Döda eller bli dödad (prs)

Nicolaus nickade och bet ihop när solen sken mot hans hud. Han öppnade dörren för Vanessa och klev in ganska snabbt. Hans röda ögon drog till sig uppmärksamheten väldigt snabbt. Precis som hans vita hår och hans bleka hy.
Han gick fram till receptionisten och log. "Albino", förklarade Nicolaus medan han stirrade. Receptionisten, John stod det på hans namnskylt, nickade.
"Och vad kan jag hjälpa till med, sir?" undrade John.
"Ett rum med två bäddar, tack. En svit helst. Jag har en känsla av att vi kommer bli kvar ett tag", sade han något bittert. Solen var på väg fram ordentligt nu.
John nickade och tittade snabbt på datorn. "Sviten högst upp är ledig. Lite dyrare dock", tillade han.
Nicolaus räckte honom sitt bankkort och sade att det inte var några problem. När man var gammal så samlade man först och främst på sig gamla saker som tillslut blev värda en halv förmögenhet, och dessutom hade man lättare att spara pengar än andra. Och så lärde man sig hur man skaffade falska kreditkort och siffror blev pengar på någon timma.
"Vi skulle vilja ha en flaska rött vin också. Franskt, helst", nickade han sedan innan han fick sina nycklar med ett leende från John.
"Självklart, sir."
Nicolaus vände sig mot Vanessa. "Så, vill du titta in vårt rum?" undrade han med ett lätt leende.

(Men jag vill rolla, vilket är problemet x3)

Vanessa nickade och drog sig mot hissarna varpå en av de anställda öppnade dörrarna för dem och hon klev in. Att bli uppassad var hon van vid och hon fäste sig inte mycket vid det, inte om det var vid engångstillfällen. Hon hade dock stått för kvinnlig frigörelse och rösträtt, hon hade kämpat för det likt de dödliga. Vad för tack hade de fått? Numer tog man allt detta för självklart, otacksamma satar.
Hennes blick föll slutligen på Nicolaus då hon hade tryckt på knappen dit de skulle.
"Vi drar för gardinerna och gör det riktigt mörkt och mysigt." sa hon med mjuk stämma då de klev ur hissen och hon väntade att han skulle ta fram nycklarna och öppna dörren för dem.
"Jag tackar dig för sviten och detta." sade hon artigt då hon ansåg det av nöden. Dock gissade hon att han liksom hon hade stora rikedomar.
Just nu ville hon bara in, låsa om dem, dra för alla fönster och bara slappna av. Hon ville in på badrummet för att studera att hon såg vacker och proper ut, tvätta sina händer.

Nicolas nickade lite lätt och låste upp dörren och släppte in dem båda. Han gick raka vägen fram till fönsterna och drog igen dem efter att ha fixat persiennerna. Sedan satte han på tv:en som en ursäkt till det mörka rummet när någon skulle komma upp med vinet.
"Välkommen till... Okej, jag vet inte ens vad hotellet heter", medgav han och lade sig på rygg på ena sängen. Han var trött efter den här dagen. Det var inte meningen att det här skulle ske. Han skulle snabbt ha dödat den där mannen och sedan dragit sig undan. Nu var han tvungen att vänta med sin nya lista också. När man hade en lista så bockade man helt enkelt av folk var eftersom. Ifall han gick efter personerna han handskades med dagligen skulle någon till slut koppla det till honom eller hans arbetsplats. Men med en lista så spelade tiden ingen roll. Och det passade honom utmärkt.
"Jag hade rätt, han var full av steroider. Han smakade förskräckligt", grimaserade Nicolaus. "Jag känner mig smutsig." Och det gjorde han. Han hade sett till kasta handskarna han hade på sig när han stoppade in handen i killens mage, men det kändes fortfarande som om han var täckt med den där hemska skitens inälvor.

Då Nicolaus stängde för fönstren försvann hon in på badrummet med en vag ursäkt. Hon tvättade sig snabbt och bättrade på sminket, innan hon fixade till håret och sprutade å sig en lätt parfym. Hon packade ner allt i väskan och synade sig i spegeln, men inget blod eller smuts syntes på hennes kläder.
Hon tog sedan av sig skorna i hallen och hängde upp jackan och väskan innan hon kom in till själva rummet som nu låg i behagligt dunkel.
Hon studerade mannen framför sig, han hade ett minst sagt intressant utseende.
"Är ni albino från födseln eller kom det vid er förvandling." frågade hon mjukt och sänkte volymen på TVn, hon avsydde detta moderna påfund. Mycket var bra, men teknologi för nöje var hon inget fan av.
"Hotell Superstes, betyder något i stil med överlevaren. Vilket stämmer då detta hotell även fanns då jag var liten." svarade hon med något av en grimas.
"Vi åkte hit för att fira giftermålet." sa hon med en rysning av obehag. Hon avskydde egentligen att vara här åter och skulle snart flytta på sig igen.
Hennes tankar fortsatte i obehagliga minnen och hon hörde knappt vad mannen sa utan svarade svävande.
"Nej, han var inte god." svarade hon något borta innan hon rycktes till verkligheten med en knackning av att vinet kom. Hon skakade olustigt på sig och rättade till den tunna långärmade tröjan innan hon gick för att öppna och tog emot vinet samt två glas innan hon åter stängde och låste. Hon kom in med dem och ställde det på bordet innan hon satte sig i en fåtölj.

Nicolaus skrattade lätt till. "Efter förvandlingen. Skulle ni kunna tänka er att vara albino för hundra år sedan? Att födas så? Jag skulle väl ha blivit kastad i graven innan de ens sett ifall jag andades eller inte." Han skakade på huvudet. "Nej, jag föddes med mörkbrunt hår och blåa ögon som med enkelhet skulle ha gett mig en fru ifall det var det jag hade varit ute efter. Jag föredrar självständiga kvinnor."
Han lyssnade på hennes lilla berättande och reste sig sedan när hon satte sig. Han öppnade utan svårigheter vinet och hällde sedan upp det till sig själv och Vanessa.
Han räckte henne glaset innan han satte sig på sin bädd igen. "Från din ton att döma så anar jag att giftermålet inte riktigt slutade lyckligt? Du är inte själv. Hennes bror förvandlade mig först, som försökskanin, och sedan så kunde han inte kontrollera mig. Inte ens jag kunde det. De båda vad döda ganska snabbt." Han snurrade runt vinglaset och tog tillslut en klunk. "Smakar definitivt bättre än honom", sade han lätt medan han fortsatte att smutta.
"Jag lyssnar hemskt gärna ifall ni skulle vilja berätta mer, milady", sade han med ett litet leende. Han kunde inte motstå att ta en till klunk av vinet. Han var förtjust i vin, en av få vanor som stannat med honom i över hundra år. Och att dricka vin på full mage var bättre då han inte ens behövde låtsas att det var blod. Vinet sköljde dessutom bort den beska smaken efter mannens blod.

"Ni var åtminstone man." svarade hon med ett litet skratt, men visst hade han rätt.
"Men det är inte enkelt att se hur länge en har levt sir. Ni kunde vara flera hundra, eller blott en dag." svarade hon och smuttade på vinet och slöt lätt ögonen av njutning.
"Jodå, nog slutade det lyckligt allt." svarade hon och log lite vid tanken.
"Men började lyckligt gjorde det inte. Jag var blott 16 år, rena barnet då jag blev bortgift med en äldre herre som var över de 60. Jag var ung och oerfaren, han var något av en tyrann både i och utanför sängkammaren." fortsatte hon sakligt som om hon talat om vädret eller något.
"Men senare tog han en överdos av opium och dog. Jag blev sedan förvandlad och på det viset med en främling då jag åter kom ut på äktenskapsmarknaden." sa hon med ett snett leende och drack vidare lyssnade på hans berättelse.
"Ni gjorde helt rätt sir." sa hon enkelt och konstaterade.

"Så sant så", instämde han. Han suckade besviket vid hennes historia.
"Synd att ni aldrig hann döda honom. Kan tänka mig att det skulle ha varit något som skulle kunna få hjärtat att slå hårdare", sade han lätt på skämt. "Slutade ganska bra i alla fall, det är alltid trevligt att höra."
Han tog en lite större klunk utav vinet. "Så, säg mig, milady. Vad är det ni har för er under dagarna, eller nätterna? Arbetar ni med något? Är ni gift? Har ni adopterat några barn? Berätta lite om er själv", bad han med ett leende och drack upp det sista utav vinet. Han reste sig upp och hällde i mer den här gången. Först hade han velat smaka och se ifall det var bra eller inte, men nu när smaken exploderade på hans smaklökar ville han ha mer.
Han såg frågande på Vanessa som för att fråga ifall hon ville ha mer nu när han redan stod upp. Hon var vacker. En sådan skönhet han inte sett sedan... en evighet tillbaka. Folk har olika ansiktsdrag beroende på när man föds, och hon hade de ovanliga dragen. Hon hade även ögon som påminde honom om att vara levande, vilket både var sorgligt och glatt.
Kvinnan framför honom väckte något slags intresse inom honom. Han var nyfiken. Han kunde inte minnas sist han genuint var nyfiken på någon eller något.
Det var en trevlig överraskning.

"Mmm" instämde Vanessa något frånvarande innan hon såg på honom och log snett.
"Hade ändå inte klarat det på den tiden och hade jag gjort det hade hans dagar varit räknade redan från start." svarade hon enkelt.
"Men jag var en hårt snörd flickunge utan vare sig vilja eller utbildning. Ja du vet hur det var. Intelligens verkade inte förekomma för kvinnan och en skulle enbart existera för sin make." fortsatte hon och tackade ja med en nick till mer vin.
Hon var tyst en lång stund, följde honom med blicken då han hälde upp mer vin. Hon studerade vart drag utan att stirra på honom, bara på det tysta intetsägande viset. Det viset som man uppfostrades med, att snabbt se mannens behov men samtidigt utplåna sig. Nu utplånade sig förvisso inte Vanessa och hon skulle väl aldrig göra det heller, men att se som i skym undan på honom.
"Vad jag gör? Jo, för tillfället arbetar jag som kvällsjournalist. Du vet vara ute om natten och sitta inne på ett kontor om dagen." flinade hon lätt då hennes hud som de flestas var ljuskänslig.
"Sedan skulle det aldrig falla mig in att gifta mig eller skaffa barn. Jag skulle aldrig underställa mig en man och även om det är nya tider finns sviterna från mitt första äktenskap kvar." fortsatte hon med allvar i rösten.
"Hur det än är existerar inte kärlek, det gör det enbart i böcker." log hon snett och såg på honom då han studerade henne.
"Men ni själv då? Berätta om ert leverne från förr och nu." log hon och tog en klunk av det utsökta vinet.

Han nickade medan han hällde upp vinet åt henne också.
Han satte sig åter igen på sin säng och funderade en stund. "Ja, tiderna har sannerligen förändrats..." säger han fundersamt. "Jag gifte mig som sagt. Mathilda, en söt och intelligent flicka. Lite lite kött på benen och åt för lite, men hon fick mitt hjärta att slå lite extra och jag började bli gammal. I alla fall ifall jag ville vara aktiv med mina barn. Och hon behövde giftas bort. Hennes far var sjuk och hennes mor... kvinna." Han suckade. "Det passade bra för oss, men det blev mer som en vänskapssak än ett riktigt förhållande."
Han lutade armbågarna mot knäna när han lutade sig fram, ett leende lekte på hans läppar. "Kärlek existerar, man måste bara hitta den. Jag har själv känt den men inte gett in. Lite omöjligt när man är odödlig. Dessutom har jag inte riktigt klurat ut hur man förvandlar någon ännu", muttrade han. Sedan lämnade han det ämnet och började istället prata om nuet.
"Just nu jobbar jag som polis. Eller snarare hjälp till polisen. Inget officiellt, men jag får betalt och tiderna passar mig. Det ger mig tillgång till allt det jag behöver och jag tycker om att sätta barbariska personer bakom galler. Eller straffa dem på mitt eget vis", lade han till med en glimt i ögonen. "Hyckleri egentligen då jag har satt liknande personer som mig bakom galler", medgav han. "Och resten av livet är väl ganska trist och normalt. Lite svårt när man är vampyr, trots allt."

Vanessa nickade långsamt.
"Kvinnan vars bror förvandlade dig?" frågade hon men visste egentligen svaret.
"Var glad att ni hade vänskapen." sa hon lågt och log lite vemodigt åt honom.
"Dock verkar du vara en fin och mycket sympatisk man. Eller har tiden förändrat dig med?" frågade hon och drack ur sitt glas. Hon ville känna ruset och sedan dåsigheten. Kanske äntligen kunna sova ordentligt? Hon kunde egentligen inte sova alls och mörka ringar under ögonen sminkade hon bort. Ofta hade hon dessa sömnproblem och hon kunde fungera utan sömn. Men flera årtionden utan god sömn tog på krafterna.
Vanessa skrattar lätt men skakar bara på huvudet.
"Ja, då är jag glad att du känt kärleken. Men den har aldrig funnits för mig, inte ens som levande." sa hon och ryckte lätt på axlarna.
"Finn någon odödlig då." sa hon lugnt och reste sig upp, gick sakta runt i rummet. Hon stannade framför spegeln och studerade var tum av sin kropp. Att vara så perfekt som möjligt hade blivit som något maniskt för henne, för att kunna duga.
"Även om att förvandla är ganska så elementärt. Du måste få ett gift i munnen, som kommer på dina tänder. Som ditt saliv ska du få fram det." mumlade hon med ögonen än fäst på sig.
"Vaddå personer som dig?" frågade hon till sist och går fram till honom, ser intresserat på honom.