Förbjudna ön

Alex såg Kara sitta på sin vanliga plats bakom reseptionen. Hon verkade ha väldigt tråkigt där hon satt. Han antog att hon kollade Youtube eller någon film. När hon sedan såg Alex så lyste hon upp och hälsade.
Som svar på hälsningen sa Alex, "Jag skulle vilja översätta 'Sie haben die meisten lang weiligen job' till svenska!" Och gjorde en ful grimas. Kara visste nog vad det betydde eftersom de båda hade läst tyska i gymnasiet och grundskola.

Plötsligt kom det in en ganska ung tjej i huset. Hon hade väldigt rött neutralt långt hår som lockade sig på topparna. Runt ögonen och näsan såg man fräknar. Hennes ögon var bruna och mandelformade. Väldigt söt tyckte Alex och snyggade till sig lite i smyg. Han var nämligen väldigt bra på att flirta med andra, till och med, med killar!

Tjejen som nu hade ställt sig framför reseptionen log mot Alex och räckte sedan fram ett papper till Kara.
"Jag skulle vilja ha denna text översatt till engelska om det går!" Sade hon sedan.

Kara gjorde en retsam min och tänkte just säga att översättningen skulle vara klar om tre till fem veckor när dörren öppnades igen. Kara tittade förbryllat på tjejen som kommit in. Vad gjorde hon där? Kara sneglade på Alex för att se om han kände henne. Det verkade inte som det, han såg inte på henne som han skulle se på en vän. Kara kände honom tillräckligt för att förstå att han snygga till sig för tjejen. Det var ganska typisk honom.
Men vänta lite, så tjejen ville verkligen ha något översatt? Va...? Om Alex inte hade fått henne att pausa filmen innan hade hon antagligen inte varit redo på en kund och fryst på stället. Inte för att hon var mycket bättre nu. Hon stirrade på tjejen som om hon var ett spöke samtidigt som hon fort minimerade fönstret på datorn. Hon hade pausat filmen när det var närbild på huvudkaraktären som höll på att prata. Det var inte en vacker bild.
Kara tog förvirrat emot papperna av tjejen. Vad var det hon skulle göra nu egentligen? Ljudet av musiken Maggan spelade på sitt kontor hjälpte inte heller Karas koncentration.
"Eh, jag tror det...?" sa hon osäkert. Där ser man, jag är värdelös på mitt jobb, tänkte hon och ställde sig upp. "Väntar här så ska jag prata med vår översättare." Egentligen skulle Kara använda telefonen, men hon hade lite panik och hade helt glömt hur den fungerade. Hon började därför tveksamt gå mot Maggans kontor, med papperna hårt i handen.

Alex stod lutad över reseptionen och försökte att inte stirra för mycket på tjejen med de fina ögonen. Kara hade gått in till sin moster för att få hjälp med papperna som tjejen lämnat in. Hon verkade lite av ett frågetecken när hon stod där och kollade sig omkring.
"Öh. .Hej, jag heter Alex.." stammade Alex och räckte fram handen till tjejen. Hon vände sin blick på honom och tog hans hand.
"Mitt namn är Zandy!" Svarade hon och log lätt. Det lät inte som att hon kom från Piltorp utan en annan stad i landet.
"Du är inte härifrån va?" Frågade Alex sedan och kände att pulsen blev högre. Det berodde förstås på att han var nervös. Fan också, tänkte han, det blir alltid så.
"Nej jag är från Skyttene, ganska långt härifrån faktiskt, ska vara här i några veckor på semester eftersom mina morföräldrar bor här!" Gav hon honom som svar på hans fråga.

Plötsligt kom Kara ut ifrån sin mosters kontor och ställde sig bakom reseptionen igen. Alex lyfte ena ögonbrynet och kollade fundersamt på Kara.
"Var det ett lyckat besök hos din moster eller? " frågade han och skrattade tyst.

"Maggan!" ropade Kara uppskrämt när hon kommit in i hennes rum. "Vi har papper! Jag menar en kund. Maggan verkade inte allt för glad över att Kara kom inspringande.
"Du ska ta sånt via telefonen" sa hon tillrättavisande.
"Jag hittade den inte." Maggan suckade och masserade pannan med fingrarna.
"Varför gick jag med på att låta dig jobba här?" Hon verkade prata med sig själv. Kara sa inget medan Maggan tog papperna. "Gå tillbaks till receptionen och säg att det kommer ta en till två veckor." Kara nickade. "Och glöm inte att se till att du får personens kontaktuppgifter. Kara himlade med ögonen.
"Det fattar jag väl, jag är inte dum i huvudet." Maggan tittade skeptiskt på henne.
"Jag är inte så säker på det." Kara räckte ut tungan åt henne och skyndade sig ut ur rummet innan hon förlorade sitt jobb.
Hon skyndade sig tillbaks till sin plats.
"Den informationen har jag inte tillåtelse att dela" sa hon allvarligt och flinad. Sedan vände hon uppmärksamheten mot tjejen. "Översättningen kommer vara klar om en till två veckor." Kara såg ner på skrivbordet. Det skulle finnas ett formulär där kunden skulle fylla i uppgifterna. Kara kom inte ihåg vart de låg. "Eh..." Hon öppnade en av skrivbordslådorna. Den var helt tom förutom en häftapparat och ett gammalt långt kvitto. Kara tog kvittot och la det upp och ner på disken tillsammans med en penna. "Skriv ner dina kontaktuppgifter, och namn och personnummer och sånt" sa hon affärsmässigt. Hon började, precis som Maggan, undra hur hon fortfarande hade kvar jobbet.

Alex himlade med ögonen mot Kara. Ett kvitto skämtar du? Tänkte han fundersamt. Han såg hur Zandy klottrade ned kvittot med sina kontaktuppgifter. Hon hade en mycket fin handstil. Så sneeky som Alex var tog han upp sin mobil och låtsades skriva ett sms fast han egentligen skrev ned Zandys hela namn. Han ville förstås hitta henne på facebook.

Plötsligt kände Alex sig som en riktig stalker. Han stoppade ned mobilen och blev alldeles röd om kinderna. Sedan vände han sin blick på Kara som höjde ögonbrynen åt honom.
"Så här har du dem!" Sa Zandy och gav det gamla kvittot tillbaka Kara. När Zandy sedan gick mot utgången så stannade hon upp och vände sig mot Alex och frågade, "Ehmm...vad var ditt namn igen?"med rodnande min. Alex sken upp. Shit, det var oväntat, tänkte han.
"Alex, Alex Key.." Svarade han med ett leende lika brett som en krokodils. Sedan gick hon ut från huset och Alex bara fortsatte stirra mor dörren i hopp om att hon skulle komma tillbaka. Kanske slänga sig i hans famn och ropa, 'mitt hjärta smälte när jag såg dig, åh låt oss rida iväg i solnedgången på din vita springare' och sedan kyssa honom långsamt på munnen som i den sådan där Disney film. En alldeles för perfekt och flummig dröm stod Alex och dagdrömde.

Kara rodnade svagt när Alex himlade med ögonen. Kvittot var i alla fall tomt, Kara kunde lika gärna sagt att tjejen skulle skriva allt på Karas arm.
Skammen över hur usel Kara var på sitt jobb glömdes bort när hon såg vad Alex höll på med. Hon höjde på ögonbrynen. Han kunde allt vara ett riktigt creep. Han verkade som tur var inse det själv också.
Kara tog emot kvittot av tjejen, som tydligen hette Zandy. Kara hoppades all information som behövdes stod där. Namnteckningen som behövdes på formuläret fick väl Kara skriva själv, och hoppas på att ingen kom på henne.
Innan Kara hann informera tjejen om vad det skulle kosta gick hon. Jaja, det behövde Maggan inte få reda på det. Tjejen fick helt enkelt en överraskning när hon kom tillbaks för att betala.
Kara flinade åt Alex som var helt hänförd av Zandy. Kara ämnade Alex att stå och fånigt stirra efter henne medan hon själv tog en närmare titt på kvittot. hon vände det till den första sidan.
"För i helvete!" utropade hon irriterat. Kvittot var för företags material. Det skulle behöva redovisas för Maggan. Hur skulle Kara då kunna dölja att hon fått en kund att skriva allt på baksidan av ett kvitto istället för den riktiga blanketten?

Alex hoppade till när Kara svor högt. Vad är det nudå? Tänkte han och vände sig mot Kara med allvarlig blick. Han antog att det var kvitto hon höll i så han böjde sig över receptionsdisken för att få sig en närmare titt på kvittot. Han läste något som säkert betydde att kvittot var viktigt. Men varför skulle Maggan lämna ett sådant där viktigt kvitto i en av lådorna bakom receptionen? Hon kanske hade bråttom och bara slängde ned det där, sedan kan hon ju ha glömt bort det, lätt hänt, tänkte Alex. Nu var i alla fall Kara i en liten knipa. Alex suckade, tog kvittot från Kara och macherade in till Maggans kontor.

Den dåliga musiken som spelades sänktes när Alex kom in genom kontorsdörren. Han sänkte sitt huvud så att det skulle se ut som att han var lite ledsen.
"Förlåt mig men jag ville bara hjälpa till Kara i sitt jobb och då råkade jag ta detta kvitto och ge till kunden så att hon kunde skriva ned sina kontaktuppgifter...det var verkligen inte meningen, såg inte att det var ett viktigt kvitto..." Sa Alex och räckte fram kvittot till Maggan som tog emot det.
"Men vännen, det gör ingest! Set var en olyckshändelse, sånt kan hända alla förstår du!" Sa hon och log brett mot honom där han stod där och ljög.

"Alex, nej, vad gör du?" viskade Kara högt i panik när Alex tog kvittot och gick mot Maggans dörr. Vad fan höll han på med? Tänkte han avslöja hennes misstag till Maggan?
Kara följde snabbt efter honom, men inte snabbt nog. Hon fortsatte skrik viska till Alex att stanna. När han öppnade Maggans dörr och gick in vara Kara tvungen att hålla tyst och stanna. Hon tryckte sig mot dörren och tjuvlyssnade. Hennes hjärta dunkade hårt i rädsla. Hon ville inte bli av med jobbet! Hur sämst det än var.
När Alex inte avslöjade Karas misstag utan tog skulden själv pustade hon lättat ut. När han gick skulle hon säkert få en liten utskällning av Maggan för att Kara lämnade ut arbetsuppgifter till sin vän eller något. Maggan gillade i alla fall Alex. Hade det varit någon annan skulle taktiken inte hjälpt henne.
Utan att fortsätta tjuvlyssna skyndade Kara sig tillbaks till receptionen. Ifall Maggan kom ut kunde Kara inte stå och avslöja att hon tjuvlyssna. Då skulle Maggan misstänka något.

Alex kom ut från Maggans kontor med ett brett leende om läpparna. Han kände sig som en hjälte nu, eller ja nästan.
"Då var det fixat, du trodde väl inte att jag skulle tjalla för dig?" Frågade Alex och lutade sig ännu en gång mot teseptionsdisken. "Jag tog över skulden på mig eftersom att Maggan gillar mig...men det vet du ju!" Tillade Alex och flinade. Han kom ihåg flera gånger som han och Kara hälsat på hennes moster och Alex fick alltid för mycket godsaker att proppa ned i sin lilla mage även fast han var hur mätt som helst. Efter besöket hade det gått runt i magen på honom så han blev tvungen att lägga sig och vila en lång stund.

"Äsch strunt i det nu! Jag kom egentligen hit för att snacka om morgondagen! Men eftersom du jobbar i några timmar till kan ju du komma till mig efteråt så kan du slagga hos mig i natt, det är närmare att åka från mig än dig vettu! Sen fixar vi iordning allt i morgon förmiddag, sen åker vi. Påvägen måste vi också plocka upp Oliver, han kunde inte komma till mig ikväll på grund av att hans lillebror fyller år.." Sa Alex sedan med stor entuasiasm. Han var otroligt taggad på att campa. Kara och Alex hade gjort det flera gånger med skolan när de gick i gymnasiet så det visste exakt vad man skulle göra om det blev nödsituation.

Kara hade trott att Alex skulle tjalla på henne. Inte för att det var nått han faktiskt skulle göra, men när allt annat hade gått så värdelöst denna morgon blev det plötsligt en hyfsat realistisk tanke. Det var verkligen en lättnad att han tagit på sig skulden. Bästa saken som hänt på hela morgonen. Till och med bättre än den hyfsat roliga videon hon sett tidigare.
"Hon gillar dig säkert för att ni är så lika", sa Kara neutralt. Det var inte en komplimang, Maggan var för det mesta en jobbig tant med läskiga humörsvängar och dålig musiksmak. I största hemlighet var Kara lite avundsjuk på Alex för att Maggan gillade honom. Inte för att Maggan hatade henne eller så, i vanliga fall, hon kanske gjorde det efter att ha gett henne jobbet. Men det skulle vara nice att ha sin moster på ens sida liksom.
"Det låter fett bra! Måste bara hem och fixa packningen först... och jobba klart, antar jag." Jobba var väl egentligen inte rätt ord, kolla på tråkiga filmer tills halv fyra var ju vad hon egentligen skulle göra. Det skulle känns som en evighet, suck. Kara längtade efter att få åka så otroligt mycket, men hon var fast bakom disken. Aja, det var väl bättre än Olivers dag. Kara var inte avundsjuk över att han skulle fira sin lillebror. När någon av Karas syskon fyllde år såg hon till att fly i bra tid. De var så dryga, och krävde massa uppmärksamhet och presenter. Kara tänkte inte slösa pengar på dem!