Prs med Ester Potter 04

Jag stirrar ner i min tallrik yoghurt medan Hazel och Albus pratar om quidditch och känner mig lite utanför. Quidditch har aldrig varit min grej helt enkelt. När vi skulle ha vår första flyglektion så fick jag inte ens kvasten att flyga upp i min hand som alla andra, började gråta av besvikelse och fick lämna lektionen. Resten av året vågade jag knappt se någon i ögonen på flyglektionerna och presterade lika dåligt varenda gång.
"Du då, Thea? Ska inte du söka?" frågar Rose nyfiket från platsen mittemot.
Jag fnyser. "Jag? Rose, har du på något konstigt sätt lyckats glömma hur dålig jag är på quidditch? Det skulle se skrattretande ut om jag ens försökte. Typ som Snigeln."'
Rose, Albus och Hazel skrattar lågmält och ser på Snigeln i fråga. Sam Carrow är en överviktig slytherinare i vår årskurs med ansiktet fullt av finnar. Han har hatat oss sen första dagen på Hogwarts - och vi har hatat honom i gengäld. Inte för att vi är ensamma om det. Arrogant, dryg och med en hjärna som inte kan tänka längre än näsan räcker är han liksom ganska svår att inte hata.

Jag tittat på snigeln som sitter vid Slytherinbordet och tar en tugga av min macka. Thea har aldrig riktigt gillat Quidditch. Det började redan första flyglektionen.
"Ska vi gå till lektionen?" frågar jag och reser mig upp.

Vi går genom den långa korridoren som leder till klassrummet som vi har förvandlingskonst i. Då får jag syn på Harmony spm står en bit bort och viskar med sina vänner. Då och då kastad dom blickar mot mig. Det är tydligt att det är mej dom viskar om och möjligtvis om mina vänner. Och jag får lust att skrika åt henne att jag vet vad dom viskar om. Men jag låter bli.
Vi går in i klassrummet och jag, Thea, Albus och Rose sätter oss längst bak, långt ifrån min tvillingsyster.

När lektionen är slut går vi ut i korridoren.
"Vad var det där?" frågar Rose och pekar på en skugga som försvinner längre bort i korridoren.

"Vet inte", säger jag förbryllat och vi börjar springa efter skuggan. Efter ett par korridorer snubblar jag på en rustning och drar den med mig i fallet när jag ramlar. Mitt knä får ta hela smällen och jag skriker till av smärta. Albus och Hazel har redan försvunnit bortom hörnet, men Rose har stannat. Hon sätter sig på knä bredvid mig där jag ligger och tillsammans lyckas vi lyfta bort rustningen som dessutom har trasslat in sig i min klädnad.
"Vid Merlins skägg, hur gick det?" mumlar Rose oroligt och hjälper mig upp tills jag står. Jag känner efter. Knät gör rejält ont men jag tror inte att det är så illa.
"Förlåt", säger jag skuldmedvetet.
"För vad?" undrar hon.
"Jag avslöjade oss för skuggan när jag ramlade. Nu kommer vi inte komma på vem det var", säger jag dystert.
"Äsch, bry dig inte om det", tröstar Rose. "Kom så går vi till sovsalen och lämnar våra böcker, det är snart lunch." Hon tystnar och biter sig i läppen. "Undrar varför han eller hon smög omkring på femte våningen från första början?"

Jag springer efter skuggan tillsammans med Albus. Rose och Thea är en bit längre bak. Jag hör ett skramlande läte bakom mig och stannar upp.
"Vad var det?" frågar jag.
"Ingen aning men kom nu, vi måste följa efter den", svarar Albus upphetsat.
Vi fortsätter springa ett tag till genom korridorerna. Men tillslut orkar vi inte springa mer och vi blir tvungna att stanna.
"Var är Rose och Thea?" frågar Albus och ser sig om.
"Dom måste ha halkat efter. Bara det inte har hänt dom något."
Vi vänder om och börjar leta efter dom. Efter ett par korridorer hittar vi en trasig rustning och en tygbit från Theas klädnad.
"Åh, nej", utbrister jag och börjar fantisera om vad som kan ha hänt. "Tänk så har den där skuggan på något set skadat Rose och Thea!"
"Lungna ner dig Hazel, tänk inte så negativt. Dom sitter säkert och äter lunch nere i stora salen just nu", säger Albus.
"Hur vet du det?!" frågar jag men följer endå efter honom ner till stora salen.

Jag är mitt uppe i lunchen när Albus och Hazel kommer ner. Albus säger något som låter som "Vad var det jag sa?" till Hazel innan de sätter sig.
"Thea, vad hände?" frågar Hazel undrande. "Först sprang ni bredvid oss och sen..." Jag rycker på axlarna och sneglar upp i taket som för tillfället visar en molnfri, ljusblå himmel.
"Jag ramlade över en rustning. Klantigt, jag vet", flinar jag och ser hur Albus frustar till av skratt. "Rose stannade för att hjälpa mig och sedan gick vi ner hit." Jag sänker rösten. "Hur gick det för er då? Fick ni tag på skuggan?"
De skakar uppgivet på huvudet. Jag suckar lätt, men Rose säger: "Varför tror ni att skuggan ens var där?"
Det är som om en dyster mörk stämning letar sig in i den stimmiga salen, ungefär som ugglorna som varje morgon flaxar in. Jag känner mig plötsligt iakttagen och ser mig nervöst runt i salen. Det kan ju ha varit vem som helst av alla ungdomar som vi jagade.

Jag är lättad över att inget hemskt hade hänt Thea och Rose.
"För vi såg den", svarar jag på Roses fråga.
Jag börjar plötsligt illa tillmods, som om en mörk dimma har smugit sig på och sakta håller på och kväva mig. Men då märker jag att det inte bara är jag som värkar ha märkt av det. Hela salen känns tystlåtnare, nästan rädda.
"Är det bara jag som tycker att det känns som om något hemskt håller på att hända?" frågar Albus och ser sig om i den stora och vackert utsmyckade salen.

(Jag tror att du missförstod min fråga lite. Rose menade vad de trodde att skuggan gjorde där. )


Plötsligt hörs ett genomträngande skrik, som aldrig verkar ta slut utan bara fortsätter och fortsätter och ökar i styrka. Alla elever stelnar till och ser mot Ravenclawbordet där skriket kommer ifrån. Vi i Gryffindor har bordet bredvid och den skrikande flickan sitter rakt framför mig. Jag känner vagt igen henne, hon går årskursen under. Flickan skriker och skriker och hennes vänner försöker desperat lugna henne, men hon faller ner på golvet under krampartade ryckningar. Vid det laget har lärarna hunnit dit och professor Chambers bär iväg med flickan samtidigt som professor Sawyer tar med sig det brev hon precis hade öppnat, och några av hennes vänner följer med dem ut. Efter att dörrarna med en hög smäll stängts efter dem blir det tyst i salen - för en bråkdels sekund. Sedan börjar alla tjattra i munnen på varandra. Vad kan ha hänt? Varför skrek hon så? Vad skulle hända nu? Vem låg bakom? Och viktigast av allt - vad fanns i det där brevet?
Även fast jag själv har miljontals frågor är det enda jag gör att se på Hazel, Albus och Rose. Jag ser samma uttryck i deras ansikte som antagligen finns i mitt eget, och vet att vi alla tänker på samma sak. Skuggan.