P.R.S med Marina Granger.

Jag setter mig yrvaken upp på grenen jag såvitt på. Jag tyckte jag hörde något där nere under trädet. Min blick vänds bort mot den plats Gilraen sovit på, hon är inte där. Jag kollar ner under trädet och ser att båda hästarna är kvar så hon kan inte ha ridit i väg. Det prasslar i löven bakom mig, jag vänder huvudet om och ser att Gilraen står där och kollar oroligt ner för trädstammen.

Jag sätter pekfingret vid munnen. Hon nickar till svår. Det är orcher där nere. Jag börjar snabbt packa ihop våra grejer. Det är bara en tidsfråga innan de upptäcker hästarna. Vi måste härifrån. Vi klättrar försiktigt ner för trädet. Vi hoppar på hästarna och rider därifrån i full galopp. Vinden viner och solens första strålar letar sig igenom molntäcket. Vi sätter en pil i bågen och gör oss beredda att använda dem.

Jag känner hur orcherna kommer efter oss. Jag har pilbågen beredd att skjuta. Vi rider och rider. Jag har nog aldrig ridit så fort i hela mitt liv. Jag ser lite längre fram att ett vatten börjar breda ut sig. Jag hör orcherna skrika åt varandra på sitt underliga språk.

Vi rider i flera timmar. Orcherna tycks inte bli trötta men det är våra hästar. Om vi inte stannar snart kommer de att svimma av utmattning. Jag vet att vi är lite för hårda mot hästarna. Men det finns en skog några hundra meter bort där vi kan gömma oss. Vi styr bestämt hästarna mot skogen.

Jag känner hur hästen som jag sitter på börjar sakta ner, den är trött och orkar inte mer. Jag känner ett starkt medlidande och hoppas innerligt att vi snart kommer fram till den skog som Gilraen pratade om. Vi rider över en stor åker med högt gräs, snart upphör det höga gräset och övergår till lite kortare. Jag ser en bit bort skogen ta sin början.

- Linnie spring! Skriker jag och hoppar av hästen och rusar så snabbt mina ben bär mig till skogen. Linnie är strax efter. Vi springer igenom skogen tills vi inte hör orcherna bakom oss.

Jag ser inga orcher längre, så jag kastar mig ner i den mjuka, gröna mossan som känns så mjuk under mig.
-vi ska inte pusta ut än, säger Gilraen och tar fram sin båge för att vara beredd.
Jag kunde ju lite mindre än henne så jag följde det hon gjorde, så hoppades jag att det blev rätt.
det kom inga orcher, även fast vi varit på våran vakt i en lång stund nu.
-Vi kan nog ta det lite lugnare nu, sa Gilraen och satte tillbaka sin båge. Men dom kommer tillbaka, det gör dom.
-Hästarna då, frågade jag, vart tog dom vägen, motse vi gå till fots?

- Ja vi måste gå och hästarna klarar sig.
Vi går under tystnad längre in i skogen. Om vi går igenom skogen kommer vi ut vid början till entarnas skog. Men om vi går igenom skogen riskerar vi bland annat att bli uppätna av gigantiska spindlar, men om vi går runt blir vi byte åt hundratals orcher.
- Det här är ditt första stora äventyr va?, frågar jag. - Vi måste gå igenom skogen.

-Kan man säga, säger jag, eller jag bor ju in gen stans så jag brukar rida om kring i landet, men jag har väll ingen erfarenhet av äventyr.
-Märker det, mumlade Gilraen för sig själv.
När Gilraen sagt att vi kunde bli uppätna av spindlar så blev jag rädd. Fanns det verkligen så stora? Jag ruskade av mig tanken och fortsatte. jag börgade tänka på det där kriget som var vårar slutgiltiga mål, jag hade många frågor utan svar som jag ville få besvarade. så jag gjorde som jag alltid gjorde, tog reda på det.
-Vilka är vi i krig med, sa jag lite försiktigt, och vilka fler kommer och hjälper oss? Jag menar vi kan ju inte kriga själva.

- Jo, vi kan kriga själva. Men vi kan också förlora, säger jag försiktigt.
Jag själv är rätt van vid tanken på kött ätande spindlar. Jag är mer rädd för orcher. Bara vi håller oss på stigen borde det gå bra. Jag flätar snabbt mitt hår och tittar forskande på Linnie. Jag hör några mystiskt krasande ljud och jag spänner snabbt som ögat min båge.