PRS Med Moa G

Tror inte det, vill helst hålla mig till en mall. Men om du vill så får du såklart göra det

Näh, jag behöver bara ha ett namn.
Pax Johnsen?

Okej.
Va? Pax Johnsen?

Namnet på honom?

Okej, det låter bra.
Vill du börja??

Visst^^

Simbaa tjöt.
Jag slog till honom och rullade ur sängen. Jag slog i huvudet och stönade.
Jag gick upp för att sätta på mig kläder innan jag gick ner till matsalen.
"GOD MORGON!" vrålade jag från köket.
Jag bodde i en byggnad med 5 andra personer, och jag var alltid den som vaknade först.

Man har väl inte väckarklockor på typ medeltiden?? xD

Jag vaknade ganska så tidigt, innan solen hade gått upp faktiskt. Jag byte snabbt om till en av mina favortklänningar. Den var egentligen en vanlig klänning i färgen röd, men jag hade fått dem av min pappa. Röd var min favoritfärg. Den stod för kungariket jag bodde i, men också kärleken, och blodet. När jag kom ut kände jag hur morgonvindarna flög över byn. De var svala, vilket passade till de varma klimatet vi brukade ha.

Vägen upp till byn var kort men slingrig. Så nör man gick upp för de sista trapporna innan man nådde självaste slottet var man redan trött och behövde ta en vilopaus på minst 10 sekunder.
"God morgon, Zenith! Redan uppe?" Sa en bekant röst och jag såg upp.
Det var prins Arthur. Jag bugade snabbt för att visa min respekt och sa sedan.
"Ja, pigg som en mört och redo för att jobba"

Jag ändrade cx
BTW, ändrade liite i mallen också.


Simbaa kom rusande ner för trapporna först av alla.
Han höll sig på ett lämpligt avstånd från mig, med anledning, då jag slog till honom förut.
"Jag är ledsen, okej?! Vi kan inte dalta detta varje dag!" utbrast jag.
Jag gick mot trappan.
"NU FÅR NI SLÄPA ERA TRÖTTA KROPPAR HIT OM NI VILL TRÄFFA MIG IDAG, JAG SKA UPP TILL SLOTTET OCH STANNAR DÄR UNDER NATTEN!" vrålade jag.
Jag hörde några "klumpklump" och lite "tisseltassel" innan tre sjuttonåriga klumpar rasade ner för trappan och landade i en hög på golvet där nere.
Det var Pax, Weera och Kintoz, vilket innebar att Topaz fortfarande sov. Topaz och Kinzoz var syskon, och Topaz var äldst av alla oss, hon var 18.
Jag suckade.
"Och Topaz sover som vanligt?" frågade jag irriterat.
"Strunt i henne, JAG KOMMER ATT SAKNA DIG SÅ!" utbrast Weera förtvivlat.
Vilket var väldigt skumt då jag brukar sova där rätt ofta.
"Jag kommer sakna er också." sa jag. "Jag måste gå, hälsa Topaz att hon måste lära sig att somna tidigare."
Jag gick ut på gårdsplanen.
"HEJDÅ! DÖ INTE!" skrek de i kör.
"TA HAND OM SIMBAA!" skrek jag tillbaka, innan jag vände mig om och började gå mot slottet.

Han gav ifrån sig ett skratt som nästan var musik i öronen. Varje gång han var glad var jag glad. Det kanske låter rätt konstigt, men vi är vänner. Nära vänner. Såklart är några emot det, men det finns vissa som stöttar vår vänskap. Som min bror.

Min bror Jefferson är 16 år gammal och drömmer fortfarande om att bli riddare. De flesta i hans ålder tycker det är löjligt eller bara rent omöjligt. Men han slutar aldrig drömma. Och det är de som gör honom en riktig riddare enligt Arthur.

"Jag ska rida ut i skogen lite och det finns inte så mycket jobb på slottet. Skulle du vilja följa med. Jag kan lära dig om naturens liv och krafter" sa Arthur och orden fick honom att låta som en poet.
"Jag tror nog jag känner till naturens krafter tillräckligt för att kunna överleva ensam i skogen i minst tre månader alldeles ensam" sa jag och flinade lite.
"Jaså? Så du är inte bara en tjänsteflicka, du är en bezzerwizzer också?" Sa Arthur.
"Jag skulle säga att jag mer är en överlevare" sa jag.
"

Jag såg verkligen fram emot att träffa Arthur, och Zenith.
Det var så himla länge sedan jag såg de senast.
Jag svängde in i skogen, och såklart så valde jag att inte gå på stigen.
Det gick en älg förbi, och jag vinkade.
Plötsligt kom jag på att jag hade min flöjt i fickan, så jag började spela på en munter melodi i takt med mina steg.
Folk skulle mest troligt inte gå som jag när de gick i skogen, särskilt inte när de bar klänning.
Min klänning var i spets, och mycket kort, den gick precis under knäna.
Och det var det inte många som hade.
Men jag var ju annorlunda.
Som exempel: Jag gick alltid barfota. Vädret spelade ingen roll alls.
Mitt i mina funderingar så blev jag plötsligt väldigt blöt om fötterna, och jag stod i ett vattendrag.
Jag vadade igenom upp på land. Slottet var ca 200 meter bort.
"ARTHUR!" skrek jag så högt jag bara kunde, och fick några fåglar att flyga iväg.
"ZENITH!" skrek jag igen.