En annan syn av slaget [G/PG] [SV]

Jag har redan bevakat. :3

MMEER!!!!

Mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!

haha, åh va kul att ni gillar den!! min första var lite orolig först

jobbar på ett till kapitel nu

taaack alla! ♥

Ja, vad roligt att det kommer mer!

Japp!
håller med knizzlare

Kap4.

Hermione kände hur någon drog lite smått i hennes hår, hon kände igen känslan. Det här hade hänt en gång tidigare, för några år sen. Ron kände hur något blåst honom i nacken, han förstod ingenting. Vad var det som var bakom dem? Hermione lutade huvudet mot Rons axel och viskade så lågt att han knappt kunde höra vad hon sa: ”Harry…” Ron tittade frågande på henne. Hermione gjorde en ytterst liten nickning bakåt. Det var då Ron förstod vad hon menade. Under deras tredje år på Hogwarts när han och Hermione hade stått vid Spökande stugan och Malfoy hade kommit med sina lakejer. Harry hade då tagit på sig sin osynlighetsmantel och skrämt livet ur både slytherinarna och honom själv. Men hur kunde han ha gömt manteln? Och var inte Harry död? Mitt uppe i sina tankar märkte han hur Hermione reste sig upp och drog tag i hans hand.

Genom folkmassorna sprang de, knuffade sig för att komma förbi. Efter dem följde tusentals oförstående ansikten.

När de var helt ensamma tittade de sig omkring för att få en minsta skymt om var Harry kunde tagit vägen. Något lät en liten bit bort och Ron vände sig om och hoppade en meter bakåt då Harry drog av sig manteln bara några centimeter från Rons ansikte. Hermione sprang fram och slängde armarna runt honom. ”Jag var så säker på att du var död” sa hon medan tårarna rann nerför hennes kinder. Ron stod rakt upp och ner, nog var han lycklig över att hans bästa vän lever, men inom honom fanns även en känsla av svek.

Du skriver så bra och den här fanficen är så bra! Mer!

mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1 nu du äger!

Kap5.
Hermione stod fortfarande med armarna om Harry och grät och sa om och om igen ”Jag trodde du var död”. Harry försökte då och då att få henne att släppa genom att klappa henne på ryggen och säga ”Ja, men så är det inte, eller hur?” Ron stod bara och tittade på. Långt inombords visste Ron att Harry visste att Ron hellre ville att Hermione skulle hänga med armarna om honom än om Harry. Men den närmaste känslan inom Ron var nu att hans bästa vän svikit honom. Först drog han iväg helt själv ut i skogen utan att tala om vart han skulle, sen dör han, sen lever han igen och nu står han och kramas med Rons kärlek. Och fortfarande har han inte berättat något. Berättat om vad som hände efter att han försvunnit, hur han helt plötsligt bara kunde leva igen. Ron var besviken.

Hermione släppte greppet om Harry och torkade av ansiktet från de sista tårarna. Trots den besvikelse och irritation Ron hade mot Harry kunde han inte låta sin nyfikenhet försvinna. ”Så… Vad är det som händer här?” sa han och stirrade på Harry. ”Vad menar du? Det är världens strid, hela Hogwarts är förstört, vi har förlorat alldeles för många, Voldemort dödade mig och nu lever jag. Det är vad som händer.” svarade Harry. ”Och det är allt?” Ron var riktigt irriterad nu, han visste att striden höll på, han visste att skolan är helt förstörd och att många hade dött, och han visste att Harry dött och nu står här. Han ville veta hur allt hade gått till. ”Ja, jag menar det var mer komplicerat än så, men som jag sa. Det är en strid på gång här och jag tycker inte riktigt det är tid för mig att stå och predika om hur allt gick till.” Hermione stod mellan sina båda vänner, tittade från den ena till den andra. Hörde hur deras båda röster blev mer och mer irriterade. Snart skulle det bryta ut. ”Jag förstår att vi inte har tid med det nu, men så här är det alltid! Du försvinner, vi vet inte vart du tar vägen, något händer, du berättar i korta drag, precis som du gjorde nu och säger sen att du kommer berätta allt senare. Kommer senare?! Nej, aldrig!” Ron skrek nästan nu, han var så trött på att Harry alltid gömde allting från honom. ”Det räcker nu! Inom kort kommer striderna vara igång igen, och inte nog med det…” sa Hermione och vände sig mot Harry, ”… de kommer alla leta efter dig. Dödsätarna kommer inte längre bry sig om några andra, de kommer bara att vilja ha dig.” Harry vände sig mot Hermione, ”Jag vet, och det är därför jag inte vill ha någon av er i närheten.” Ron tittade ner på golvet och försökte samla sina känslor, men när han hörde vad Harry sa kunde han inte hejda sig. ”Ingen av oss i närheten?! Om det nu är det du vill, varför har vi då alltid varit vid din sida i nu sju år? Om du inte vill ha oss i närheten, varför sa du inte det för sju år sen? Varför sparade du det till nu?!” Hermione tittade upp på Ron, ”Ron” sa hon med svag och chockad röst. Han tittade upp på henne och såg oron i hennes ögon. ”Visst gör som du vill…”, sa han till Harry utan att lämna hennes blick.

Striderna var nu i fullgång igen, dödsätare hördes skrika, ”VAR ÄR HAN!?”. De tre kunde höra hur den ena rösten efter den andra frågade samma sak till deras vänner och ibland kom en och en annan ”Crucio!” Harry tittade upp på sina vänner, Ron stod med blicken åter ner i golvet, Hermione tittande oroande mot korridorens slut. ”Jag lovar, jag berättar allt när allt detta är slut.” Sen sprang han iväg.