Safirens mystik med [user]saphier green[/user]

Jag skrek, med en gällare, och högre röst "MEN!..." Jag tystnar, och inser att jag precis blivit helt hysterisk. "Förlåt." Viskar jag tyst, och skamset, medans min blick far ner i marken. Han muttrar något och går upp ur vattnet. Hans kåpa är alldeles blöt, och jag får äntligen se hanns ansikte. Det är mänskligt, men ändå inte! Det har en människas form, men hela ansiktet är fullt av fjäll. "Så du är inte bara en drake?" Frågar jag, den här gången lugnt. Han har satt sig ner på golvet, brevid elden, men ser knappt ut at frysa. Han muttrar något som jag uppfattar som "..Förbanelse...........prästinna............Rädda landet....."
Han tittar upp på mig, och frågar sedan, inte lika surt som tidigare " Skulle Prinsessan vara snäll och titta bort, medans jag torkar mina kläder?" "Ok... Men du behöver inte kalla mig prinsessan..." Det hettar till om kinderna, så jag sätter båda händerna framför ögonen och säger "Klar!" Han svarar, lite skeptiskt "är du säker på att du inte ser igenom fingrarna?" Jag känner att jag blir röd som en tomat, och är väldigt glad att det bara är Elden som lyser upp. Men jag svarar "ja, men för säkerhets skull, så kan jag vända mig om..." Sagt och gjort. Jag tar bort händerna från ansiktet och tittar ner på vår packning. 'Jag ska bara lägga mig ner...' Tänker jag, och lägger mig ner. Jag somnar på två sekunder.

När jag hade fått på mig byxor och tunika så vände sig prinnsesan om. Jag sa att jag inte var på humör för en frågvis prinsessa just nu. Jag gick fram till maten och det var inte en syn som gjorde mig glad. Jag gick runt och kollade på packningen och insåg att jag skulle behöva jaga innan kvällen. Jag sa detta till prinsessan.
Hon ser besviken på mig. Jag går ut genom öpningen och kollar runt på klipporna. Det är inte så mycket. Men jag kan jaga i det. En timme senare så kommer jag in med en hare och olika sorters örter.

Jag tittar på haren med ett utryck som säger "åh! Så lite!" Men sedan ler jag. Jag ber Eyrond att han ska hämta vatten i en kittel. Han ser plågad ut, men ser sedan på mig och konstaterar att jag inte är duglig för uppgiften. Han tar den tunga järnkitteln, stönar svagt, och flyger sedan iväg.

Jag sätter mig genast på en sten, tar upp haren, och flår den. Jag hade gjort det här många gånger förut, så det var lätt. Jag lägger på mer ved på elden och sätter mig sedan och täljer en påle som jag skulle spetsa haren på, och sätta den över elden. Men mitt i ett drag med den sylvassa kniven mot grenens bark så slutar jag. Kniven stoppar jag ner i läderfodralet och lyssnar. Det hörs vingslag utifrån så jag går försiktigt fram, så att det inte gör ont i foten, till grottmyningen och tittar ut. Jag väntar mig en siluett, som har en stor kåpa, och vingar, men ser istället en stor ( och när jag säger stor, så menar jag enorm!) örn vid grottans öppning. Jag frågar, med en mörk och hotfull röst " Vad vill du mig?" Örnen flyger in, sätter sig på 'golvet' och sträcker sedan fram klorna. Där, på benet sitter en ihoprullad pergamentrulle. Jag drar bort snöret och rullar sedan upp brevet. Jag skummar igenom rullen. Jag klappar örnen på huvudet och den ser nöjd ut. Jag sätter mig ner och funderar på vad jag ska göra. Och nu vet jag! Jag ska rida på örnen till det stället där Eyrond är. "Jag ska rädda dig, Eyrond!"

Jag flög upp i den molniga himlen och letade efter en källa med vatten. Vattnet i grottan var smutsigt efter mitt lila bad.
Efter som skogen brede ut sig över större delen av landskapet så blev det svårt att hitta ett rent nog att ha i matten.

Efter att ha letat efter vattnet utan framgång så hittar jag en liten bäck som strömmade ner i en damm. Jag sätter mig på knä för att fylla kitteln. När den är full reser jag mig upp och inser att jag är fast i dyn. Jag flaxar frenetiskt utan framgång.
Jag tar tag med vingen i trädet och drar. Två sekunder senare så säger det plop och jag är loss.
Jag flyger tillbaka. När jag är framme så ser jag en stor örn stå i öppningen och putsar fjädrarna. Jag landar och går in.

Jag tittar oförstående på eyrond. "Vad gör du här?" Frågar jag. "Eh... Jag har just hämtat vatten, som du bad mig om, och vad är det där?" Han nickar mot den jättelika örnen. "Det här är Jadie!" Jag sträcker fram handen och stryker över örnens näbb. "Vad gör den här?" Frågar Eyrond stelt. Jag fortsätter att gosa med den vit-bruna örnen. "För det första, du säger inte den, du säger hon!" Säger jag med en överlägsen ton, och fortsätter sedan."och för det andra...
Ta-da!" Jag släpper den söta örnen och gör en gest mot den färdiga haren. "Men... Jag skulle, och... Va?" Han ser med en förbryllad min på mig. Jag ger honom en jag-kan-också blick. Han höjer ett (?) ögonbryn och sätter sig ner och delar på haren. "Aha... Jamen ät det där om du vill, men jag var ute och jagade på Jadie och det var bra med djur nere i gläntan! Jag sköt en hjort!" Sa jag samtidigt som jag hörde en ny, mörk stämma glida in i samtalet. "Vad trevligt då! Får man smaka?" Personen klev fram så att han blev synlig. Det var... Kairos!

Jag mumlar nåt om att jag ska strypa honom och död hans ungar. Jag springer fram tar fram en nion. En pinne med svärd i båda ändar. Jag attackera honom och han drar sig undan med en underlig snabbhet jag försöker att sticka honom med en av ändarna, men den bara försvann rakt igenom. Han skrattade åt det. Jag stirrar på pinnen som stack ut på andra sidan utan att vara röd. Han skrattar igen och försvinner. Jag tittar bakom mig och ser prinsessan försvinna in i skogen med en skugga. Örnen står kvar och tittar på mig dumt. Jag springer efter dom.

Mörker, bara mörker. Det är det ända jag ser. Jag känner också lukten av rök. En eld sprakar i närheten. Undrar vart jag är? Jag hör en bekant stämma säga underliga ord, som för mig är ett främmande språk. Händerna skaver, jag försöker att ta mig loss från det kraftiga repen som omger mig, men förgäves. Jag hör att Kairos slutar med ramsan, och säger sedan roat "Dina försök är förgäves!" Jag tänkte läxa upp honom med något riktigt fult på det urgamla språket som alverna skapat, men får bara fram ett "Hhmmpf!" Jag hör att Kairos kommer närmare, och med ett 'vips' är ögonbindeln borta. Allt blir ljust, men efter ett tag vänjer sig ögonen vid dunklet. Jag ser en grotta, inte helt olik den jag hade träffat Jadie i. "Hmph hmmmm!" Tittande vädjande på Kairos och förstår att han inte förstod vad jag ville få fram. Han tittar på mig med sina ormögon och låter sedan en välslipad klo dras över min bara axel. Jag försöker flämta till, men det går inte för den dumma munkaveln. En mörkröd droppe börjar rulla från min axel, ner för klänningen, medans den lämnar ett ljusrött spår efter sig. Sjutton till bloddroppar och en mörkröd strimma har lagt sig på klänningens tyg. Jag tittar upp på Kairos, men han bara ler. Han går sakta fram till mig, drar av mig munkaveln och drar sakta en lång strimma i mitt skinn med sin redan blodiga klo. Mina ögon blir tårfyllda, men jag säger inte någon ting. Inte. Ett. Knyst. Han betraktar mig med sin vassa blick, och säger "Så du vill ha mer? Det ska du få!" Ett nytt sinnessjukt skratt får mig att vilja kräkas. Han kommer fram till mig. Sedan drar han en blodig klo i ett snitt över pannan, sedan ett rakt igenom klänningen, så att koln tränger igenom skinnet på låret. Jag hade bestämt mig, att om jag överlever det här, så ska jag aldrig tala igen. Och då hör jag ett vilt, men framför allt argt rop utifrån grottans portar. "Öppna dörren! Annars får du med självaste Satan att göra!" Kairos (knapp synbara) läppar kröks i ett slugt leende och han säger, med en hotfull ton "Så Eyrond? Du vill alltså leka? Då ska vi göra det!"

Kairos kommer ut ur grotta samtidigt som jag gör mig bered med en eld boll. Jag skickar den flygande mot honom samtidigt som jag drar min nion. Medan han väjer för den stora eldbollen så springer jag mot honom. Nion möter en fjällig arm. Det sipprar fram grönt blod ur såret på armen.
Jag hoppar smidigt undan. Han rusar i ursinne rakt imot mig.
Samtidigt som han springer rakt mot mig så tar jag ett steg åt sidan. Jag tar ett snitt på magen på honom. Han skriker och hoppar upp i luften. När han landar så springer jag mot honom. Men när han bleknar bort så stoppar jag och går in.

Jag svimmade tydligen efter att Kairos hade dundrat ut. Men nu var jag vid liv igen. Dörren smälldes upp och där stod Eyrond. Men vad hade han gjort? Jag glodde på hans blodiga sår (grönt blod!) och tittade sedan på honnom. Han log, drog sitt dubbla svärd och drog ett jack igenom rep-trasslet, utan att nudda mig. Jag klev stelt ner från pålen som jag hade varit surrad vid. Eyrond ställer sig mitt emot mig, och lägger en knuten han över hjärtat, vilket betyder respekt. Jag gör likadant och han ser på mig med en skeptisk min. Jag börjar att gå mot grottans öppning när jag ser Jaide. "Åååh! Tog du med Jaide? Men varför?" Säger jag glatt, medan jag tittar på min nu blodstrimmade klänning. "Vi måste bege oss till ett annat ställe." Säger Eyrond alvarligt. "Jag får väl byta om först?" Frågar jag med en gnutta vresighet. "Det finns inte tid för sådant, nu, här." Säger Eyrond mystiskt. Jag skakar på huvudet, sitter up på Jadie, och så flyger vi iväg. "Vart ska vi?" Frågar jag. "Till en glänta som jag besökte för mycket, mycket länge sedan..." Svarar Eyrond.

När vi hade flugit hela dagen så landade vi i en liten glänta.
Inte den gröna som vi skulle till utan en vanlig glänta den fulla fladdermusen la sig och sov direkt när vi landade. Jag gick och samla ihop pinar till en eld. När jag kom tillbaks till dungen så ser jag att prinsessan hade bytt om till en läder jacka och tajt sittande läder byxor. Jag tar fram en hare ur packningen och börjar steka den.