Prs med Wolf

Anaid såg honom förvandlas. Men i stället för att skrika av skräck log hon. Att se någon annan andvända magi var det bästa hon visste. För att visa sin lilla uppskattning rätade hon på ryggen och släppte kniven.
Hon knöt händerna som om hon skulle be, ansträngde sig av alla sina krafter och viskade in i handen;
".....visa...."
När det starka ljuset börjjade strömma ut ur hennes hand och den kittlande känslan spred sig i hennes kropp log hon och såg upp på vargen för att se hans reaktion.

Rascal kom av sig när han såg ljuset i hennes hand och hennes leende. Ljuset verkade inte skadligt, var det möjligt att hon inte tänkte slåss? Öronen riktades framåt av nyfikenhet och han lade huvudet på sned medan han betraktade henne. Hennes glädje smittade av sig och han satte sig ner. Men plötsligt började hans ena öra att rycka. Han hörde något. Han vred på huvudet och lyssnade.
Han hörde fotsteg och kände doften av en annan varg, hans far. Hans ylande ekade genom skogen och Rascal strök åter bak öronen. Han ville inte tillbaka till lägret.
Han ville se mer av den besynnerliga människans magi. Buskarna prasslade och från dess djup steg en mörkt grå varg med bruna ögon fram. Den såg först på Rascal och sedan på människan. Hans far öppnade sin käft och morrade dovt.

Anaid såg att vargen satte sig ned och lade huvudet på sned. Det tog hon som ett täcken på fred. Tillfälligt i varje fall. Men sedan kunde hon också höra en annan varg yla. Det släckte flamman i hennes hand och leendet på hennes läppar. Var detta en fälla? Var det fler vargar eller hamnskiftare här?
Så kom den andra vargen ut genom buskaget på andra sidan bäcken.
Den såg hotfullt på henne och den vita vargen.
Nu var hon definitivt död.
Hon gräppade tag om sin dolk igen och gjorde sig redo för att försvara sig.

Rascals far stirrade på hennes kniv och rusade mot henne. Han riktade in sig hennes ben samtidigt som han undvek dolken. Rascal ryggade tillbaka.
Förstod inte människan att hon var tvungen att fly innan hans far kallade på alla i lägret?
Hon hotade inte dem, varför kunde de inte bara låta henne gå? Han knep ihop ögonen och lyssnade till ljuden av slagsmålet. Han hade inget val, han kunde inte låta en oskyldig människa dödas. Han gav till ett skall, men hans far ignorerade honom. Han var tvungen att ta till andra åtgärder. Med ett morrande hoppade han emellan dem. Hans far råkade bita honom i nacken, men Rascal kände knappt av det. När hans far upptäckte vad som hänt hoppade han bakåt och stirrade förbryllat på sin son.
Rascal reste ragg och fortsatte morra med människan bakom sig. Hans far försökte ta sig förbi honom, men han kunde inte det utan att skada Rascal.
Spring, tänkte han och kastade en desperat blick åt henne.

Anaid försvarade sig så gott hon kunde. Vargen bet henne i benet och det gjorde så otroligt ont. Hon försökte hugga honom, få honom att släppa taget men han hoppade bara undan hennes attacker fortfarande med hennes ben mellan tänderna. Anaid stönade, det var inte lätt att slåss sittande.
Hon skrek åt vargen, bönfallde den att sluta. Som adelsdam var hon inte van vid en sådan här behandling och det gjorde att den så hemska smärtan i benet blev mycket värre än vad den egentligen var. Hon grät och gav upp sina försök med dolken. Det ända hon kunde göra nu var att använda sin magi.
Hon skulle just utöva en formel när det hände.
Den vita vargen som konstigt nog bara tittat på under striden hoppade emmelan. Den blev biten av den andra i nacken men tycktes inte märka det.
Snabbt släppte den första taget om den andres nacke och såg förvånat på den vita som vägrade låta honom fortsätta.
Anaid slutade att gråta och övergick i kvävda snyftningar med en hand för munnen och näsan. Blodet från hennes ben lyste mot den bleka huden.
Den vita vargen tittade bävjande in i hennes ögon. Hon visste att hon borde springa men hon kunde inte. Inte med det där benet.
Hon skakade på huvudet och pekade på sitt ben för att visa att det inte gick.
Hon försökte resa på sig men föll bara ihop igen. Det skulle aldrig gå.

Oj, det blev jättelångt.
Förlåt.

Som sagt, jag gillar långa inlägg.

Rascal förstod att hon inte skulle kunna gå. Bloddoften låg tjock i nosen på honom och på det avståndet kunde han höra hennes snabba hjärtslag. Så ömtålig.
Hans far rätade på sig och förvandlades. Hans ljus var inte lika bländande som Rascals, men det tvingade honom ändå att stänga ögonen. När han öppnade dem igen stod hans far där med sitt gråa hår, bistra ansikte och muskulösa kropp. "Vad gör du Seumas?" frågade han lågt och stirrade på sin son som också förvandlades tillbaka.
Han kände hur blod sipprade ner i tröjan från nacken och kunde fortfarande se blodet runt sin fars mun.
"Varför försvarar du denna människa?" Han spottade fram det sista ordet. Rascal tittade ner i marken.
"För att hon har inte gjort något. Kan vi inte bara låta henne gå?" svarade han bedjande och tittade envist upp på honom. Hans far rynkade på näsan.
"Hon kan vara en spion Seumas. Vi kan inte låta henne gå." Rascal knöt nävarna och stampade frustrerat i marken. "Spion? Vad pratar du om!? Och även om hon var det, vad skulle hon ha att rapportera? Hon har bara varit i skogen! Det är neutralt område, hon har ingen information!" röt han och hans far morrade, mer irriterat än argt.
"Visst. Men jag tänker inte ta ansvar för något av det här. Och om jag ser henne igen dödar jag henne. Oavsett hur mycket jag måste skada dig. Och när du kommer tillbaka får du ta ditt straff", sade han och vände sig om. Han gick bort mot lägret igen och Rascal sjönk ihop framför människan, fortfarande med ryggen mot henne.
"Är... Är du okej?" flåsade han svagt.

Anaid satt tyst under hela samtalet mellan de två männen. Hon sakade av räddsla. De samtalade om ifall dem skulle döda henne eller inte. Döda henne.
När hon satt där och väntade på sin dom kunde hon inte låta bli att tänka på hur lika de båda männen var.
"Det måste vara far och sån!" tänkte hon.
Till slut vann den som hette Seumas och den andre gick ilsket iväg.
Anaid vågade inte slappna av.
Seumas sjönk ihop på marken framför henne.
"Är...Är du okej?" flåsade han svagt.
Anaid visste inte vad hon skulle säga.
En hamnskiftare frågade henne om hon var okej. Det gick inte att förstå i hennes huvud.
Anaid hade fått höra hemska saker om hamnskiftarna. Att de brukade slita huvudet av sina offer och äta upp dem. Att de ibland åt sina offer levande. Att de älskade att döda och massa mer. Men det här var helt emot hennes fördomar.
Anaid försökte svara, men hennes käke skakade så mycket att det inte gick.
Hon stängde munnen igen och försökte sansa sig.
"Lugn" tänkte hon, "vad är det med dig?"
Till slut lyckades hon trycka fram några få ord.
"Jag....lever....och du själv?"

Rascal nickade kort efter hennes fråga och vände sig till slut så att de kunde se varandra.
Han hade inte väntat sig att hon skulle fråga om hans välbefinnande. Hans far och killarna i hans tält hade alltid pratat om hur själviska människor var. Att de inte visste vad lojalitet var och att de inte hade någon respekt för naturen. "Jag mår bra", svarade han och strök undan lite hår från ansiktet.
Han synade henne. Det var första gången han såg en människa. Trots att han visste att människor hade runda öron och saknade huggtänder blev han häpen över detta. Han betraktade hennes öron med halvöppen mun ett bra tag innan han insåg vad han gjorde och slet blicken från dem. Han tittade i stället ned på hennes ben. Blodet hade sipprat igenom hennes byxor och bildat en mörk fläck. Utan att fråga om tillåtelse drog han upp byxbenet och synade hennes sår. Det blödde mycket, men verkade inte vara så djupt. Hans fars tänder hade bara skrapat vid henne. Han tog av sig sin tunika och knöt den löst runt hennes ben för att stoppa blödningen. "Kan du stå?" frågade han och såg upp på henne med vinklat huvud.

Anaid mötte hans blick. Även om hans ögon var så annorlunda och konstiga emot hennes egna var dem mycket vackra. Lysande gröna och klara. Han såg på henne länge innan han tittade ner på hennes blödande ben.
Utan förvarning eller tillåtelse vek han upp byxbenet och synade såret. Anaid blev så paff att hon bara gapade. Eftersom hon var en dam var det helt absurt för henne att en man skulle göra så, inte ens en kvinna skulle gjort det utan tillåtelse.
Men hon sade inte emot.
Hon visste att om han inte gjorde så skulle hon inte kunna ta sig därifrån.
Men så tog han av sig tröjan och visade upp en mycket vältränad magen.
Anaid rodnade men kunde inte låta bli att titta på honom, och hans mage.
Han använde tunikan som ett förband om hennes sår.
"Kan du stå?" frågade han och såg upp på henne med vinklat huvud.
Anaid försökte resa på sig. Det var knappt att hon kunde det. Det snurrade i huvudet på henne och hon trodde at hon skulle spy.
Anaid lutade sig mot trädet och stönade.
Sedan föll hon ihop på marken igen.
Så här ont hade hon aldrig förr haft i sitt liv.
Hon mötte hamnskiftarmannens blick och skakade på huvudet.
"Nej" svarade hon.
När Anaid såg in i Seumas ögon mindes hon bettet hans far givit honom i nacken.
"Vänd dig om" sade Anaid kort, som en befallning.

Hoppas det där med magen var okej...

Rascal vände sig chockat om, utan att tveka.
Hennes befallande röst hade förvånat honom.
Inte förrän senare insåg han att hon lätt kunde ha dödat honom då. "Rascal", sade han kort och tittade ner på sina knän. "Och du är?" frågade han sedan och vred på huvudet så att han mötte hennes blick.
Människans ögon var matta och mörkare än hamnskiftarögon. Trots det tyckte Rascal att de hade en viss charm. Han undrade om människor visade tillit på annorlunda sätt eftersom hon rodnat då han tagit av sig tunikan. Hamnskiftare gick ofta nakna utan att skämmas eftersom deras djurhamn alltid var naken.
Därför var de heller inte så noga med varandras kläder.