Magic Bounty (PRS)

Peter suckade och drog av näsduken så att hans mun, näsa och tatueringar syntes. "Du, du vet inte vad jag behöver. Allt jag vill är att ta dig till huvudstaden och sälja dig till första bästa köpare. Sedan behöver du aldrig mer se mig", sade han och stoppade ner kniven i bältet när han såg hur hon tittade på den. Fan, vad du är äcklig Peter, sade han sig själv och drog en hand längsmed ansiktet. "Bara... Bara gör som jag säger", sade han igen och viftade lätt med handen för att få henne att röra på sig. "Det blir en lång vandring, så slösa inte på krafterna genom att försöka fly eller något sådant."

(Måste sova nu :l God natt)

Anna hade inte förväntat sig att han ville det. Hon stirrade på honom en stund innan hon insåg vad som hände. "Du...Du är en häxjägare?". För en stund slappnade hon faktiskt av. Han skulle inte attackera henne, tortera henne eller något sådant. Men han skulle sälja henne till någon som kunde göra det istället. Det var inte mycket bättre. Men nu hade hon tid att lyckas fly.
"O-okej...". Hon började gå och var försiktig med varje steg hon tog så han inte skulle behöva skada henne. Hennes andetag var fortfarande snabba och häftiga, skrämda. Efter en liten stund såg hon bak mot honom. "Jag...Jag lovar att jag inte ska använda magi igen, jag brukar nästan aldrig använda den...Snälla, du behöver inte sälja mig...".

Peter såg tillbaka på henne med ett nästan plågat ansiktsuttryck. "Det spelar ingen roll. Så länge du är en häxa kommer människor att jaga dig. Det var bara så att jag hann först", muttrade han och kliade sig på hakan. Han började skämmas.
Hur länge hade han hållit på så här nu? Tre år? För länge. Men han hade inget val, allt för att överleva. Han suckade djupt. "Du behöver inte vara så rädd för mig. Så länge du inte gör något kommer jag inte att röra dig. Så, vad heter du?" frågade han i ett försök att verka vänlig, trots det faktum att hon gick bunden framför honom.

Anna bet sig i läppen. Han hade rätt. Eftersom hon var häxa så var hon jagad. Det hade väl bara varit en tidsfråga innan någon annan hade fångat henne. Hon önskade så innerligt nu att hon var hemma. Hennes födelseplata och hem var en by långt därufrån där mestadels häxor och trollkarlar levde med deras familjer. Det var säkert där men hon hade ändå flyttat. Hon ångrade det väldigt mycket nu.
Anna fortsatte gå och såg framför sig för att inte snubbla. Hon skulle bli tvungen att används magi för att ta sig loss. Men nu var inte rätta tillfället. "Anna....Jag heter Anna" sa hon då han frågade efter hennes namn.

Peter nickade långsamt innan han insåg att hon inte kunde se det. "Tony", svarade han lågt då de närmade sig stadens gräns. Efter att de korsat den var det bara öken och skog så långt ögat nådde och några mil till. "Tyst nu", viskade han och gick om henne så att han kunde kika runt hörnet. Öppningen i muren, som var den enda vägen in och ut ur staden, var obevakad. "Följ efter mig och försök inte rymma. Vi vet båda att jag hinner ifatt dig", sade han och kilade snabbt och tyst som en råtta över stenplattorna och kände sig för ett ögonblick väldigt utsatt där han sprang över öppen mark, innan han nådde säkerheten i skuggan av muren. Han vände sig mot Anna och vinkade åt henne att komma.

Anna var på väg att säga att det var trevligt att träffas då hon hörde hans namn, just av ren vana, men tur nog lyckades hon bita sig i läppen så det inte slappt ut. Hon tittade upp på honom då han gick om henne och nickade tystlåtet. Hon kunde få sin chans här att fly. Det var öppet, hon kunde lätt springa in i staden igen för att gömma sig. Men han hade rätt, han skulle hinna ifatt.
När han vinkade åt henne att komma började hon gå över stenplattorna. Hon var tvungen att göra något nu! Hon koncentrerade så mycket hon kunde och kände hur en kula av 'smärta' formades i hennes hand. "Jag...Jag är ledsen för det här". Hon vände sig snabbt om så hennes händer var mot honom och sköt sedan iväg den. Den skulle få Tony att känna oerhörd smärta för några sekunder, men utan att han faktiskt var skadad på något sätt. Hon började sedan springa så snabbt hon kunde in i staden igen. Hon var nära på att snubbla några gånger men fortsatte springa.

Peter betraktade henne när hon sprang över plattorna och skulle just till att fråga henne vad hon var ledsen för när en våg av smärta sköljde över honom och tvingade ner honom på knä. I kanten av ögonvrån såg han hur Anna flydde in i staden som han nyss hade lämnat bakom sig.
Han höll sig om magen samtidigt som han kände hur huvudet var på väg att explodera. Det fanns ingen uppenbar källa av smärtan, den kom från överallt.
När han väl kände hur det lättade visste han inte hur lång tid det hade gått. Det kunde ha gått sekunder, men det kunde likaväl ha gått flera timmar.
Fortfarande vimmelkantig kom han på benen och tog några vingliga steg. När han kände sig stadig igen, visade han tänderna av ilska och drog upp masken. Tillbaka efter häxan.

Anna visste att det bara gått sekunder innan han skulle vara uppe på fötter igen. Hon var tvungen att springa snabbt. Hon var snabb vanligtvis, men när hon hade händerna bakbundna var det väldigt svårt. Hon kunde inte hålla balansen på samma sätt och ganska snabbt snubblade hon och slog hårt i marken. Hon kände hur hennes kind skrapades upp utav gruset på marken. Det sved något förfärligt men hon kunde inte göra något åt det för stunden.
Hon lyckades efter några sekunder ta sig upp igen och fortsatte att springa, djupare in i staden. Hon kollade snabbt bakåt och flämtade till då han var närmare än hon trott. Hon kunde se ilskan i hans ögon. Men hon fortsatte ändå. Men snart gjorde hon samma sak som förut, hon snubblade. Hon föll till marken igen och kände då en oerhörd smärta i hennes vrist. Hon måste ha vrickat den! "Nej! Nej!" viskade hon panikslaget och försökte ta sig upp, men lyckades inte.

Peter kunde se hur hennes vrist gång på gång vek sig under henne och han suckade djupt samtidigt som han saktade in. "Jag sade ju att du inte skulle försöka fly. Jag behöver inte ens lära dig en läxa. Det ser ut som om du klarade av det själv", sade han och lyfte ett ögonbryn.
Han sjönk ned på huk framför henne. "Men det var en dum idé att använda magi mot mig. Jag gillade inte det", viskade han hotfullt och tog tag om hennes haka så att han kunde föra hennes ansikte närmare sitt eget. "Gör inte om det", varnade han och släppte henne. "Haaah", andades han ut och lutade sig uppgivet tillbaka. "Vad ska jag göra nu? Du kan ju inte ens gå, och kolla på det här, priset lär sjunka betydligt på grund av din lilla flykt genom staden", muttrade han och gjorde en gest mot hennes skrapade ansikte.

Anna försökte förtvivlat få loss sina händer. Om hon bara kunde få dem fria kunde hon åtminstone dra sig upp själv. Men repen satt hårt runt hennes handleder och hon kunde inte ens röra på dem. Då han sjönk ner vid henne tittade hon bort, det var väldigt tydligt att hon var livrädd att han skulle göra henne illa nu. Men då han tog tag om hennes haka tvingade han henne att se på honom. Hon vågade inte andas då deras ansikten var så nära varandra och hon nickade knappt. Hon kunde inte ens göra om det nu.
"J-jag...Jag kanske kan göra något....". Hon var ganska duktig på att läka sår och annat med sin magi. Hon tog ett djupt andetag och koncentrerade sig. Hon kände bara hur det pirrade lätt på hennes kind, men han skulle se att skrapsåret minskade tills inget annat än lite smuts var kvar. Hon öppnade ögonen igen. "Jag kanske kan hela min vrist med. Men då måste du knyta upp repen...".