Privat mellan Ripadal och TildeW

Iris som älskade naturen var och paddlade på älven inuti skogen och sjöng.
Hon gillade äventyr och hon lät kanoten falla nedför ett vattenfall och hon log och fortsatte sedan vidare och såg sig om.

Försök att skriva lite längre kanske.

Jag satte mig ner på huk bakom en grön buske. Som tur var matchade mina kläder naturens färger och jag var svår att upptäcka. Jag hörde dom prata om guld samtidigt som de byggde upp något slags läger. Det var klädda i mycket fina kläder, nästan lite för fina. De hade föremål som var alldeles främmande, och min nyfikenhet växte sig större inombords. Att hoppa fram bakom busken och rusa fram till dom var inte den bästa idén, men det var den som lockade mest. De hade med sig så många föremål som vi indianer inte har och som nästan skrek Kom till mig!.

Jag satt där i någonting som kändes evigheter innan jag hörde prasslande bakom mig.
"Ställ dig upp!" Sa en obekant röst.
Alla mina muskler spändes och jag ställde mig sakta upp. Jag kände mitt hår falla ner på ryggen och jag vände mig om.
En ung man, inte äldre än mig själv stod bakom mig och riktade ett av de där föremålen jag sett tidigare mot mig. Hans hår var rött och han bar en grön basker. Han hade på sig en olivgrön tröja och ett bar bruna byxor.
"Ta det lugnt, jag kommer i fred!" sa jag. "Jag vill dig inget illa".
Jag såg rakt in i hans mörka ögon. Rädsla. Det var vad de visade.
"Du behöver inte vara rädd" sa jag och gav honom ett vänligt leende.
"Hur kan jag lita på dig" Sa han.
"Hör du inte naturens röster. Det här är en fredlig plats, vilket gör invånarna fredliga" Sa jag.
Mannen sänkte föremålet och såg på mig.
"Vem är du? Varför är du inte rädd för mig?" sa han.
"Mitt namn är Alawa. Och varför skulle jag vara rädd för dig?" sa jag.
"Jag riktade ett gevär mot dig" sa han.
"Gevär? Är det föremålet du håller i?" sa jag och tittade nyfiket på föremålet, som tydligen var ett gevär.
"Ja, det är dödligt och..."
"Thomas! vad gör du där borta!" Ropade en röst.
Mannen, Thomas såg över min axel.
"Inget... Kollar runt lite!" Ropade han tillbaka.
"Ge dig iväg" viskade han till mig.

Han gick bara där ifrån, och jag förstod att de andra männen var inte att lita på. Med allt vad jag hade sprang jag där ifrån.

( tyvärr kan jag inte skriva så långe inlägg, jag är inget proffs)


Iris hoppade av kanoten då hon tagit land och gick in i skogen för att undersöka lite.
Hon gillade vilda djur och lyssnade till andarna i träden och fåglarnas sång.

(Men kan du i alla fall försöka skriva mer än 10 meningar? Blev så extremt långtråkigt annars. Och det känns lite onödigt att sitta och skriva ner så långa inlägg som möjligt och bara få ett svar på 2 meningar)

Jag stannade efter en bit. Mina fötter värkte efter att ha snubblat över stenar och rötter. Mitt hem var inte långt ifrån alls och jag gick sista biten.
"Mor! Mor!" Ropade jag när jag såg de första tälten.
Mor dök upp snabbt.
"Vad har hänt?" Sa hon oroligt.
"Jag såg andra människor. Men de var annorlunda. Deras hy var vit, deras kläder var inget likt vårar och föremålen de hade. Föremålen var inget vi skulle kunna föreställa oss!" Sa jag.
Hela stammen vände sig mot mig.
"Såg de dig?" Sa mor.
"En gjorde det. Thomas. En ung man, kanske något år äldre än mig" Sa jag. "Han var verkligen fin. Med sin vita hy och röda hår"
Mor drog efter ett djupt andetag och tårar började bildas i hennes ögon.
"Mor, vad är det?" frågade jag.
"De kommer döda dig Alawa. De är onda!" Sa hon.
"Men han verkade så snäll!" Sa jag.
"Han lurar dig säkert! Han kommer döda dig om ni ses någon gång igen!" sa hon.
"Men varför döda han mig inte med sitt gevär?" sa jag.
"Med sitt vadå?" sa mor upprört.
"Gevär... Ett slags vapen. Han skonade mitt liv!" sa jag.
"Han är vit! Du kan aldrig lita på de vita!" sa mor.
En djup suck lämnade mina läppar.
"Okej... Förlåt!" sa jag och gick förbi henne.

Jag kände hela stammen blickar på mig när jag gick förbi dem mot mitt tält.

( Jag försöker alltid skriva så långa som möjligt,r men du ehöver och jag kan omöjligt skriva hela 10 meningar, det har jag aldrig kunnat även om jag försökt.

Iris gick genom skogen då hon hörde något kaka bakom sig och då hon snodde runt så stod en man där med ljust hår.
Men hans kläder, de var helt annorlunda och han hade något konstigt på ryggen.
Hon backade men snubblade över en rod och slog i marken och killen kom fram till henne och sa.
- Oj hur gick det?

Iris såg på honom, pratade han hennes språk?
Hon såg på honom och sa lågt.
- Vem....vad är du?

Killen log mot henne och sa.
- Mitt namn är John Smith och jag är från England.
Vad är ditt namn?

Iris såg på honom och sa.
- Iris.....Iris är mitt namn.

De mumlade grejer om mig som jag försökte så gott som möjligt att ignorera. Jag vet att jag kan bli alldeles för nyfiken ibland. Men bara för att de inte är som vi behöver det väl ändå inte vara onda. Tältet öppnades och far kom in.
"Din mor berättade om vad du gjort idag, och jag är mycket besviken" sa han med sin mörka röst.
"Far, jag ber så mycket om ursäkt. Men de kan inte vara så farliga, kan de?" sa jag.
"Alawa, jag ska berätta en grej som jag har hört. Åratal sedan kom de vita människorna till vårar land och plundrade allt vi hade. De döda oss, stal från oss och kidnappade kvinnor i din ålder! De tog allt vi hade och lite till!" sa han. "De hög ner naturens liv och döda både djur och växter. Marken du står på, var en gång täckt av aska. Aska från de döda indianernas kroppar. Och allting gjordes för något dumt guld".
"Men kanske... Kanske de bara behöver se vad naturen har att erbjuda. Om vi bara kommunicerade, så kanske vi skulle få dem att förstå" sa jag.
"Det skulle aldrig funka! De är omöjligt!" sa han.
"De första steget är alltid de svåra, men gör du rätt flyter allting på" sa jag.
"det är omöjligt" sa far.
"Ingenting är omöjligt" sa jag.
"Det är omöjligt! Går du nära dem skulle du bli dödad!"
Han hade höjt sin röst och jag satt tyst. Han hade aldrig höjt sin röst mot mig för.
"Du håller dig borta från de där monstren!" sa han och gick där ifrån.

Iris såg på mannen och reste sig upp och sa.
- Hur vet jag at du inte...dödar mig

John såg på henne med ett litet flin och sa.
- Jag är bara nyfiken av detta land, inte av att plundra eller ställa till oreda.

Iris såg på honom nyfiken, hon hade alltid varit den nyfkna typen

Jag började pilla med fingrarna. Något som var väldigt vanligt när jag hade en idé pågång. Och det precis de jag hade nu.

När solen hade gått ner och mina föräldrar hade somnar gick jag ut från tältet och genom skogen mot stranden. Detta var min ända chans att få veta mer om de vita männen.
Vid de här laget hade de redan hunnit bygga en stor mur utav trä runt sitt läger. Muren var omringad av vakter, men en av dem var väldigt bekant. Det var mannen jag bemötte tidigare. Thomas. Jag plockade upp en sten och slängde in den i skogen vilket fick ljud att höras. Jag såg att Thomas började gå mot skogen och jag gick lite längre in.
"Hej!" Sa jag när vi båda inte var synliga längre.
"Du? Vad gör du här? Sa jag inte åt dig att hålla dig borta från de här stället?" Sa han.
"Ni fascinerar mig, så hur skulle jag kunna hålla mog borta" sa jag och log.
"Lyssna, det är inte säkert vid stranden för en indian som du" sa han.
"Vi är i skogen just nu. Men vad är det ni gör här?" Sa jag.
Han suckade djupt.
"Vi letar guld" sa han.
"Och de är?" Sa jag.
"En dyrbar grej" sa han.
"Så ni letar dyrbara grejer?" Sa jag. "Kom, jag ska visa dig dyrbara saker!".
Jag tog hans kalla hand i min varma och drog med honom längre in i skogen. Jag satte mig på huk framför ett blad.
"Ser du det? Det är en riktigt sällsynt blomma Youtan Poluo" sa jag.
"Jag ser inget..." Sa Thomas.
"Om du koncentrerat dig riktigt noga..." Sa jag.
Thomas var tyst en stund.
"Wow..." Sa han.
"Det är vad jag kallar dyrbarheter" sa jag.

Iris såg på honom och tog mannen i handen och sa.
- Om du nu är så nyfiken. kom med mig så ska du få se en stor del av landet.

Hon drog ed honom till sin kanot och puttade i honom i den och han satte sig upp och hon börjae padla.

"Ni gillar verkligen naturen" mumlade han.
"Ja... Det är liksom vår grej. Vi är fria själar. Även om min själ fortfarande är fast i fängelse" sa jag.
"Vad menar du?" Sa han.
"Mina föräldrar låter mig inte uppfylla mina drömmar" sa jag.
"Va? Men hur gammal är du?" Sa Thomas och såg på mig.
Jag satte mig ner på en stock.
"19" sa jag.
"Och jag är 20. Och lina föräldrar skickar ut mig på det här" sa han.