Spring innan de tar dig (Öppet)

Vad säger ni, ska vi börja eller vänta och se ifall någon mer vill joina?

Låter bra x3

Alex, har redan gjort sin

Men tycker vi kan börja. Vill folk vara med, kan de alltid komma med senare då vi bara ska gå till stället typ xD

Märkte det och tog bort inlägget XD (Jag är väldigt duktig cx Nä, men var lat och tittade inte första sidan)

Hahaha xD
Men vi kan väl börja, är otroligt pep
Kanske AuroraAlexius vill vara med?

Jag är gärna med! Ska klura på en karaktär så skriver jag en mall strax ni kan börja, jag hoppar in när jag har min karaktär klar

Är det fullt? Skulle vilja ha med en mall…

(Jag startar antar jag x3)

Celaena såg ner på sitt ben och grimaserade. Hon rörde lätt med fingrarna över snittet och blundade medan hennes fingrar blev kladdiga av det varma blodet. Inte särskilt djupt. Det behövdes inga stygn i alla fall.
Hennes blick for mot den blödande mannen på marken och hon suckade. Att vara en X5 hade definitivt sina fördelar när det gällde självförsvar. Hon var inte fullt ut lika muskulös som sina syskon, resten av X5:orna, och det var väl det som hade fått mannen att försöka attackera henne. Då hennes händer hade varit fulla hade hon instinktivt sparkat istället och kniven hade skadat hennes ben. Att inte döda var mycket svårare än hon ville att det skulle vara i världen.
Hon böjde sig över den kala mannen och tog hans vapen och hans ryggsäck. Hon såg till att lägga de viktigaste sakerna likt mat och vapen i sin egen ryggsäck innan hon slängde iväg ryggsäcken och lät mannen ligga kvar med det blödande såret i skallen.
Hjälp aldrig fienden, ekade i hennes huvud om och om igen tills hon vände om och började gå tillbaka till vägen. Så fort hon försökte hjälpa fienden så började hon alltid skaka och få något fördömt anfall medan minnena av tortyr dök upp och hemsökte henne.
Celaena svalde hårt och fortsatte att gå medan hon drack lite av vattnet. Hon förbannade forskarna som hade hållit henne fången tillsammans med hennes syskon i en hemlig anläggning som var omöjlig att komma in i. Eller ut från. Om man inte var genmanipulerad, vill säga.

[
Näe, skicka du in en mall bara. ]

Vinden tilltog och Emory kollade lätt upp emot himmelen samtidigt som den första vattendroppen landade på hans kind. Storm var på väg. Åska. Han kunde känna ändringarna i luften och hade gjort det ett bra tag men hade än inte funnit något lämpligt skydd inför natten och stormen som båda började närma sig.
När regnet snabbt tilltog drog han tillslut huvan över huvudet och böjde sig något framåt. Något han avskydde så var det regn och den råhet som låg i luften. Och hur kylan fick hans axel att värka mer än vanligt.
Ett ljud fångade hans uppmärksamhet. Han drog av sig huvan och stelnade till. Lystrade till skogens ljud men inget verkade vara ur ordning och sakta började han röra sig framåt igen då han hörde det igen.

Med slutna ögon och slokande brätte som döljer den övre delen av Dakotas ansikte drar han sakta stråken över fiolens muntra strängar. Vibrationerna spelar ut i ett klart, starkt och glatt ljud som går i stark kontrast mot åskmullret som följer. En suck undslipper Dakota när han väcks ur sina vardagliga drömmar. Dakota hade hoppats på att kunna undvika regnet genom att gömma sig under den breda granen men uppenbarligen inte. Stråken hittar snabbt sin plats svagt utstickande från hans ryggsäck och fiolen binder han fast mellan sin rygg och väskan innan han börjar röra sig för att hitta stadigare skydd. Han bryr sig knappt om att grenar och liknande knäcks under hans kängor när han går. Vädret tilltar, om det var storm på väg så hoppas Dakota på att han hittar en plats med ett riktigt tak.

Den muntra melodin som slipper ur hans släpper kommer av vana, hans raspiga röst är inte gjord för sång det har han lärt sig med tiden. Trots det kan han inte låta bli att försöka mjuka upp de hemskaste stunder med nynnande, hummande och toner i följd från hans fiol. Kanske därför han fått resa så mycket själv, det är nog bara Dakota själv som inte vill leva under konstant stress och press.