Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Jag bestämde mig för att lämna den tomma stora TARDIS och gic ut en tur i London. Det var uppfriskande. Jag hade inte vandrat långt innan jag hörde något, som om någon skrek. Min blic vandrade som automatiskt mot London Eye. Den stod stil, jag sprang fram och visste redan att något var fel. Jag hoppade över staketet
"Det är inte meningen att de sa stå stil eller hur?" fråga jag den som jobbade där. Han sakade på huvudet.

Stella pep förtvivlat och klamrade sig fast vid räcket, trots att hela gondolen var inkapslat i glas såg hon ut som om hon var rädd för att falla ner vilken sekund som helst.
Alice var inte rädd, vem kunde vara rädd med den här utsikten? Hon önskade att hon haft med sig ett skissblock och kunnat bevara den här utsikten för evigt.
Och vad skulle hon inte gett för att få känna hur vinden blåste runt henne, när hon stod där med utsikt över London.
"Vad är det för fel med den?" sade Stella med hög och ljus röst.
"Jag vet inte..." mumlade Alice. "De löser det nog snart... och det är rätt trevligt här uppe."
Hon satte sig ner på marken och kollade upp på den blå himmelen som blottades genom glaset. Stella stirrade insentivt upp i himmelen hon med, men till skillnad från Alice såg hon skräckslagen ut.
"Alice..." viskade hon och höjde en hand, pekade ut mot himmelen. "Vad är det där?"

Jag öppnade dörren till TARDIS och kollade ut. En tjej pekade på TARIS och mig som stigit ut och stod vid dörren.
"WOW, vilken syn. Hur kan man INTE gilla det här!" ropade jag ut. "Åh Hej, vänta lite!" sa jag helt onödigt till tjejerna i glasburen, eller vad man skulle kalla det och gick tillbaka in för att hämta rep, eller något sådant.
((Hoppas att det var TARDIS annars ändrar jag 0.o))

"Va? Vad pratar du om?" Alice såg sig förvirrat om när plötsligt en blå polisbox började komma fram ur tomma luften. Chocken gjorde henne knäpptyst och Stella såg ut att kunna svimma vilket ögonblick som helst.
Men Alice hämtade sig snabbt.
"Vem är du och hur kom du hit?" sade hon och pekade hotfullt på honom med en penna som hon hittat i sin ficka.
Det kändes som om hon borde vara räddare än hon var. Men helt ärligt talat, så såg inte mannen som kommit fram inte särskilt farlig ut. Han liknade sån sorts ung lärare, tweedjacka och fluga. Alice kunde inte riktigt placera honom, han var speciell. Men de flesta som dyker upp ur tomma luften brukar vara speciella.
Hon såg honom gå tillbaka in i boxen och bestämde sig för att följa efter.
Vad hon såg gjorde henne tyst igen.

Jag vände mig om och såg den ljushårige stå där, helt tyst, förmodligen chokad.
"Amen det var ju bra!" muttrade jag för mig själv, högt, som vanligt. "Okej, först var är din lille kompis, två hur om du in?" frågade jag henne. Hon avr lite söt, tänkte jag men rusade på huvudet. så kunde jag inte tänka!

Alice stirrade runt i rummet med öppen mun. Hon mumlade något ohörbart.
"Den... den är... stor!" stammade hon och viftade med händerna.
Hon strök bort håret från ansiktet och slöt ögonen. Det kunde inte stämma, det var inte logiskt.
I vanliga fall var hon inte den som tänkte logiskt, men det här var bara helt... otroligt. Hon öppnade ögonen igen, och platsen var fortfarande där. Golvet var gjort av glas och under henne såg det ut som ett invecklat mönster av sladdar och kablar.
Stella blev nyfiken och kikade in i boxen. Sedan föll hon ner på golvet med en liten duns. Alice flinade lite åt sin lättskrämda kompis, gick fram till den fallna flickan och skakade lätt på henne.
Stella slog upp ögonen och pep skräckslaget... igen.
Alice klappade henne på axeln.
"Samla ihop dig, jag tror att vi ska kunna komma ut härifrån!"
Utan att ens tänka på att mannen kanske var farlig eller inte gick att lita på steg Alice in i boxen med Stella efter sig.

Jag såg dem komma in, jag log och slog ihop händerna. Den andra tjejen hoppade lite bakåt.
"Sådär ja! Nu ser det bättre ut! Okej så föst måste vi få ner er, ehm, sedan får jag ta få dem andra ner, eller laga hjulet, vad som helst, ni vet väll att jag inte rictigt planerat att ni skulle följa med in, iallafall håll i er!" sa jag.

"Varför ska vi..." men Alice hann inte avsluta meningen förens hela boxen ryckte till och hon grabbade tag i räcket. Även om Alice blev lite ställd först, men snabbt började hon att tycka om det. Det var som att åka en väldigt oförutsägbar bergochdalbana.
När boxen slutade skaka släppte hon lättat räcket och pustade ut.
Hon såg på mannen som stod vid konsollen, mannen med en box som var större på insidan...
Hon var nyfiken, det var det ingen tvekan om. Med ögonen hos en konstnär försökte hon memorera varje detalj. Trapporna och cirklarna på väggarna. De mystiska ljuden och Stella som var helt grön i ansiktet. Hon fick nästan lust att skratta när hon såg sin vän stå på skakiga ben och krampaktigt hålla fast sig i räcket.
"Vem är du?" hörde Alice sin egen röst säga. Hon hade inte tänkt säga det, det bara slank ut.

Jag vände om, och stirrade på dem okända flickorna.
"Jag är Doktorn och ni?" Frågade jag.

Alice höjde på ögonbrynen. Det var ett märkligt namn, men hon bestämde sig för att bara acceptera det.
"Alice, Alice Ericsson." hon log ett snett leende och gjorde en gest mot Stella. "Det där är Stella George."
Stella vinkade med bister min, hennes ansikte var fortfarande blekt.
Alice gick runt konsollen i mitten, snurrade runt och granskade platsen hon hamnat på.
"Och vad är det här för ställe?"