LM-iterna på Hogwarts

Förlåt, men kommer inte orka läsa denna nu, har så otroligt mycket i skolan så jag hinner inte med...

Hej alla glada vänner! Hoppas ni har det bra och orkar hänga med. Vi vet att det är många karaktärer men tyvärr går det inte att dra ner på det och man vänjer sig snart. Man har ju inte koll på alla karaktärerna i början av en bok, eller hur?
Enjoy!

Kapitel 4, Trappor och gångar på Hogwarts, Ebbas POV

Ebba, som var prefekt, hade i uppgift att samla ihop och leda alla små nya Ravenclawelever till skolans högsta torn där deras uppehållsrum låg. Det var en lång väg för deras korta ben och några av trapporna var väldigt förtjusta I att flytta på sig. Några flyttade sig varje kvart, andra på fredagar och några vägrade att släppa av en om man inte kittlade dem på trappräcket.
Ebba reste sig upp och började ropa in förstaårseleverna. Hon ackompanjerades snart av övriga prefekter i salen och började ta sig mot utgången vilket var lättare sagt än gjort. För att vara säker på att inte tappa bort någon räknade hon in de elva förstaårseleverna som hamnat i Ravenclaw efter nästan varannan meter hon gick. Som tur var lyckades hon få alla att hitta ut ur Stora Salen relativt fort. Vid ett tillfälle såg hon bara tio av dem, men när hon räknade en extra gång visade det sig att en väldigt kort pojke bara hade råkat hamna bakom en av de längre eleverna. Så snart de kommit utanför de stora portarna gick det bättre, eftersom de äldre eleverna snabbt rörde sig vidare och lämnade plats så att de inte behövde trängas. Så snart det hade gått tillräckligt lång tid för att inte vara trafikstockning i varenda trappa mellan Stora Salen och uppehållsrummet bar det av genom slottets långa korridorer.
En av de nya pojkarna som Ebba trodde hette Marcus höll nästan på att flyttas iväg åt fel håll av en trappa men Ebba hann få tag i hans axel och dra tillbaka honom. Han tackade henne och såg storögt på trappan som just vridit sig 45 grader och lossat sitt nedre fäste. Ebba log mot honom. Han såg på henne och fick fram ett litet "Wow". De fortsatte upp för nästa trappa och lilla Marcus såg sig fortfarande omkring och studerade alla trappor. "Ehm... Ursäkta, flyttar sig alla trappor här?" Han lät nyfiken. Ebba tog några sekunder på sig för att försöka fundera ut om det fanns någon trappa som inte flyttade på sig. "Det är en bra fråga, yttertrappan och stora trappan flyttar inte på sig men jag tror att nästen alla andra gör det. Några flyttar sig visserligen bara en gång om året men de flyttar ju sig trots allt. Trappan till uggletornet flyttar sig inte heller vad jag vet men jag skulle inte bli förvånad om jag hamnade i astronomitornet en dag när jag var på väg till ugglesalen."
Marcus nickade och fortsatte titta nyfiket på allt och alla. Ebba tänkte att han nog skulle passa in alldeles utmärkt i elevhemmet. Nyfikenhet var viktigt i Ravenclaw, och Marcus hade uppenbarligen mycket av den varan i sig.
Nu hade de äntligen kommit fram till uppehållsrummet och Ebba knackade med portklappen och förklarade för alla nya elever att man var tvungen att knacka med portklappen och svara på en gåta för att få komma in. Marcus såg nyfiket på portklappen, som för övrigt såg ut som en örn, och sträckte precis ut handen mot den när den började tala. Han hoppade till och snubblade på sin manteln. Ebba fick tag i hans arm samtidigt som de båda lyssnade på gåtan.

"Röstlös den ropar,
vinglös den fladdrar,
tandlös den biter,
munlös den pladdrar."

"Hmm.. Vad tror du Marcus?" Ebba vände sig mot pojken som såg halvt förskräckt och halvt stolt ut över att bli tillfrågad.
"Åh... Ehm... Ja, alltså.... Ehm. Vinglös den fladdrar? Biter? Hm..." Han stod och såg fundersam ut en liten stund innan han till sist vände sig mot dörren och sa "Vinden?"
Portklappen klappade stolt med näbben och gav till ett lågt skriande "Rätt" innan dörren svängde inåt och man såg uppehållsrummet. Marcus såg stolt på Ebba och skuttade in i det runda rummet. Ebba travade efter tillsammans med de nya eleverna och pekade ut deras sovsalar innan hon sjönk ner i en fåtölj och kom att tänka på hur trött hon faktiskt var. Hon såg sig om för att se om någon av hennes vänner Alva, Samuel och Robert fanns i rummet. Det gjorde de inte, så hon antog att de hade tagit en omväg för att låta förstaårseleverna få komma först till uppehållsrummet och slippa trängas första gången de kom till sitt nya hem. Majoriteten av de äldre eleverna verkade ha tänkt likadant. Ebba var ganska van vid det vid det här laget, eftersom det var hennes tredje år som prefekt, så hon satt kvar och väntade. Det tog tid för folk att börja droppa in, och eftersom det hade varit en lång dag så somnade hon i fåtöljen efter bara en liten stund.

Åhh. Jag vill ha meeer! Så himla bra ju

jättebra

Jättebra!!!

Vi ber om ursäkt för att det tagit så lång tid. Jag vet inte riktigt varför det har dröjt, vi hade ju redan kapitlet färdigt... Men jaja, nu är det åtminstone här! Enjoy! ^^

Kapitel 5, I Slytherins uppehållsrum, Felix POV

Det första Felix hade gjort när han kom in i uppehållsrummet var ett ockupera en av de gröna fåtöljerna. De stod mellan brasan och fönstret som vette ut mot sjöns blågröna vatten. Det var faktiskt under vattnet i och med att uppehållsrummet låg så pass långt ner i slottet och ibland kunde man se olika sorters varelser som levde i sjön simma förbi. Men Felix hade för länge sedan vant sig vid utsikten. Nu var hans uppmärksamhet riktad mot ett samtal med hans vänner istället. Fabian, Pernilla och Henric hade alla satt sig i varsin fåtölj som stod tillsammans med hans egen, och de höll på att dela med sig av sina äventyr under sommarlovet.
"Jag blev rånad baklänges för några veckor sedan," berättade Felix.
"Hur blir man rånad baklänges?" ville Fabian veta.
"Jo, jag hade inget att göra, så jag gick ut på stan," började Felix förklara. "Det var ganska många påverkade människor ute den kvällen, och en häxa kom fram och gav mig sin trollstav och sina pengar och lite annat, sa till mig att hålla dem en stund, och sprang därifrån."
"Vad gjorde du med sakerna då?" frågade Henric.
"Hon kom på sig själv ganska fort och kom tillbaka för att ta grejerna. Hon såg faktiskt uppriktigt förvånad ut över att jag stod kvar och inte hade sprungit iväg med dem." Alla fyra brast ut i skratt.
"Vad har du gjort då Fabian?
"Jo det ska jag tala om för dig Pernilla, jag har tagit motorcykelkörkort." De tre som inte hade tagit körkort såg imponerade ut.
"Oj, vad coolt! Har du kört runt mycket i sommar då?"
"Hmm... Ja en del antar jag. Och så har jag förstås flugit lite också..."
"Flugit?"
"Ja, flugit."
"Men motorcykeln?"
"Ja, med motorcykeln."
"Men hur sjutton fick du den att flyga?"
"Jag mekade lite med den och fick lite hjälp av Hagrid på ett hörn. Och Arthur Weasley. Hanna är ju släkt med dem på långt håll ni vet...."
"Ja. Men ändå, är det inte stor risk att mugglarna ser dig?"
"Nja, ingen har sett mig än vad jag vet så det är lugnt."
"Men Nilla, vad har du gjort då?" frågade Henric.
"Jag har mest jobbat," sa Pernilla. "Jag fick jobb på Läckande Kitteln, och det var mycket bättre än det andra jobbet som jag hade i början av lovet. Jag höll mest på att servera och sånt. Och så på slutet av sommaren hade vi personalfest, och det var ju roligt! Jag tror jag kan få fast jobb där också om jag vill, för de har redan ugglat och frågat efter mig fyra gånger sedan jag slutade förra veckan."
"Låter kul!" Henric gjorde "thumbs up" med båda tummarna och då såg de andra att han hade bläck under naglarna.
"Varför har du bläck under naglarna Henric?" Pernilla lät uppriktigt förvånad trots att hon själv hade bläck där ganska ofta.
"Åh, jag har varit i Kina och studerat talmagi hela sommaren. Jag kom hem igår så det sitter kvar."
"Jaha, var det kul då?"
"Till och från. Ibland var det jättekul, ibland mest jobbigt. Värst var det när värmeböljan kom. Det var uppåt 40 grader då."
"Oj. Hur stod du ut?"
"Det gjorde jag inte."
Han log och de började skratta igen allihopa. När skrattet hade lagt sig lutade sig Felix tillbaka i sin fåtölj och tittade slött ut på Hinkypunken som just simmade förbi. Han såg tillbaka in mot rummet och såg att det var tomt så när som på dem själva. Brasan höll på att slockna och han insåg att klockan var mer än han trodde. Han hmm-ade för sig själv när han såg på sin klocka och såg att den redan var elva. Fabian hade tydligen hört hans hmm-ande och såg undrande på honom.
"Nä, jag upptäckte att klockan var mycket..."
"Jaha. Hur mycket?"
"Elva... Eller tja, två minuter över elva nu men."
"Ja ja."
"Nä, nu går jag och lägger mig. Godnatt!"
De andra reste sig och de följde efter honom bort till halvtrappan som ledde till sovsalarna. Pernilla gick upp för ytterligare en liten trappa och in i flickornas sovsal. De tre pojkarna fortsatte några steg framåt och öppnade en mörk ekdörr. Där bakom fanns deras sovsal. Felix gick rakt fram till sin säng och lade sig raklång på den.
"Åh vad jag har saknat min kudde!"

Okej, så sträckläste precis allt och jag läser typ aldrig fanfiction för att mitt attention-span är väldigt kort. Tyvärr. ;^;

Hur som haver, med tanke på att det är en del karaktärer så är det otroligt bra att ni har dem uppradade på framsidan så om man inte riktigt kommer ihåg eller känner igen ett namn så är det lätt att se efter vem det är. Also, the fun facts gives me life. Samtidigt som summeringen är hyfsat intentsägande så ger den ändå mig känslan av att det är saker man vill läsa om. Yatzy är även det gulligaste namnet jag någonsin hört läggas på en uggla. Foh realz.

Språket är utmärkt, det är nyanserat men vardagligt. Det blir inga svårigheter med att förstå det hela vilket är sjukt bra! Speciellt eftersom min hjärna har en förkärlek för engelska så blir jag sjukt lätt förvirrad ibland. o_o Men det blev jag inte här!

Det känns... äkta på något sätt, det är roligt att läsa och jag brukar vara en så kallad "tyst" läsare till fanfictions så kanske inte kommenterar så mycket. Men det här är sjukt bra och jag tycker ni ska veta det.

WELL DONE!

bravo

Hej hej, nytt kapitel! Yay ^^ Och ja, Kuddkrig är kul skriv gärna vad ni tycker! Är det fortfarande för många karaktärer? Vad tror ni kommer hända? Något annat ni undrar över? ^^
Enjoy!

Kapitel 6, Kuddkrig med mera, Annas POV

När Anna kom in i Gryffindors uppehållsrum tillsammans med Pontus, Teddy och Karin var det fortfarande fullt av nya elever. Hanna, sjundeårsprefekten Hanna stod mitt i rummet och ropade ut vart sovsalarna fanns och Karin lyckades smyga upp bakom henne och skrämma henne med en kram. Hanna hoppade till av förvåning, men sedan besvarade hon kramen.
"Vi går i förväg upp till sovsalarna," sa Anna. "Kommer du så snart du är färdig med förstaårseleverna?"
"Klart jag gör," svarade Hanna. Anna gav Pontus och Teddy varsin snabb kram och drog med sig Karin mot trappan upp till flickornas sovsalar. De delade sovsal trots att Karin var ett år äldre och gick det åttonde året, och eftersom det var så få som valde att fortsätta att hon skulle bli tvungen att bo själv annars. Så flickorna gick upp för spiraltrappan och in i sovsalen. Deras koffertar stod som vanligt vid sängarna och det låg halsdukar mössor och vantar på stolarna brevid sängarna. Det kändes konstigt att det låg vinterkläder på stolarna men alla visste av erfarenhet att det skulle behövas senare under året.
“Det var länge sen vi var här!” utbrast Anna och slängde sig på sitt röda överkast. Karin följde hennes exempel och hoppade upp på sängen bredvid. Båda två la sig på rygg bara njöt av att vara tillbaka på Hogwarts.
Plötsligt öppnades dörren. Det var Hanna och Julia som kom in i sovsalen.
“Det gick fort,” sa Karin till Hanna.
“Ja,” fick hon som svar. “Jag sa till förstaårseleverna att gå och titta i sovsalarna, så nu är de nog upptagna ett tag.”
“Även om de inte är det så får de faktiskt klara sig själva ett tag nu,” fyllde Julia i. Sedan fick hon syn på de stora gyllene kuddarna som låg på sängarna. Hon gick genast till sin säng som stod på andra sidan rummet. Väl där valde hon omsorgsfullt ut den som såg störst ut och vände sig snabbt om för att kasta den på Anna, som hoppade upp ur sängen med en egen kudde för att hämnas. Snart var alla fyra flickorna indragna i ett mycket våldsamt kuddkrig. De kastade kuddar och skrattade tills de inte orkade mer, och då föll alla fyra ihop på en av sängarna i mitten. De pustade och skrattade ännu mer.
“Någon kommer behöva städa här,” konstaterade Hanna. Hon hade helt rätt. En av kuddarna hade gått sönder i kampen, och halva rummet var täckt av ett lager vita fjädrar.
“Äsch, det är väl ingen fara,” sa Karin och plockade fram sin trollstav. “Reparo,” sa hon och viftade med den, och vips samlades fjädrarna ihop och blev till en hel kudde igen. Julia plockade upp den och placerade den vid fotändan av sängen. Sedan gick hon och öppnade sin överfulla koffert. Hon lyfte, med visst besvär och hjälp från Karin, upp den på sängen där hon började tömma ut dess innehåll. Hanna fattade ganska snabbt vad hon letade efter.
"Letar du efter din pyjamas?"
"Ja, visst är det typiskt att det man behöver först alltid ligger längst ner? Jag menar absolut alltid!" Hon höll en fjäderpenna i ena handen och en slips i den andra.
Hanna höll med och började rota fram sin egen pyjamas. När Julia äntligen hade fått fram sin pyjamas hade Anna och Karin öppnat sina koffertar och stod och letade de med. Karin hade faktiskt varit smart nog att lägga sin ganska högt upp. De bytte om och satte sig på sängarna. Ingen kom på något att säga på en stund. Sen bröt Anna tystnaden.
"Nej, här kan vi ju inte sitta! Vi går ner till uppehållsrummet!" Hon reste sig och gick mot trappan, tätt följd av de tre andra som uppenbarligen hade tyckt om hennes förslag. Väl nere i uppehållsrummet var det inte många kvar. Bara Teddy, Pontus, Viktor (en åttondeårs-elev) samt en liten hög med chokladgrodeaskar. De hade ju inte ätit upp alla på tåget och det verkade som att Viktor också hade bidragit med några. Pojkarna hejade glatt från soffgruppen och Teddy höll upp knallkortlek. Flickorna slog sig ner i soffan och fåtöljerna runt omkring. Viktor, som var en mycket skicklig blandare, tog kortleken från Teddy och blandade några gånger innan han delade ut korten. Den första högen exploderade hos Julia som råkade andas in samtidigtsom knallen kom. Ett misstag alla gjorde med jämna eller ojämna mellanrum. Hon hostade en stund och bestämde sig för att ta en överbliven chokladgroda för att få bort röksmaken hon fått när hon drog efter andan. Både Anna och Hanna bestämde sig då för att det var absolut tillåtet att äta upp några av de andra grodorna och tog varsin från högen. Pontus höll nästan på att invända men Anna höjde ett ögonbryn och log som för att säga att “du, jag har faktiskt bjudit dig på ganska många grodor." Han viftade med handen mot askarna som svar.
Efter ytterligare några omgångar knallkort plockade Pontus fram ett trollkarlsschack. “Vill någon bli krossad?” frågade han med ett ondskefullt leende. Det var tyst i några sekunder innan Hanna bestämde sig för att anta utmaningen. Resten av dem satt runt omkring dem och tittade på, för de kände på sig att det skulle bli en spännande match. Båda spelarna visste hur man skulle spela för att det skulle bli så intressant som möjligt. De tänkte ordentligt före varje drag, men inte så länge att det blev tråkigt att vänta, så det var perfekt för publik. Till slut hade Hanna bara kungen, ett torn och två löpare kvar, medan Pontus hade kungen, en springare, två torn och två bönder.
“Tänker ni någonsin ta varandras kungar istället för alla andra pjäser?” frågade Viktor otåligt.
"Självklart inte." Pontus var fortfarande fokuserad på spelet när han svarade. Efter ytterligare en stunds betänketid flyttade han sin ena bonde. Hanna hmm-ade missnöjt men sade inget mer. Hon tänkte så pass länge att Anna tog en till chokladgroda. När Anna åter vände blicken till brädet höll Hannas torn på att släpa med sig Pontus mycket motvilliga bonde till brädets kant. Där ställde den upp bonden på kanten, gav den en hård knuff och återvände till sin plats. Nu var det Pontus tur att hmma missnöjt. Hanna log förnöjt. Leendet varade inte länge, för snart hade Pontus attackerat hennes ena löpare med sitt torn. Så fortsatte det tills det bara fanns fyra pjäser kvar på brädet. Hannas kung, och Pontus kung och hans båda torn. Då bestämde Pontus sig äntligen för att försöka ta den pjäs som spelet egentligen gick ut på att ta. "Torn från F7 till H7, schack matt," konstaterade han stolt. "Det ska göras ordentligt," tillade han till publiken, som alla såg ut att vilja ifrågasätta varför han inte gjort så tidigare.
"Och nu då?" frågade Karin.
"Ja, jag tänker åtminstone gå och lägga mig," sa Teddy. "Klockan är jättemycket och vi har lektioner imorgon."
"Visst ja!" sa Julia. "Visst får vi våra scheman vid frukosten imorgon?"
"Ja, jag kan knappt vänta!"
"Desto mer anledning att sova då," sa Teddy och reste sig. Han gick mot pojkarnas sovsalar tillsammans med Pontus och Viktor, och snart gjorde de fyra flickorna likadant. Alla gäspade stort när de kom upp i sovsalen. Julia kröp genast ner under täcket och Anna satte sig på sängen och flätade ihop sitt hår. Hon suckade lyckligt innan även hon kröp ner under täcket och släckte din trollstav med ett sömnigt "Nox".

vad fint