~THG~Prs

Vart ska vi börja?
På tåget?
Slåttern?

Slåttern tycker jag:3

Okeeeej

Jag gick långsamt mot slåttern med min lilla syster Willie i famnen. Hennes annars så lugna andetag Har blivit snabba och intensiva.
Hon är bara fem år."Det är okej!!" Säger jag lugnande.

Hela distrikt fyra var uppbyggt på ett gammalt kärr vid en sjö, som nu blivit överbyggt av slarvigt byggda broar och trähus. Mossa från kärret täckte taken och utgjorde ett medelmåttigt skydd mot de skyfall som inträffade vissa dagar på året. Just idag var det också en sån dag. Regnet öste ner och broarna var hala under mina fötter. Mitt hår låg klistrat runt min hals och mina kläder kändes tunga av allt vatten. Slafsande ljud uppkom när jag gick mot slåttern. Jag kände mig nästan som en dränkt katt när jag äntligen kom fram en aning sent. Handledaren till vårt distrikt hade redan börjat prata, jag hånlog när jag såg att hon inte varit tillräckligt smart för att sätta på sig vattenfast smink, svarta och blå linjer rann ner för hennes ansikte.
"Och flickornas utvalda är..."
Jag hatade när hon sa utvalda.
Men jag hatade ännu mer vad hon sa sen.

Egentligen var vi ett stort distrikt...... Men eftersom det var mitt i skördesäsongen var det ungefär bara en tredjedel där.
Eftersom jag: oturligt nog hade behövt jobba innan slåttern var jag jätteförsenad. Så jag skyndade på stegen.
Men när jag kom fram var något fel. Det kändes i luften som var alldeles för kvav, till och med för att vara distrikt 11.
Alla barnen såg förvirrade ut och Distrikt 11:as personliga eskort till dom dömda ungarna till Hungerspelen såg ut som ett lik.
Helt plötsligt så steg en liten pojke fram, med nötbruna ögon. och ljusbrunt hår. Jag hade sett honom förut. Men kommer inte ihåg varifrån.
"Där är hon!!!! Det där är Windedivra Lei!!!"

Jag skulle dö.

Det var min första tanke när jag hörde mitt namn bli ropat. Jag stod blixtstilla, och det kändes som om all luft försvunnit ur mig. Sedan började jag tänka annorlunda. Kanske hoppades jag att jag skulle vinna, att en flicka från distrikt 4 på något sätt skulle kunna överleva i direktsänding.
Dessutom skulle hon aldrig igen behöva försöka få ihop livet i det illaluktande träsk som var hennes hembygd. Jag var stolt över mig själv för att jag kunde tänka så positivt.
Handledaren vinkade upp mig och jag klafsade upp.
Hon log ett halvskumt leende och lyfte upp min arm. Hennes fingrar var korta och tjocka och släppte snabbt taget efter att hon visat att jag var den "utvalda".
När jag såg vilken kille som blev vald suckade jag djupt och något gjorde ont inne i hjärtat, som jag trodde att jag isolerat från uttryck från omvärlden.
Elisha var vald.
Elisha var från en rikare familj, men han hade inte det snofsiga sätt som de rikare brukade ha. Det vanligtvis lockiga svarta håret låg klistrat mot huvudet som en hjälm och blicken han gav mig var lika skräckslagen som vänlig.
Vi blev förda in i ett litet skjul bakom scenen och regnet påminde sig endast som små slag mot fönsterrutan.

Jag släppte ner Winnie och lät min mamma ta henne i sin famn. Jag fattade inte vad som hade hänt.
Så plötsligt kom jag ihåg var jag sett den där pojken förut.
Det var Eric Black, känd för att skvallra när någon gjort något dumt eller om någon gjort nåt pinsamt. Jag blängde på honom samtidigt som jag ville brista ihop. Gråta tills jag inte längre kunde det, och när den dan kom skulle Hungerspelen vara över och jag skulle leva ett normalt liv.
Liv Mentrol vinkade åt mig, halvt avsvimmad, men det syntes att hon var lättad, ja deltagaren hade ju blivit hittad tillsist.
Jag klev upp på scenen samtidigt som Liv läste upp pojkens namn...... Och vilken besvikelse det var sen....

Handledaren tog upp en liten spegel ur fickan och torkade sig under ögonen. Sedan smackade hon med läpparna och vände sig till Elisha och mig.
"Hej!" kvittrade hon granskade oss uppefrån och ner. "Jag måste säga att det här verkar vara en mer imponerande uppsättning än förra året."
Jag förstår att hon syftar på förra årets deltagare, två av de första som "åkte ut" det vill säga blev dödade.
"Vi kommer att åka nu direkt, så om ni har nån familj att säga adjö till så kan ni göra det nu."
Jag tänkte på min pappa ett ögonblick, sedan skakade jag på huvudet.
"Jag är redo." viskade jag och Elisha nickade.
"Jag med."
Handledaren slog ihop händerna.
"Perfekt! Då åker vi!"

"Dan Costal...." Skolans och skördens värsta mobbare och förstörare....... Han ler ett elakt leende när han kommer upp på scenen.
Var han seriöst glad????
Jag suckade. Människor i denna värld är konstiga, och avskyvärda.

"Är det HÄR tåget?" Säger Dan förundrat när vi stiger på tåget. Liv log.
"Jaaaa!" Sa hon med sin alldeles för pipiga röst för att vara normalt.
"Och allt är för er två!"
Ha! Tänkte jag.
Vi ska ju ändå dö......
"Win? Är det okej att jag kallar dig det?"
Jag tyckte det var löjligt men nickade.
"Jag ska följa dig till din kupé!"

Ska vi spola till träningen och interjuverna? :3 Tåg känns inte så spännande x)