Age of the Dragons (prs)

Reed kom inte långt. En hand tog tag i hans jackärm och en melodisk röst som definitivt tillhörde en kvinna tilltalade honom. Var det du som tog stenen. Han stelnade till och kände hur hjärtat sjönk som en sten. Vad var oddsen, tänkte han samtidigt som han bävande vände sig om.
Framför honom stod en flicka, hon såg inte så gammal ut, kanske runt 16. Hennes hy var blek och felfri, han fann sig själv likna den med porslin. Hon hade rött långt hår och blåa energirika ögon som tycktes borra sig igenom honom. Hon blängde misstänksamt på honom och snörpte på munnen.
Ett tag stod han bara och stirrade på henne och sedan erinrade han sig hennes fråga.
"Du måste ha misstagit mig för någon annan." Sade han prompt och vände sig om för att gå.

Raven såg in i mannens blåa ögon och kunde se att det han påstod inte stämde.
"Väänta lite..", sade hon misstänksamt men kom genast på att hon inte hade några bevis. "Eh.. Farväl."
Raven sprang tillbaka till sina vänner som tittade undrande på henne.
"Vem var det där?", frågade Oscar, den äldsta i gruppen. Raven skakade på huvudet.
"Jag trodde det var.. Aaron", log hon. Mannens ansikte tycktes inte försvinna ur Ravens minne, hur hon än försökte få bort det.

(du skriver jättebra btw )

Reed rundade ett hörn och väntade för att se om hon följde efter. När ingen kom lutade han huvudet mot den sträva husfasaden och tillät sig själv att pusta ut. Om hon hade följt efter honom hade han behövt tysta henne och sådant blev aldrig vackert. Även fast han hade dödat ett människor många gånger njöt han aldrig av det. Däremot skulle han ljuga för sig själv om han påstod att det inte hade blivit lättare och det skrämde honom mer än han ville erkänna.
Medan Reed gick mot byggnaden där dagens jobb skulle ta plats tänkte han på den första gången han hade dödat någon. Han hade vart 9 år gammal och fruktansvärt mager. Hans bröstkorg hade vart påtaglig under de trasor han kallade kläder och hungern hade varit fruktansvärd. När han fick ett jobberbjudande av en okänd medelålders man tog han det därför mer än gärna. Det var inte förrän senare som han insåg exakt vad det var meningen att han skulle göra.
Den första personen han dödade hette Tristian Aldrin och Reed skulle aldrig glömma hur mannens ansikte hade rynkats i förvirring och sedan i smärta. Inte heller skulle han glömma hur blodet blommade ut över Tristians trådslitna tröja. Han skulle aldrig glömma hur livet lämnade hans ögon och ersattes av svärta.

(åh, tack så mycket! du är själv otroligt duktig )

Raven kunde verkligen inte sluta tänka på mannen. Hon ville ta reda på så mycket mer om honom. Vad han hette, var han bodde. Vännerna pratade glatt på och Raven nickade när det passade.
"Raven!", sade Zara plötsligt och väckte henne ur dagdrömmarna. "Lyssnar du verkligen?"
Zara var besserwissern i gruppen. Hon tänkte sig inte för när hon pratade vilket ofta ledde till konflikter. Oscar gav Zara en arg blick och hon lugnade sig genast. Oscar var den självklara ledaren.
"Raven. Det Zara försökte förmedla är att vi vill gärna att du deltar i diskussionerna", log han och Raven pressade fram ett svagt leende.
"Förlåt", sade hon, försökte skaka bort tankarna på mannen och "deltog i diskussionerna."

(tack, vad glad jag blir )

Bjälken utgjorde ett stadigt underlag under Reeds bruna kängor och gav inte ifrån sig ett ljud när Reed smög sig längst med den. Att Reed lyckades ta sig fram på den här bjälken var inte alls så imponerande som man skulle kunna få intrycket av. I själva verket befann sig den någon meter upp i luften och den var drygt 20 tum i bredd.
Mannen som Reed hade i sikte kom närmare och närmare ju längre han ut på bjälken han kom. Mannen, som Reed hade lärt sig hette Jack Clerk, var klädd i en ljusblå tunika och över den en svart rock med diverse broderier som vittnade om mannens rikemansstatus i samhället.
Kniven glimmade lömskt där den befann sig i Reeds vänstra hand. Han var snart framme... Det var då han trampade snett. Smärtan sköt upp som ett skott genom Reeds ben och han tumlade ner i en stor hög precis bakom mannen. Jack vände sig hastigt om, fick syn på Reeds kniv och tvekade inte när han drog sitt vapen; en ståtlig sabel. Han hade också sinnesnärvaro nog att ropa på hjälp. Reed svor och slängde sig över honom.

(är bara ärlig xD)

Raven var på väg hem efter det dagliga "mötet" när hon hörde rop på hjälp. Det var något med Raven som gjorde att hon aldrig insåg faran i situationen förrens den var över, så hon började jogga mot ropets riktning. Alla normala människor skulle ha bett någon av vakterna om hjälp men Ravens ego tog över. Visst, hon var liten, men hon var också märkvärdigt smidig. Raven fortsatte springa tills hon såg en klump sopor ligga på marken. Desto närmre hon kom kunde hon urskilja konturer av människor. Raven kände igen den ena människan.. Det var mannen hon hade anklagat vara en tjuv.
"Hallå!", ropade Raven högt. "Om ni inte slutar kallar jag hit vakterna!"
Hon blev nästan chockad att rösten inte darrade.

(♥♥)

Det visade sig att Reed hade missbedömt saker och ting grovt. Vad han först hade trott var en simpel nobelman var tydligen också en riktigt slagskämpe. Detta var väldigt olägligt och Reed fann sig i ett underläge. Jack var nämligen betydligt starkare än han själv. Reed var så fokuserad på att inte ta emot mer slag än vad som var absolut nödvändigt. Han kunde därför inte fokusera på sin defensiv.
Genom diset av utmattning hörde han att någon ropade på dem men allt han hörde var ordet "sluta".
Jack stelnade till vilket tillät Reed att slinka ur hans grepp och, en aning ostadigt, resa sig upp.
Det var inte förrän då han såg vem den som ropat var. Det var tjejen som hade känt igen honom som tjuv.

(mitt första inlägg raderade sig så detta får duga )

(det var jättebra! )

Raven, som den idiot hon var, gick raskt fram till männen. Hon höjde ena ögonbrynet och såg misstroget dem.
"Du", mumlade hon åt tjuven (hon kallar honom så xD). "Vad sysslar ni med egentligen?"
Raven var inte rädd. Hon var sällan rädd, faktiskt. Hon var mest irriterad.
"Om ni ska slåss får ni göra det någon annanstans", muttrade Raven surt. Hon blängde på männen. Blängde gjorde hon inte, hon iakttog. I alla fall så iakttog Raven tjuven. Även fast hon trodde han var en tjuv och numera en bråkmakare, så var han otroligt stilig.

(Förlåt om Raven känns överdriven. Det bara är hennes personlighet, haha. Men jag kan ändra om du vill )

(Nejdå, hennes personlighet är jättebra!)

Reed stirrade misstroget på tjejen var namn han fortfarande inte kunde. Vid en första anblick skulle man aldrig kunna tro att hon var tuff, snarare motsatsen. Men här stod hon nu och kaxade sig mot en man med dragen sabel och en misstänkt tjuv. Det fanns en hårfin gräns mellan att vara modig och att vara dumdristig och Reed var ganska säker på att flickan hade korsat den gränsen för länge sedan. Dum eller inte så var hon väldigt vacker. Vinden slängde runt hennes hår och fick det att se ut som att det stod i brand.
Ur ögonvrån uppfattade Reed en rörelse. Försent insåg han att Jack hade använt Reeds distraktion till att attackera honom. Han hade lyft sin sabel och var mitt i en attack. Reed hade en sekund på sig så han gjorde det enda han kunde göra, han försökte slänga sig bort. Men det var försent och sabeln träffade honom strax nedanför det vänstra skulderbladet. Ett skrik undslapp honom.

(Haha tack ♥ Reed är en sjukt bra karaktär)

"Vakter!", skrek Raven för full hals. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra, följa efter mannen med sabeln som hade sprungit iväg eller hjälpa mannen som blev skadad. Vakterna kom och Raven pekade mot gränden där mannen hade flytt. Ingen lade märke till den skadade mannen, så Raven satte sig på huk vid mannen (låg han på marken? eller stod han upp?). Hon fick gång på gång styrka undan sitt hår från ansiktet för att inspektera såret. Raven hade inte någon som helst utbildning så hon bestämde sig för att kalla på sjukvårdare.
"Stanna här", viskade hon till mannen och sprang sedan för att hämta sjukvårdare.

(Om Reed fortfarande stod upp så kan jag ändra. )