The hungergames

Min rädsla har ersatts av beslutsamhet. Jag tänker inte vinna det här. Jag ska bara se till att Aurora vinner. Det borde väl inte i bli för svårt. Men för att rädda Aurora måste jag glömma bort mig själv. Jag måste bli en kallblodig mördare. Och det är ett högt pris att betala.

Jag tog fummligt Lizzas hand.
- Vi håller ihop. viskade jag.'
Jag kastade en sista blick på pappa innan jag slöt ögonen. Pappa skulle fortfarande leva. Men Lizza skulle dö om jag vann. Jag tänkte inte längre vinna. Det var ändå omöjligt. Jag skulle offra mig själv för Lizza. Pappa skulle vara vid livet. Om än i ett sorgset liv.

Jag stirrar över distriktets befolkning. De bara tittar sorgset på,mig. Det hela är så sorgligt. På insidan är jag så ledsen men på utsidan är jag beslutsam och tuff. Jag tittar på mamma. Hon har tårar i ögonen. Jag vill skrika att jag kommer tillbaka men jag kan inte. För det gör jag inte. Det gör Aurora.

Jag ser på Lizza. Jag kniper ihop ögonen. Det där ansiktsuttrycket känner jag allt för väl! Det är hennes uppoffrings min. Hon tänker se till att jag vinner.
- nej Lizza. Viskar jag. V-Vi dör tillsammans. Jag tänker inte leva utan dig.

(måste till skolan nu, är inne igen vid 6)

( Okej, kommer sakna dig)

- Nej, Aurora. Bara en kan vinna och jag tänker se till så att det är du, viskar jag.
Aurora ser irriterad ut. Jag ler och sätter ihop tre fingrar, trycker dem mot läpparna och sträcker upp armén.

(Jag saknade dig!!!)

- Nej. Lizza, jag tänker dö. Jag är ämnad för det!
Några personer höll tal och vi kunde inte prata längre. Sen skulle vi få träffa våra familjer och säga farväl. Jag satt på soffan med siden lakanen. Pappa kom in.
Jag såg på honom. Jag förstod hur svårt det här var för honom. Precis som jag tänkte han säkert på Sabina. Vi kramade om varandra.
- Se till att dö på ett smärtfritt sätt Aurora.
Jag blinkade bort några tårar och nickade. Jag visste att han inte ville att jag skulle vinna. Han ville att det inte skulle upprepas samma sak soim med Sabina. Pappa försvann ut ur rummet.

Mamma kom in i rummet tätt följd av Alicia. Mamma kramade mig hårt.
- Du kan vinna det här vet du, du är stark, Smart och du kan hantera knivar, viskar hon halvkvävt.
Efter ett tag blir det för mycket för henne och hon ger mig en sista blöt kyss på kinden. Då är det bara jag och Alicia kvar.
Alicia slänger sig i min famn.
- Lova att du kommer hem!
Jag suckar.
- Eller åtminstone försöker.
- Jag kan inte Alicia. Det är det som är problemet.

Ett tag senare sitter vi på tåget bort. Mot huvudstaden. Jag ser 11:an försvinna. För alltid. Jag kommer aldrig att se det igen... Jag snyftar till. Lizza tar min hand.
- jag ska se till så att du kommer hem! säger hon.
- Nej! Lizza nej! DU kommer hem!

- Om jag säger att du kommer hem,Aurora, då menar jag det, väser jag och sätter mig i en soffa. Den är väldigt skön och när jag sätter mig sjunker jag ner tio centimeter. Det silvriga överdraget på soffan är lent och jag blundar en stund. Innan jag rycks tillbaka till verkligheten. Vi måste få träffa våra mentorer.

Lizza börjar gå, antagligen för att träffa våra mentorer.
- Lizza vänta! mina ögon fylls av tårar. Snälla! Försök inte göra mig till vinnaren! Jag.. J-jag vill inte att det ska hända samma sak med mig som med Sabina!
Jag hade aldrig talat om för Lizza vad som hände med Sabina. Hon visste bara att det inte slutat väl...