hg rp Remus Granger och Shadow of hope

Jag önskar att det här aldrig skulle ha hänt. Jag var är så jäkla rädd. Och jag kunde fortfarande inte helt fatta att jag skulle vara med. När det hade ropat mitt namn så hade jag först inte fattat det. de hade behövt ropa det flera gånger innan jag förstod att det var jag, JAG som skulle vara med. Jag satt i en av vagnarna men jag har ärligt talat glömt bort var jag är någonstans. Jag kom tillbaks till medvetande av att någon ropade mitt namn, det visade sig va våran mentor. Han verkade snäll och så men jag kände mig inte säker hans närhet. jag vet inte varför jag inte gjorde det men han hade en farlig aura runt sig.

I och med att vi närmade oss huvudstaden, ju ner tonade rädslan upp. Jag skulle aldrig få träffa pappa, eller mamma, eller min syster. Jg skulle dö i ett spel. Dö, mördad av andra spelare, dödad av hunger, dödad av uttråkning. Förhoppningsvis hamnar vi i en skog med drickbart vatten, jag skulle ha lite chans då, men den var lika liten som om vi skulle hamna i en djungel eller öken. Det var bara att hoppas på överlevnad.

nnär vinärmade oss huvudstaden så gick jag fram till ett fönster. jag var så jäkla rädd men jag var även nyfiken och nu när man såg huvudstaden så kände jag att jag blev hypotiserade av skönheten från staden. Tåget åkte snart in i staden och jag mötes av synen av människor som som stod runt omkring tåget. jag log mot dem och vinkade.

När vi kommit in till våra rum lade jag mig på sängen. Rummet var städat och mycket större och finare än hemma i distriktet. Jag kollade ut ur fönstret och såg staden med alla människor och hus.

jag tyckte att människornas klääder va lite små roliga men jag sa inget. våra rum var otroliga men jag kunde inte riktigt njuta av det för jag visste vad jag skulle kosta mig, mitt liv

Jag vet inte hur länge jag kollat ut. Kollat på dem små människorna med lustiga kläder. Jag hade nästan känt att jag kunde bo här då jag hörde en killes röst.
"Amy? Amy det är mat nu!" Det var Dolima som ropade på mig med en ljus och söt röst.
"Jag kommer!" Ropade jag och gick ut. Där stod hon med rosa kläder, blåa stora örhängen, vitt långt hår som var utsläppt och lockigt.

Jag gick ner till middag och pratade med min mentor och tjejen från mitt district. Jag tycker så jäkla synd om henne för hon var bara 15 och var tvungen att göra det här. Jag önskar att det bara var en som man skickade för då hade inte hon behövt vara här, då hade inte hon behövt dö....

Du är ville eller hur?
________________
Nere vid maten var det fler än vad jag trott. Det var inte bara jag, Damin (den manliga från mitt distrikt), Domila, våran handledare Slici som vann förra årets spel. Jag gissade att Slici var nervös för att handleda, och en hel del servitörer.
"Hej, du är Amy eller hur? Doria, syster till Micke som dog i förra hungerspelen?" För att vara Slici var hon ovanligt pratsam, jag hade sett henne innan i skolan men hon hade aldrig pratat mycket. Jag koka till då jag kom på att att det var hon, Slici som döda Micke. Dem var dem två slutliga och hon dödade min bror.
"Du döda min bror", muttrade jag.
"Ja, men det kunde vart vem som helst, och du måste också döda andra varresig du vill eller inte, om du vill vinna måste du döda", sa hon.

Kille ja))

Oki Aja skriv ngt X)