du menar att jag har sett dig utan tröja så ska du inte vara orolig, jag kommer inte att berätta för någon” sa Alice med en oskyldig min.
”Ljug inte”
”Amen lägg av! Vi låtsas att det inte har hänt och fortsätter med att leva våra egna liv”
”Horro Cru Te” viskade Toren. Korset på han bröst skickade en glödande ljusstråle till Alice hals. Hon ryckte och skrek till av smärtan. Hon skakade i hela kroppen och kunde inte sluta skrika. Till slut började smärtan avta och ljusstrålens ljus slutade att lysa. Ett likadant kors som Toren hade lyste på hennes hals.
”Vad har du gjort? Vem är du?” skrek hon. Toren tog ett steg bakåt.
”Förbannat dig för din nyfikenhet. Varför kunde du inte bara låta mig vara?” svarade Toren lite lugnare.
”Förbannat? Vad snackar du om?”
”Du såg mig när jag förvandlades till en ande, därför kommer du inte att ha några vänner”
Alice mun var vidöppen. Hon stirrade på Toren och gick sedan mot dörren.
”Jag tror inte på dig, jag tror inte på andar och jag tror inte på förbannelser” sa hon, öppnade dörren och smällde sedan igen den framför Toren.
Alice gick med snabba steg mot busshållplatsen och tittade sig omkring. Husen här var mindre än i den delen av staden som hon bodde i. Vissa av de små husen hade också trädgårdar och små barn lekte på gatorna. Hon la plötsligt märke till att hon hade glömt sin väska i Torens hus. Hon sprang tillbaka till huset och knackade på dörren. Toren öppnade dörren och Alice klev in.
”Jag visste att du inte skulle kunna låta bli mig” sa han med en retsam röst.
”Bullshit” svarade Alice, tog tag i väskan som låg i hallen. och stegade återigen ut ifrån huset.
”Jag antar att du kommer tillbaka snart” skrek Toren efter henne. Alice vände sig om, skakade på huvudet och fortsatte sedan till busshållplatsen ännu en gång. Bussen kom körande och Alice, som stod ensam på hållplatsen, klev på. Hon stirrade ut genom fönstret och tänkte på vad Toren hade sagt. Bussen körde in på busshållplatsen vid Alice lägenhet och hon klev ur.
_____________

Kram

mer

KAn du inte ta och skriva mer

Mer, jättebra!
Först när Toren var ny tyckte jag det var lite som Twilight, sen som Smallville och nu...nu är det din story typ bara xD

Du får inte sluta HP-aren!

En till del

_


”RIIIIING” väckarklockan som stod på Alice nattduksbord ringde. Alice vände sig om och kastade ett av alla sina gosedjur på den så att den smällde ner i golvet. Den började låta ännu mer och pep så att Alice omöjligt kunde sova. Hon vände sig om, la en kudde över huvudet och försökte somna om, men väckarklockan, som nu var rejält trasig, började tjuta och pipa så högt att Alice kastade iväg kudden och tog upp klockan från golvet. Hon gick fram till fönstret och öppnade det försiktigt. Hon tittade ut på den öde gatan som brukade vara befolkad mitt på dagen. Hon sträckte ut handen med klockan och släppte taget. I en sekund låg klockan stilla och cirklade i luften, men den började sedan falla snabbare och snabbare ner förbi alla fönster på lägenheter samtidigt som den ringde och pep. Alice tittade förvånat på klockan som föll nerför 52 våningar och som till slut slog i marken och splittrades i tusen delar. Alice kunde känna hur skrattet började bubbla upp ur henne och hon höll för munnen samtidigt som hon desperat försökte stänga fönstret. Fnissande vandrade hon ut i köket och plockade med sig en flaska vatten ur kylen. Hon gick ut i hallen och Love kom springande. Hans svans viftade och hans ögon tittade nyfiket på henne. Alice kom ihåg den sommaren hon hade fått Love. Hennes farmor hade bett henne att gå och titta under bordet då hon var 14. Hon hade bestämt berättat för farmor att hon verkligen var för stor för överraskningar, men hon hade sedan inte kunnat låta bli att kika i kartongen som stod under bordet. Hon gillade Paris Hilton då och bestämde att hunden skulle heta Paris. Då hade farmor blivit mycket arg på henne. Hon sa att hunden, som var en kille, inte skulle heta Paris eller Hilton som Alice senare ville döpa den till. Farmor föreslog att den skulle få heta Love och så fick det bli. Hans ögon var lika natt-svarta som förut och hans ansikte skulle alltid spegla samma nyfikenhet. 
Alice tog på sig hennes röda favorit-linne med en liten pussmun på och drog på sig läder-brallorna. Hennes röda High-heels passade prefekt till linnet och skinnjackan med nitar satt perfekt på hennes kropp. Hon plockade upp sin vita IPhone och ringde Isabel.
”Hej gumman. Var är du?” sa Alice.
”Äh ursäkta? Vem är du?” svarade Isabel.
”Alice?”
”Alice vem?”
”Din bästa vän Alice!”
”Är det du Josie? Sluta skoja med mig nu älskling”
”Josie? Nej det är jag Alice”
”Alice i klassen?”
”Ja”
”Okeeej...”
”Skitsamma vi ses i skolan. Puss, puss” sa Alice och la på. Hon undrade varför Isabel hade varit så konstig, men hon struntade i det och plockade med sig sin svarta Gucci-väska. Hon stannade utanför porten för att beundra klockan som låg på marken men började sedan promenera mot hållplatsen när hon såg bussen glida därifrån med ett pysande.
”Shit” sa hon och började gå mot skolan. Hon tittade på den levande staden runt omkring sig. Allting rörde sig. Bilarna, människorna och trafikljusen. Allting. Alla stressade människor hastade fram på gatorna och tutanden hördes från bilarna. Spårvagnarna körde lugnt fram över gatorna och solen speglades i fönstren på skyskraporna. Det var alltid något som hände i San Francisco. Efter en tjugo minuters lång promenad anlände hon till skolan. Hon stegade in i klassrummet och stängde dörren efter sig. Hennes blick föll på platsen i mitten bredvid Isabel. Där satt Josie. Tjejen som alltid hade härmat Alice stil och sätt att vara på.
”Du sitter på min plats, flytta” sa Alice.
”Snackar du med mig?” sa Josie.
”Ja. Vad tror du?” svarade Alice. Hela klassen stirrade på dem. Även läraren som nu hade slutat rita på tavlan glodde.
”Om du nu inte redan har märkt det så sitter jag alltid här” sa Josie.
”Du? Jag sitter alltid här!” sa Alice. Toren tittade också på henne, hon mötte hans blick och gick sedan och satte sig längst bak.

På rasten när Toren som vanligt snabbt slank ut ur klassrummet fick Alice tag på honom. Hon frågade honom vad han hade gjort med henne och hans svar var enkelt:
”Förbannat dig”
”Så du har gjort mig typ impopulär då eller?” sa Alice.
”Ungefär så, ja”
”Så när blir jag populär då?”
”När din klocka är hel igen”
”Vilken klocka” sa Alice, även om hon mycket väl visste vilken klocka han menade. Klockan som hon hade kastat ut från fönstret.
”Lycka till” sa Toren och gick därifrån. Alice stod förbryllad kvar på skolgården.


________________
Kram

Ååh, stackars Alice!
Meeeeeeeeeer!

MERRRRR OCH AJG KANSKE SLUTR

Bra att du inte slutar!

Tack så mycket!