Hogwarts Legion

Sisådär, ännu en del av kapitlet färdigt. Återigen: Ratning : G – Hoppas att ni tycker om det!
_______________________________________

Ni tycker kanske inte jag är vacker,
Men döm ej efter vad ni ser idag,
Jag lovar äta upp mig själv om ni
Kan finna någon hatt mer klok än jag.
Ni tycker kanske inte jag är vacker,
Men döm ej efter vad ni ser idag,
Jag lovar äta upp mig själv om ni
Kan finna någon hatt mer klok än jag.
Behåll ni gärna era svarta plommonstop,
Och era höga hattar som ser fina ut
För jag är Hogwartshatten Som Sorterar
Och därför slår jag alla andra utan prut.
Det finns ej något dolt i era tankar
Som inte genast jag kan uppenbara,
Sätt mig på huvudet, och jag skall säga
I vilket hem ni helst bör vara.
Ni kanske passar bäst i Gryffindor,
Där folk med mod i bröstet lever,
Vars djärvhet, kraft och tapperhet
Dem skiljet ut från mängden av elever;
Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,
Där rättvisa och sanning styr,
Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala
Och aldrig någon möda skyr;
Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,
Ty den som lärd och kvicktänkt är
Och har ett gott och klart förstånd
Skall alltid sina likar finna där;
Eller måhända är ni i Slytherin
Skall era sanna vänner finna,
Där sluga rävar nyttjar alla knep
Att sina mål och syften vinna.
Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!
Grips ej av frossa! Ty jag kan lova
Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,
För jag, jag är en Hatt Med Tankegåva!"
Magi? Check. En jätte till man? Check. Elaka svartalfer som skötte om banker? Check. En blek iller människa som skriker: ”Vänta bara tills min far får höra!”? Check. En jätte bläckfisk som slungade ombord folk på deras båtar? Check. Och en talande hatt? Check.
Men varför skrämde hatten Harry mest av allt det där?
Svaret var enkelt. Han ville absolut inte ha en gammal hatt som rotade runt bland hans tankar. Harry skulle ta ett troll varje dag jämfört med det här. Eller kanske inte… båda var dåliga alternativ…
Harry avbröts ifrån hans tankegång när salen utbröt i applåder.
Professor McGonagall, häxan som Hermione hade berättat om, steg nu fram med en lång pergamentrulle i handen.
”När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad”, sade hon. ”Abbot, Hannah!”
En flicka med rosigt ansikte och blonda råttsvansar snubblade fram ur ledet, tog på sig hatten, som föll rakt ner över ögonen på henne, och satte sig på pallen. Ett ögonblicks paus …
”HUFFLEPUFF!” ropade hatten.
"Bones, Susan!"
Harry trimmade ut det mesta efter det. Han skulle lära sig att känna igen de andra förstaåren allt efter som tiden gick antog han. Han var mer intresserad över hur lärarna såg ut och därmed försökta att klura ut vilka som verkade pålitliga. Efter att ha talat med de andra första åren under tågresan var Harry fast besluten att försöka bedöma hur auktoriteten i skolan hade rätt att kalla sig en auktoritet eller inte.
Det var inte så att han inte tyckte om Hagrid, tvärt om faktiskt, Harry hade blivit väldigt fäst till den storvuxne mannen under tiden de tillbringat ihop. Men det finns ingen tvekan om att alltet kunde ha gått lite… hm, smidigare. Kanske utan en hjord av ugglor, förstörd dörr, eller sin kusins Dudleys grissvans (fast just det sista hade varit brilliant).
Harry såg upp mot professor McGonagall, hon hade ett strängt utseende som sa: ”Bråka inte med mig. Jag tål inga dumheter.” Men hon såg ändå rättvis ut. Dumbledore, Hogwarts rektor, var lätt att känna igen. Hans skägg var det enda i hela salen som kunde tävla med spökenas kusliga, gråaktiga ljus. Mannen själv strålade ut över salen och verkade vara på gott humör. Det fanns en lärare med ögon som såg ut som en hök. Det fanns till och med en lärare med ett muntert leende som var lika kort som en alf. Harry såg läraren med turban som han hade träffat när han skulle till Diagongränden med Hagrid. Mannen såg blek ut. Som om han inte sätt solens ljus på ett bra tag.
”Vem är det?”, frågade Harry och såg på en lärare som han skulle kunnat ha svurit på såg på honom bara för ett par sekunder sedan. Mannen hade oljigt svart hår och en stor näsa.
”Det är professor Snape”, svarade Ron. ”Undvik honom. Han hatar Gryffindors och elever i allmänhet. Alla mina bröder ogillar honom. Förutom kanske Percy. Han kommer överens med alla.”
Ron lät inte som om han tyckte att det var en positiv sak.
”Granger, Hermione!”
Harry såg med förnyad uppmärksamhet på hatten när den sänktes över huvudet på Hermione som ivrigt drog på den för att få veta vilket elevhem hon skulle hamna i. Eller så kanske det var för att dölja rodnaden när flera av de äldre eleverna fnissade när hon hade gått fram på grund av hennes blöta kläder och klafsandet från hennes skor när hon gick.
"GRYFFINDOR!" skrek hatten och Hermione strålade av glädje innan hon skuttade ner mot sitt nya hus som klappade entusiastiskt. Glatt så vinkade hon mot Harry, Ron och Neville som vinkade tillbaka.
”Toppen”, mumlade Ron bredvid Harry. ”Nu måste jag stå ut med henne i sju år.”
”Jag tycker att hon verkar vara en schyst person Ron”, mumlade Harry tillbaka.
De kunde inte säga något mer när Neville ropades upp, och den runda pojken råkade ramlade han omkull på väg till pallen.
Det tog en lång stund för hatten att bestämma vart Neville hörde. När den till sist ropade "GRYFFINDOR" sprang Neville iväg med hatten kvar på huvudet och fick lov att överlämna den till 'MacDougal, Morag.'
Harry började att klappa för sin nya vän och armbågade Ron i revbenet så att han också skulle klappa som han gjorde efter några sekunders förvirring.
Så med deras gemensamma hjälp fick Neville det högsta bifallet hittills. Pojken rodnade en klarröd färg men strålade när han sjönk ner bredvid Hermione.
Kort där efter var det Malfoys tur.
Malfoy kom framsvassande när hans namn ropades ut och fick omedelbart sin önskan uppfylld. Hatten hade nätt och jämnt rört vid hans huvud förrän den vrålade: ”SLYTHERIN!”
Malfoy gick bort och förenade sig med sina vänner Crabbe och Goyle med en självbelåten min.
Är det någon som är förvånad här? Trodde inte det.
Men vilket elevhem skulle vara bäst för honom, tänkte Harry. Han var inte som Malfoy eller Ron som hade en familj att gå efter. Han var smart, men han ville inte tillbringa hans Hogwarts år med ett plugga, plugga och för att inte glömma – plugga. Lojal? Nja, beror på vem det är. Hårt arbetande? När han ville vara det. Ambitiös? Det var nog den första sak som Harry stämde in någorlunda i. Slug? När han väl visade den sidan, så, ja, han kunde väl vara slug. Och sen den sista egenskapen som något av de fyra Hogwarts husen hade – modig och djärv? Harry fnös och Ron gav honom en undrade blick och Harry log lugnande mot honom. Nej, Harry kunde inte bestämma det nu utan skulle vänta på att den gamla hatten – den såg och var mycket gammal, bara sisådär ettusen år – skulle sättas på hans huvud.
Till sist kom det:
”Potter, Harry!”

Men sluta, författare!!! Det där var nästan FÖR bra.

Nix, du kommer aldrig att bli av med mig eller denna fanfiction. Mowhahahaha!!!

Men blä på dig då! Seriöst, du skriver som en Gud och får allting så levande. Ingen bra självförtroendesmanöver där du.

Hehe, behövde bara ge denna fanfic en tumme upp.

*Skakar sorgset på huvudet* Det är bara att inse, det är du själv som är skriv proffset här. Så snälla, skriv på sin egen fanfiction så att jag kan få läsa fortsättningen av din makalöst bra fanfic. Skulle skriva det här där också, om det inte var så att jag redan hade (Edit: haha, råkade skriva första, menade sista) sista inlägget där

Men vi får se när jag uppdaterar denna fanfic, har ett hektiskt schema just nu.