Tredje Generationen PRS!

Oki jag startar då

Jag låg hemma i min säng och stirrade i taket. Snart skulle jag till Hogwarts igen. Jag fällde en tår, utan mina älskade föräldrar.

"EMMA! NU!" ropade mamma från köket jag makade mig upp ur sängen. Jag fick panik när jag såg hur mycket klockan var. Mitt hår var skrik rosa och jag suckade. Och konsentrerade mig på att göra det blått men misslyckdes. Det var fortfarande samma färg. Jag borstade hastigt igenom mitt hår och gjorde en lös fläta av det.

Jag höde någon komma i trappan. Det var Alexandra, hon såg ut att ha gråtit i timmar.
"Clara", sa hon grötigt. "Jag vill inte gå."
"Seså ta det lugnt, var är Linda?"
"Jobbet, hon stac för timmar sedan", det var klart Linda fick jobba skiten ur sig för att vi skulle få bo kvar.

Eftersom mamma bodde här själv halva året och vi bodde i en ganska billig (men vacker) lägenhet så hade vi ganska gott om pengar. Jag slängde på mig mina bästa muggar kläder, jeans och en Always T-shirt

Jag kastade en blick på klockan, SKIT!
"Du Alex, vi måste gå nu, gå ner med din koffert allt kommer gå bra", sa jag och försökte även intala mig själv det. Jag tog min offert skrev en lapp.
Käre Linda!
Vi måste åka nu och du ser detta nog timmar senare. Kom ihåg att vi sikar en uggla ofta och att du alltid an prata med oss. Vi ses vid nästa lov ♥
Hälsningar Clara, Alix och Alex

Min mamma tryckte i mig en talldrik gröt och en macka. Hon gav mig också pengar till Hogsmeand och mat till tåget jag satte varsamt ner allting i min väska och tog sedan en av mina böcker från kofferten och satte den i min ryggsck s jag kunde fortstta träna på att läsa.

Några minuter senare stod vi ute på gatan utanför huset (som tur nog var låst) och jag allade på nattbussen. Vist inte det bästa och säkraste sättet, men det ända.

Mina kusiner ficka varsin kyss av sin mamma och kram av sin pappa innan de trängde ihop sig i baksätet tillsammans och vi började åka mot perrongen.

Allt skumpa till och jag höll fast mig i stolen.
"Glöm inte att hålla i er!" ropa jag till mina syskon.
Tillslut var vi framme och vi klev skakigt av, man vart alltid skakig av den busen. Vi börja gå mot perrong 10 och 9 är att hitta 9 och trekvart.

Mamma kramade om mig "Skriv sedan älskling!" sa g´hon åt mig. "Lovar" svarade jag henne. Jag började gå tillsammans med min jämnåriga kusin ch hennes två yngre bröder mot perrongen "Jobbar Amy lika mycket ännu? frågade hon. jag nickade "Hon kommer inte ens och säger hejdå åt mig." sa jag besviket