PRS London

Hon såg nu ilsket på henne. Var han så missnöjd med sitt liv att vilja bli dödad? Hon såg plösligt upp på honom.
- Jobb....?
Ordet slapp ur henne och hon såg sedan arg ut igen.
_ Det är inget jag är intresserad av. Om ni går så kommer ni inte till skada..

- Ni kommer inte kunna skada mig. Det är ett fakta. Väste han.
Ingen stöddig tiggare skulle få tala med honom sådär.
- Det är inte mitt problem om ni dör. Om ni inte dör av svält kommer ni dö av kylan när vintern kommer, fortsatte han och vände på klacken för att gå därifrån.

Hon såg på honom och släppte glasskärvan och sjönk ner.
Skakade av rädsla och skakade på huvudet.
- Jag har inte dött än ser ni väll? Du vet att jag är smartare än andra tiggare? Men mer han hon inte säga. Mannen var på väg bort och hon slöt ögonen åter igen. Nu kunde hon få sova.

Han log. Ingen vann över honom. Han behövde någon som hjälpte till hemma och som kunde donera blod till honom. Hon måste ha varit väldigt trött för nu sov hon lutad mot tegelväggen. Han lyfte försiktigt upp henne i sina armar och begav sig hemmåt.

Hon hade somnat bara några minuter hon hade slutit ögonen och märkte inte av mannen som lyffte upp henne. Istället lutade hon huvudet mot hans arm och gnydde svagt när en vindpust slog emot henne. Det började bli riktigt kallt och snart skulle den första snön komma. En boit av hennes röda hår hamnade i hennes ansikte men hon vred bara på huvudet för att försöka få bort det.

Han log.
- Välkommen till ditt nya liv, viskade han lågt när han slog upp dörren till en liten villa som han ägde. Han låste dörren efter sig och tittade ut i natten. Han la sig på en skinnsoffa och iaktog tyst den sovande tiggaren.

Hon vaknade en tid efter och hon såg rakt in i soffans rygg. Hasstigt satte hon sig upp och vände på huvudet.
- DU?!
Hon for upp och såg ilsket på honom..
- Vad har du gjort med mig? Vart är jag?
Hon var livrädd och det syntes. Hon skakade av rädsla och hon vred sig smått.

Han höjde lätt på ögonbrynen. Hennes beteende var som ett skadat djur. Hela hon skakade av panik. Han sätt tålmodigt och väntade på att han skulle få en chans att förklara sig.
- Jag behöver din hjälp, sa han lungt.
Han iakttog henne och väntade på en reaktion.
- Och du behöver min hjälp. Vi gör det har enkelt. Vad heter du? Frågade han.

Hon sjönk ner på sängen och såg sig om. Rummet var varmt. En brasa brann intill en vägg och hon såg mot filten hon hade haft över sig.
- Mitt namn...? vad kallar folk mig är upp till var och en. Jag minns inte vad jag brukade heta.
Sorgen tog i henne igen och hon ville kura ihop sig.
- Som kort sagt. jag har inget namn.

Han tittade förvånat på henne. Även hon måste väl ha ett namn? Han kunde ju inte kalla henne tiggerskan.
- Mitt namn är Alexander, så han kort. - Och om du inte har något namn så får du väl skaffa ett.
Han såg på henne. Han behövde blod nu.