Inget Hem, Inga Tårar

Absolut Och vi förutsätter att en oupptäckt författare döljer sig bakom skärmen *nys**du*

Ja, ja, självklar. Det är ett faktum att det finns en författare bland oss här *viftar nonchalant med handen åt ditt håll*

Mm, men det råkar vara personen bakom din dator.

Åh nej! Inte bakom datorn! Why!!!! *ropet försvinner sakta, sakta*

20 juni 2013
Att skriva är egentligen inte min starka punkt, och att skriva i en dagbok är en ytterst märklig upplevelse för någon som mig. Inte bara för att jag aldrig har skrivit något innan, men också för att det är ingen, varken jag eller någon annan, som lär vara intresserade av tankar som rör sig i huvudet på en trettonåring.
Nåja, det spelar ingen roll. Jag behöver skriva och jag vill skriva och jag behöver få lätta mitt hjärta.
Okej, så nu är jag tillbaka till den punkt som fick mig att föra dagbok i första hand: Jag har inte en enda vän.
Låt mig uttrycka det tydligare, eftersom ingen kommer att tro att en trettonårig flicka är helt ensam i världen. Så är väl inte fallet... Jag har en kärleksfull moder och en äldre bror... Jag har mina släktingar... Mina klasskompisar... Till och med en skara beundrare, som vill göra mig sällskap och kastar blickar på mig, liksom i smyg, viskar att de vill vara som mig och visslar när jag går förbi.
Ja, på ytan, verkar jag ha det mesta, allt utom en sann vän. Allt jag tänker på när jag är med vänner är att ha en bra tid. Jag kan inte förmå mig att prata om något annat än vardagliga ting och skämta. Vi verkar inte kunna komma närmare än så, och det är problemet. Kanske är det mitt fel att vi inte kan anförtro oss åt varandra.
I vilket fall som helst, det är bara hur det är, och kan tyvärr inte ändras. Detta är anledningen till att jag har börjat dagboken. För att förbättra bilden av denna efterlängtade vän i min fantasi, vill jag inte bara skriva ned torra fakta i denna dagbok som de flesta människor skulle göra, utan jag vill att dagboken ska vara min vän, och jag kommer att kalla denna vän Amilia.

*Apploderar* Hur lyckas du få till det då bra? Man blir bara avundsjuk av detta makalösa exemplar av konst. Men trots det, SNÄLLA SKRIV MER! För det är så underbart att läsa dina ord som du har formulerat så snyggt och när jag väl läst klart vill jag bara läsa om det om och om igen.

MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!