Prs med pouki

Jag ser killen komma ut ur toan och sedan börja gå mot dörren.
"Vänta!" säger jag och springer efter killen.
"Jag ville bara säga hej! ad heter du?
Jag tänker att han nog tycker jag är rätt konstig men jag bryr mig inte riktigt. Vi går lite medans jag väntar på svar, lite diskret råkar jag stöta in i honom för att få lukta på hans fina hår, det luktar gott.
"Oj förlåt."säger jag och rätar på mig lite.

Jag rycker till när killen pratar med mig, lite nervös. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen. När han stöter in i mig känner jag mig helt plötsligt varm. Är han ett levande element? Av någon anledning rör jag mig inte bort från honom, det är som om det är något med honom som gör så att jag dras mot honom.
"H-hej," börjar jag, och såklart så stammar jag när jag pratar. Perfekt. Nu säkert rodnar jag och stammar, vad mer för pinsamt kommer att hända. Jag har inte pratat med någon på flera månader, höll mig alltid tyst och tillbakadragen. Jag föredrar att lyssna, inte att vara en del av konversationen. "Jag heter Natsu... Du kan kalla mig Nat."
Jag säger inget om att han stöter in i mig, vad ska man säga? Det var inget jämfört med mobbarna, som ständigt hade tagit tag i mina axlar och slängt in mig i väggen. Jag är van, kan man säga. Min blick glider upp på hans ansikte, han är vacker. Han ser ut som en av de populära killarna på internatet, en av dem som skulle kunna misshandla honom. Varför var den här så vänlig? Kanske var det en fälla, det är det säkert. Det skulle inte vara första gången det händer mig. Sakta drar jag mig någon halvmeter bort ifrån honom, ifall han skulle försöka gripa tag i mig och släpa in mig i ett tomt rum för att sedan kunna slå ned mig. Jag kan inte lita på någon, speciellt ingen som jag inte ens vet namnet på.

"Va fint namn. Jag heter Auron men om du vill kan du kalla mig Aux." Säger jag och ler.
Sdan märker jag att han drar sig undan och jag tänker att han kanske tror att jag ska mobba honom, jag har sett många mobbare som lurat sina offer att bli kompisar innan de attackerar.
"Jag lovar att jag inte ska göra illa dig, förlåt om det var det intrycket." Säger jag lite försiktigt och lägger en lätt hand på hans axel, redo att ta bort den om han inte ville ha den där.

Auron verkar som en så... Ärlig människa. Nej, jag ska inte falla så enkelt. Ingen vill prata med mig, vadt sk har jag som ingen annan har? Jag är inte speciell, på något sätt. Jag går ut ur badrummet, rädd för att någon ska se mig med honom. Det skulle få honom i jävligt mycket trubbel. Jag vill inte att han ska skadas, han har inte gjort något. En sådan oskyldig själ i en oskyldig kropp.
"Det är okej, men jag litar fortfarande inte på dig.", mumlar jag som svar, men min röst verkar inte alls lika självsäker som jag vill att den ska. Jag ryggar inte tillbaka när hans hand nuddar min axel, det är bekvämt. För en gångs skull är det någon som rör vid mig, utan en tanke av att skada mig. De muskler som finns i min spinkiga kropp slappnar av, och jag håller inte avståndet lika strikt. Jag tittar på honom, rättare sagt på hans ögon. Det är något med dem som gör att jag inte kan dra bort blicken.

Vi stirrar in i varandras ögon ett tag, hans fina blåa ögon. När kontakten till sist bryts rodnar jag. Vi går lite till innan jag stannar.
"Jag måste gå till en lektion nu men vill du ses senare?" Säger jag och börjar gå lite snabbare innan jag ens får svar.

"Visst...", svarar jag något tveksamt. Hans ansikte har skiftat till en rödaktig nyans, rodnar han? Det får mitt ansikte att hetta upp ännu mer, nu kan man knappt se skillnaden på mitt hår och ansikte. jag har ingen aning vad vi skulle göra ifall vi sågs senare. Samtidigt så hör jag en röst i mitt huvud som säger åt mig att inte lita på Auron, jag har nyss träffat honom. Han är inte den första jag träffat som varit snäll. Han kanske inte är den sista som lurar mig att komma honom nära, så han kan krossa mig senare. Jag ryser av tanken. Tänk positivt, säger jag till mig själv. Tänk positivt, hah. Säger pojken med skurna underarmar som skriker efter kontakten av rakbladet som fortfarande vilar tryggt i fickan i hans slitna skinny jeans.
"Vart ska vi ses..?" frågar jag och tittar ned i marken, mer för att inte visa mitt tomatröda ansikte för Auron.

"Jag bor i rum 233." Säger jag och blinkar med ena ögat.
"Men jag måste gå nu så vi ses."
Jag börjar jogga efter som att jag redan är rätt sen till lektionen och även om det inte är det jag bryr mig mest om så vill man väl fortfarande ha bra betyg. Jag kommer till lektionen och sätter mig långt bak i klassrummet som vanligt. Men jag kan inte koncentrera på vad läraren säger utan det enda jag kan se framför mig är Nats fina ögon. Lektionerna går i snigelfart och jag tror inte att jag hör något som någon lärare säger men till sist är det lunch. Jag går till matsalen och ser att det är pannbiffar med potatis och sås, så jag tar några stycken och sätter mig vi ett bord, helt själv. Jag önskar att Nat kunede komma in så att jag hade någon att vara med.

Jag nickar, och försöker rista in siffrorna i mitt huvud för att försäkra att jag kommer ihåg dem. Tanken på dem två ensamma i ett rum... Jag skakar på huvudet, vad skulle kunna hända? De träffades nyss, och Auron är säkert intresserad av tjejer. Såklart han är... Det är ju det normala, det som vi alla är förväntade oss att göra. Man ska vara hetero, då är man normal, då blir man accepterad, eller hur? Jag tittar på honom när han ger sig ifrån till sin lektion. Plötsligt slår det mig vad jag har tänkt på.
Jag är själv nu, så jag flyr tillbaka in på toaletten, ingen där, perfekt. När jag sjunker ned mot dörren drar jag fram rakbladet. Det glänser i min hand. Jag ler för mig själv när jag låter vapnet glida över min hud, och lämnar nya ärr i den bleka huden. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att vara attraherad mot killar, varför kan jag inte vara normal? Nej, det är inte det. Varför kan ingen acceptera mig för den jag är? Jag biter i läppen, håller tillbaka tårarna och andas långsamt ut. Jag är medveten om att jag missar lunchen, men det är okej. Auron har säkert någon att vara med. Jag tvättar av min arm så snabbt som möjligt och döljer det skurna under armband.
När jag går ut är lunchen snart slut. Jag bestämmer mig för att leta efter rum 233, bara gå förbi och om jag har tur kanske Auron är där. Jag strosar genom den stora hallen. Det är helt tomt, alla elever är troligen utanför internatet på fritidsgården. Jag ler lite för mig själv, tystnaden är som musik i mina öron.
Jag går uppför trappan med lätta steg, och ser att jag är på rätt väg. Jag ska precis svänga in i en smalare korridor, men där hör jag något som får nackhåren att resa sig.
"Hey, Nat! Det var länge sen!", jag vänder mig sakta om, ögonen vigda. Det är Grey, och synen av honom får mina ben att skifta till spaghetti. Jag vill springa, men jag kan inte. Jag stirrar på honom när han går fram till mig. Han tar tag i min tröja och trycker mig mot väggen, eller snarare sagt mot ett skåp i metall. Jag stönar till av smärtan, försöker kämpa emot. Han vet att jag inte har en chans. Han trycker sin kropp mot min, för att försäkra att jag inte kommer iväg. Våra ansikten är bara några centimeter från varandra. Jag är för rädd för att andas.
"Släpp mig!", försöker jag, men hans knä slår emot det känsliga området mellan mina ben och jag tappar andan, kan inte prata.

Jag äter upp maten och när Nat inte har kommit så går jag. Jag skyndar mig upp för trapporna för att vara först till mitt rum när han kommer. Men när jag kommer in i min korridor ser jag en stor kille hålla tag i Nat och slå honom i väggen.
"HEY! VA FAN HÅLLER DU PÅ MED!? Ropar jag till den stora killen och börjar springa fram mot dem.
När jag kommer fram så ser jag hur ont Nat har så utan att tänka så slår jag killen rakt i ansiktet flera gånger tills han ligger på marken och vrider sig av smärta.
"Hur känns det där? Inte så bra va?!"
Jag sätter mig på huk bredvid Nat som nu sitter lutad mot skåpet.
"Vill du gå till mitt rum, det ligger inte så långt bort. säger jag försiktigt, reser mig upp och sträcer ut min hand till honom.
"Men du behöver inte." Lägger jag ursäktande till.

Att se Auron komma som batman för att ta ned skurkarna i en barnserie, känner jag mig som det där barnet som tittar på händelsen med stora nyfikna och upphetsade ögon. Jag ryggar tillbaka när Auron slår Grey, men säger inget. Jag antar att han förtjänar det. Jag håller armarna runt magen och undrar nästan om mina revben är krossade. Näsblod rinner ned över munnen mot hakan. Jag ser troligen ut som ett vrak, men trots det drar jag mig inte undan. Jag tar hans hand och låter honom hjälpa mig att resa mig upp, och låter det vara ett tillräckligt svar för honom. När jag står upp vacklar jag till något, och det närmaste som finns är Auron. Jag greppar tag i hans arm och låter mitt huvud falla mot hans axel för att inte snubbla och falla. Jag inser knappt vad jag gör. Mitt huvud dunkar och det blir sakta suddigt runt omkring mig. Kommer jag svimma? Jag stannar till och sluter ögonen, samtidigt som jag fortfarande håller i Aurons arm. Vid det här laget litar jag på honom tillräckligt mycket för att inte oroa mig för att han kommer ta ett steg tillbaka, utan bara stå kvar.
"Tack.", mumlar jag tyst och öppnar sakta ögonen för att kunna titta in i hans. Fan, hans ögon som fick fingertopparna att pirra.