Prs

[Fu får bestämma!♥
True Potterhead?♥
Okej så jag bestämmer då!x)
Jag-perspektiv!
Om du vill!♥]

(Okej ♥)

"Ellie, vi måste gå nu!" säger Anne och drar lätt i min arm. Anne är sexton och har aldrig riktigt lärt sig att vänta. Jag har hört att pappa var likadan. Kanske är det därifrån hon har fått det.
"Jag måste bara säga hejdå till mamma", svarar jag och skyndar mig in till mammas rum. Laura är där, hon sitter på sängkanten och pratar lågmält med mamma. Laura är min äldsta syster. Hon är arton är och vacker, det säger alla. Just idag har hon det chokladbruna håret uppsatt i en knut och hon är klädd i en enkel ljusrosa klänning som framhäver färgen på hennes ögon. Idag klär sig alla extra fint, för idag är det slåtter. Slåtter. Där man dras till spelen. Jag vill helst inte tänka på det.
Laura reser sig och går ut ur rummet när de pratat klart. "Bara en snabbis", varnar hon mig när hon går förbi. "Vi kan inte bli sena." Jag nickar och går fram till mammas säng. Hon har en ryggskada som gör att hon måste ligga i sängen hela dagarna, så hon kan inte följa med oss till slåttern. Hon ler när hon får syn på mig och jag sätter mig på sängkanten precis så som Laura satt. Hon verkar vänta på att jag ska börja, men jag vet inte vad jag ska säga. Så jag sitter bara där. Till slut hör jag hur Anne ropar och jag börjar prata.
"Hejdå mamma", säger jag med grötig röst och ger henne en kram. Hon stryker en hårslinga ur mitt ansikte och viskar "ta vara på dig, Ellie". Jag reser mig upp. "Vi ses efter slåttern", ler jag. Sedan går jag ut till mina systrar. Anne tar min hand och vi börjar springa utan att kolla tillbaka.

(Oops, tog längre tid och blev längre än jag tänkte... Förlåt x))

Jag blir chockad när min mor blir klar med mig.
Mitt blonda här är uppsatt i en avancerad fläta och jag har en mintblå enkel klänning på mig.
Jag var nästan vacker.
Men naturligtvis hittar jag många fel med mitt utseende.
Typiskt mig.
"Tack mor!" Säger jag och ler ett stelt leende.
Inga leenden var äkta idag.
Det är ju slåtter.
Pappa kommer in.
"Ska vi gå?"
Jag nickar och vi tar varann i hand och börjar gå.

Vi kommer äntligen fram till det fullpackade torget. Hela distrikt 3:s befolkning har samlats idag, såklart. Det är ju tvång på det. Jag och mina systrar börjar försiktigt tränga oss fram mellan alla människor.
Laura viker av först. En tanke blixtrar förbi i mitt huvud. Tänk om hon blir vald. Hon har fått ta tesseras för oss alla fyra i sju år och har 35 lotter i den där glaskupan. 35. Och om hon skulle bli vald skulle hon inte klara sig särskilt länge. Hon är visserligen vackrast av oss och skulle kunna få sponsorer, men hon är ingen krigare. Hon skulle vara lätt att döda.
Sedan går Anne in bland sextonåringarna. Hon deltar bara med 25 lotter, och hon är nog bättre på att slåss än Laura. Som liten hamnade hon ofta i slagsmål på grund av sitt häftiga humör och vann dem ofta. Hon är stark.
Och sedan har vi bara mig kvar. Minstingen. Jag är inte vacker som Laura eller stark som Anne och jag är inte snäll och mild som mamma är. Jag är bara jag. Jag duger inte till någonting.
Vår eskort och dragare, Cordelia Smith med sitt fluffiga knallgula hår, ska precis börja dra namnen. "Damerna först!" kvittrar hon som alltid och sträcker ner handen i den vänstra glaskupan. Hon rotar runt en stund innan hon tar upp en lapp och hennes röst genljuder över torget.
"Ellie Carmichael!"

Usch.
Folk. Svett. Jag hatade det.
HUNGERSPELEN!!! Man blir seriöst rädd bara man tänker på det...
Men just den här gången är jag extra rädd.
Min bästis är 18 och har sjukt många lotter.
40. Så många.
Jag kollade lägst fram.
Mycket riktigt. Där stod hon.
Med sitt bruna hår uppsatt i en tofs och hon hade en svart klänning på sig.
Men hon såg mig inte och jag ställde mig lite längre bak med dom andra 14:åringarna.
Och när Mark kolum kommer upp tillsammans med mentorn:
So Lu blir det knappnålstyst.
Mark. Vad jag hatade honom.
Han älskade Hungerspelen. Men ville göra vad som helst för att komma härifrån.
So. Henne hatade jag lite mindre eftersom hon trots allt vann Hungerspelen genom att gömma sig.
Inte döda.
Mark framkallar borgmästaren och han börjar babbla på om Panem och Hungerspelens mening.
När han äntligen är klar säger Mark;
"Nu blir det spännande... Mina damer..."
Går fram till en av dom enorma glaskulorna och tar upp en lapp.
Mikrofonen ekar när han läser upp namnet:
"Sammy Lil!"
En liten flicka kommer fram.
Hon är likblek och hennes bruna hår såg också ut att vara dött.
Mummel hörs från publiken.
12 år. Inte mer en så... Och lite av min chock släpper.
"JAG ÄR FRIVILLIG!!"
Orden ekar genom Distrikt 11.
Vad hade tagit åt mig?
Men jag visste att flickan hade varit död annars.
Hon hade inte klarat sig.
Och med dom orden ekade i mitt huvud klev jag upp på scenen.
(IM SÅ SORRY att det är flummigt!!!)

(Det är lugnt giirl ♥)

Jag blinkar till. Står som fastfrusen. Det här händer inte. Det gör det bara inte. Den delen av min hjärna som vägrar ta in hur det ligger till undrar varför ingen kommer upp på scenen. För de drog väl ett namn?
"Ellie Carmichael? Kom upp på scenen, lilla vän", säger Cordelia i mikrofonen. Och det är då som sanningen träffar mig med all sin kraft.
Jag blev dragen. Jag är en deltagare i Hungerspelen. Jag måste gå upp på den där scenen och jag måste åka till huvudstaden och sedan ska jag kastas in i en arena med tjugotre andra blodtörstiga ungdomar och döda eller bli dödad. Det är mitt öde. Det är mitt uppdrag. Och oddsen är inte direkt gynnsamma.
Jag märker som i slow motion hur mina ben börjar gå upp mot scenen, och plötsligt står jag där medan Cordelia frågar efter frivilliga. Min blick går till mina systrar. Laura står helt stilla och darrar med underläppen längst bak, verkar inte ha några planer på att anmäla sig. Anne har uppgivet vänt ryggen till och pratar lågmält med någon. Bara vinden hörs. Ingen är frivillig.
"Dåså, en applåd för vår kvinnliga kämpe!" ropar Cordelia och börjar applådera entusiastiskt. De flesta i distrikt 3 applåderar motvilligt, några inte alls. Men det spelar ändå ingen roll. Snart dör applåderna ut och Cordelia drar pojkens namn, han som ska kämpa tillsammans med mig.
"John Ashcroft!"

Mark blir upphetsad.
"Nåååå vad heter du, du frivilliga kämpe"
Ja... Jag är en kämpe.... Kämpe mot mörkret.
Som vill dra ner mig och omsluta mig.
Men jag svarar mekaniskt:
"Winnie Light"
Mark slår ihop händerna.
"Applåder hörni!!!"
Men dom applåderar inte.
Eller jo.
Alla i publiken. Det är bara jag som inte kan ta in det.
Mark ler.
"Pojkar... Nu blir det spännande igen!" Säger han och går till pojkarnas glasskål.
Mark harklar sig och går fram till mikrofonen.
"Dean Sem!"
Jag stirrar på Mark....
Borgmästarens son...
Och mycket riktigt.
Det svarta håret guppar fram mot scenen.
Han är likblek.
Alldeles likblek.
"Några frivilliga?"
Knäpptyst.
Man skulle ha hört en knappnål falla.
"Inte? Nähä... Dåså! Applåd för våra kämpar!"

Jag ser hur en lång, muskulös gestalt knuffar sig fram från aartonåringarna. Det är han. John Ashcroft. Han är ökänd på skolan för att vara en mobbare. Dessvärre en smart mobbare. Varje gång någon berättade för en vuxen så lyckades han charma dem. Han betonade särskilt hur synd det är om honom, eftersom hans föräldrar dog i en olycka när han var liten och han har vuxit upp på barnhem. Så han har alltid kommit undan. Mig har han aldrig rört, men han brukade ge sig på Anne innan hon började slå tillbaka. Jag sväljer och undrar om han minns det. Honom skulle jag inte kunna göra till vän, den saken är klar.
"En applåd för vår kämpe här!" tjuter Cordelia och försöker greppa Johns arm, för att hon ska kunna lyfta den över hans huvud. Han rycker ilsket åt sig den. Applåderna tar slut och fredsväktarna för bort oss in i Rättens hus. Jag sträcker på halsen för att få en sista glimt av torget. Troligtvis är det ju sista gången jag får se det.

Min far och mor kommer in i det stora rummet med sidensoffor och kristallkronor.
Min mor är likblek.
"Varför?" Säger hon och kramar om mig.
"Flickan skuld dött annars..." Säger jag skakigt och min far stirrar ut i tomma luften.
"Du har rätt..." Det skulle hon gjort..."
Viskar han.
"Jag älskar er!" Säger jag och känner tårarna bränna i ögonen.
Mina föräldrar kramar om mig.
Vi sitter där en lång stund.
Men tillslut kommer fredsväktarna in.
"Gå!" Beordrar dom och mina föräldrar försvinner.
Jag kurade ihop mig i soffan.
Gömmer ansiktet mot kudden.
Men dörren öppnas igen.
"Hallå? Winnie?"
Det var flickan.
Flickan jag räddade.
Sammy.
"Åh... Hej..." Säger jag undvikande.
Men Sammy kramar om mig.
"Tack så mycket!"
Säger hon och jag ser att hon menar det.
"Ingen orsak..."
Viskar jag tillbaka.

Rummet är fint. Det är det. Luftigt och stort med ljusa trämöbler och en soffa i mörkgrönt lent tyg. Hade det inte varit för att det är här jag ska ta avsked av min familj så hade jag älskat att vara här.
Dörren öppnas och in kommer mina systrar. Laura är rödögd och snyftar konstant. Anne har ett hårt och oförsonligt uttryck i ansiktet, som om hon vill straffa de som gjort det här.
"Mor?" frågar jag med darrig röst fast jag redan vet svaret.
"Hon... Hon kunde inte k-komma", snyftar Laura. "Men hon hälsar att hon är l-ledsen, att du kommer klara dig fi-fint och att hon ä-äl-skar dig oavsett vad som händer."
De orden får mig att börja gråta. Tårarna sprutar och mina systrar håller om mig och störtgråter de också. Anne, som jag aldrig har sett gråta över något. Laura, som jag trodde inte brydde sig om mig. Nu sitter de båda här och gråter över att jag ska skickas till Hungerspelen. Hungerspelen. Tanken får mig att vakna till och jag stöter bort dem. Jag måste göra det enkelt för dem att ta adjö. Då slipper de sörja allt för mycket när jag dör.
Besökstiden är slut och de visar ut mina systrar. Jag gör en ansats att torka tårarna för att visa sponsorerna att jag är stark, men struntar i det. Jag har ju ändå ingen chans.