PRS Piggelinisen- Marina Granger

Dinah

Det värsta för mig är inte att veta att jag antagligen kommer att dö. Det värsta är att det är tre år kvar tills någon av mina kusiner får ta tesserras, och då kommer de alla att vara döda. Jag är fortfarande paralyserad av skräck när fredsväktarna leder mig av scenen.

Mina känslor kokar och fyra fredsväktare leder mig upp på scenen. Jag ser surt på dem.
- Jag kan faktiskt gå själv, muttrar jag.
De ignorerar mig.

Fortfarande stel sätter jag mig tungt i den röda sammetssoffan och väntar. Det dröjer inte länge förrän min släkt kommer in och vi säger gråtande farväl till varandra. Antagligen för alltid.

Jag gör inga välbekanta steg eller röster utan för min dörr. Ingen släkting eller vän har kommit för att krama om mig och önska mig lycka till. Jag trycker ner den växande klumpen i halsen.

När släkten blivit utkörd finns det inget annat att göra- Jag lägger mig på soffan och gråter tills mina tårar tar slut. Inte för min egen skull egentligen- mer för alla jag kommer att tvingas mörda och dom som kommer tvingas mörda andra och på min utdöende familj.

Nu finns det bara en sak att göra. Överleva. Till priset av andra oskyldiga barns liv. Det hela är så hemskt. För barnen är inte de onda. Det är snow.

En timme senare satt jag på tåget mot huvudstaden. Det tog bara en halvtimme eftersom att distrikt 1 ligger närmast huvudstaden. Jag utnyttjade tiden med att försöka njuta av att åka tåg, något som jag aldrig gjort förut.

Jag blev föst in i tåget och sedan ägnade jag fyra timmar med att ha pannan tryckt mot fönsterrutan och nynna svagt för mig själv.

Jag gick av tåget och blev förd mot en hög byggnad. Jag blev bländad av kameror och neonskyltar. Allt jag såg var hur enorm huvudstaden faktiskt var.

När jag klev av tåget stog det massor av huvudstads invånare på perrongen. Jag vinkade och log. Det gäller att göra ett bra första intryck. Huvudstaden var enorm.