Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian blinkade förvånat och hörde sig själv svara innan han ens tänka. "Visst, varför inte? Men, jag måste dock varna dig om jag måste jobba samtidigt. Jag hade tänkt ta med Zeus till sjön och öva där och sedan låta honom beta medan jag slipade prinsens svärd."
Hon gjorde det sista med Zeus och drog sedan snabbt borsten genom hästens man innan han rätade på sig.
"Rose..." Han smakade på namnet och log sedan, bugade. "Namnet är Maximillian Lockwall. Trevligt att träffas", log han. Han grep tag i Zeus tyglar och såg på kvinnan med det långa håret och började märka att han letade efter en ring.
Han skakade mentalt på huvudet. Ifall allt går som planerat så gifter du dig med Alicia tills nästa skörd är färdig. Mor och far har redan talat med hennes föräldrar och gudarna ska veta att hon är glad.

[Lite problematiskt måste det ju vara ]

(Annars blir det inte så spännande )

Maximillian. Fint namn, stilig man. Kan det bli bättre?
"Absolut. Det är nog bäst om du färdigställer arbetet så snart som möjligt", sade Rose. Hon märkte att Maximillian sökte efter något på hennes hand. I ren reflex tittade hon ner men förstod att han menade vigselringen. Rose skämdes så över detta, en kvinna på arton ska vara förlovad. Den enda som ville vara med henne var Hans. Men aldrig att hon skulle kalla Hans för fästman. Men vad hade hon att säga till om? Fantasierna om henne och Maximillian började flöda. Rose blev plötsligt medveten om att hon hade stått och stirrat på Maximillian ett bra tag nu, kändes det som. Hon rodnade IGEN och gick in för att hämta Glimmer.
"Ska vi bege oss?", frågade hon Maximillian med ett litet leende.

Maximillian ser roat på henne medan rodnaden sprider sig över hennes kinder och klappar sedan Zeus på halsen. "Bara så att du vet: han kommer definitivt flyga förbi dig utan att du förstår vad som hänt", skrattar han och hoppar upp på den höga, bruna hingsten. Alicia brukade älska att rida, åtminstone tills en viss ålder. Sedan var det att vara en ung dam som gällde. Maximillian kunde inte klaga, inte egentligen. Alicia var utbildad, intelligent, söt och vacker, och hans barndoms bästa vän. Men... var riktiga känslor för mycket att begära? Alicia hade ingen passion för honom. Hon älskade honom, och han henne så klart bara inte med en glödhet som hörde rum i sängkammaren. De hade glidit isär när världens problem väl uppenbarade sig för deras oskylda barnaögon. Och sedan dess hade inget varit sig likt mellan dem.
Men han hade inget att klaga över, och inte Alicia heller. Och det var det som var det sabla problemet.

"Ett ögonblick", hann han bara säga innan han var ute ur stallet och tillbaka till smedjan. Han blockade upp svärdet och alla nödvändiga tillbehör för att slipa svärdet, lindade in dem i lite tyg och skyndade sig sedan tillbaka till stallet och spände fast dem vid Zeus.
Väl uppe på hingsten med en ordentlig sadel hade han svårt att hålla koll på Zeus rörelser och kontrollera hingsten.
"Så, tar vi din runda eller min?" log han bara aningen för flörtigt. Det far och mor inte vet far de inte illa av...

Rose skrattade högt. För högt?
"Skulle inte tro det", sade hon och satte upp på Glimmer. "Jag antar att du är mest van vid din runda, så vi kan ta den. Annars blir det nog svårt för er att hålla ett jämt tempo med oss."
Rose flinade. Dörren till ingången knakade till och öppnades. Och där stod.. Ingen mindre än Hans.
"Men där är du ju, min snäcka!", utbrast han och häll upp händerna.
"Hans", muttrade hon till svar. Hans höjde ögonbrynen och kom närmare.
"Varför så bekymrad min sköna?"
Rose sneglade mot Maximillian. Han måste trott att hon var en stor dumskalle.
"Hans. Lyssna noga nu", sade Rose plötsligt och rätade sig i sadeln. "Det har aldrig funnits någon kemi mellan oss, och det kommer det aldrig att finnas. Jag ber dig därför, med hänsyn, att ta ett steg tillbaka och låta mig vara ifred."
Hon kunde se ilskan blossa upp inom Hans.
"Är det du?", frågade han och Rose insåg att han pratade till Maximillian. "Är det du som har tagit henne ifrån mig?"
Rose avbröt honom.
"Han har inte gjort något", sade hon nervöst. Maximillian hade inget med det här att göra. Hans knöt nävarna.
"Du..", sade han innan han gick och smällde igen dörren så att både Glimmer och Rose hoppade till. Rose såg bekymrat på Maximillian.
"Åh. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt..."

"En lustig typ. Inget att be om ursäkt över", sade Maximillian och rykte på axlarna. Han hade prinsens svärd vid sin sida ifall han skulle behöva försvara sig. Dessutom skulle mannen inte ens kunna få in en rak höger på ett barn. Än mindre en fullvuxen, muskulös man som Maximillian själv.
Dock var han tvungen att hoppa av Zeus och öppna dörrarna igen.
Tobias och han slog nästan huvudet i varandra. "Max? Vad gjorde... Åh", sade han bara när hans blick föll på Rose. "Det klart. Varför annars skulle han vara här?"
"Tobias", sade Maximillian lågt och grep tag om den yngre mannens nacke. "Se här min vän, ifall du förväntar dig att bli respekterad av en kvinna så måste du respektera henne. Alla kvinnor. Kvinnor har ett psykiskt band sinnesmellan så att de kan sniffa sig fram till dåliga män, och du råkar vara på den listan. Så, se nu damen i ögonen och be om ursäkt och se till att inte tro på alla rykten som når dina öron. Dessutom så skulle du kunna bli dödad av en kvinna utan att hon skulle bli gripen då kvinnor är underskattade och inte skulle en sådan skör, men ytterst vacker, liten blomma som Rose kunna skada dig?" sade han i frågande ton och gjorde en gest mot Rose. "Hon skulle förmodligen det. Varför tror du kungafamiljen hellre väljer kvinnor som spioner och män som soldater?"
Tobias hade bleknat ordentligt vid det här laget och såg upp mot Rose, nu med något tveksamt i blicken. "Ursäkta, fröken", mumlade han svagt. Maximillian blinkade med ena ögat mot Rose. Han drev med Tobias som vanligt, pojken var bara 13 år gammal, för guds skull. Och hans föräldrar verkade inte uppfostra honom på rätt vis så även den uppgiften hade Maximillian tagit åt sig.
Han klappade den unga lärlingen på axeln. "Okej, se så. Tillbaka till arbetet. Hästarna behöver foder, vissa behöver tvättas, alla ska ha vatten och du vet vad du ska göra. Så, håll ett öga på stället medan jag tränar Zeus är du snäll."
Sedan vände han om och satte sig på Zeus igen och såg leende på Rose. "Så, var var vi? Just det. Jag kommer vinna, bara så att du vet. Du känner väl till den vanliga ridvägen till sjön?"

Rose kände igen pojken lite. Hon kunde inte låta bli att rodna. Herregud, hur mycket har jag rodnat idag egentligen? Plötsligt började Glimmer skritta fram till dörren och Rose vaknade upp ur sitt dagdrömmande. När de passerade Maximillian och Zeus flinade hon stort.
"Kom fram idag, tack", skrattade hon och började galoppera i sjöns riktning. Rose blickade bakåt ibland för att se hur hon låg till och märkte att Maximillian var riktigt nära nu.
"Du är otroligt vacker men kanske inte snabbast!", slank det ur henne. Hon ångrade sig genast. Nu var Zeus och Glimmer exakt lika. Zeus steg var stora och vackra. Rose log mot Maximillian.
"Hej. Jag är förälskad i dig", viskade hon och hoppades att han inte skulle höra. Det var inte meningen att säga det rätt ut, det var bara en tanke. Rose mötte inte hans blick igen utan daskade lätt till Glimmer med ridspöt.

Det var något lustigt med skogen. Den kändes.. Död.

(förlåt för kort och slarvigt men det fanns inte så mycket att skriva xD)

Maximillian kunde inte höra orden som lämnade Roses vackra läppar, och han kunde inte ana dem heller. Allt han visste var att plötsligt var det slut på lekandet för Zeus och hingsten galopperade som bara den.
"Nej, fel håll!" skrek Maximillian lätt när den förbannade hästen tog vägen som förvisso var en genväg, men även mark för jakt så här års dags. Maximillian höll tillbaka alla sina svordomar och försökte istället styra Zeus men hästen bara fortsatte på samma väg.
"Helvete", undslapp hans läppar medan han försökte hålla in Zeus. "Fel väg din korkade häst!"
Sedan, för allt vad hans lungor orkade, skrek han "SLUTSPELAT!". Till vem visste han inte. Till Rose? Kanske? Till den korkade hästen? Kanske.
"Förlåt, Rose!" skrek han han dock efteråt när han sedan pressade hingsten så hårt som möjligt. Om han nu skulle vara tvungen att rida genom den livsfarliga skogen tänkte han göra det så snabbt som möjligt.

[Det är okej ^^ blir glad så länge du svarar x3 ]

Glimmer bromsade tvärt. Hon, precis som Rose, förstod att något var fel.
"Maximillian!", ropade Rose med en klump i magen. Tänk om han var borta? Vad ska jag ta mig till? De började skritta runt skogen men den var alldeles för stor.
"Zeus! Maximillian!", ropade hon allt vad hon kunde. Rose tittade sig omkring. Det fanns ingen där som kunde hjälpa henne. Hon skymtade sjön. Tänk om han har hunnit fram? Vid den tanken började Rose genast skritta i sjöns riktning. Men tänk om han inte har det? Då stannade hon genast. Himlen började bli svart och Rose anade att det skulle bli storm. Hon kände hur vindarna, sakta men säkert, blev starkare. Då beslöt hon sig. Hon var tvungen att hitta honom.

Rose styrde in Glimmer i skogens riktning. Allt var lugnt och hon trodde för en liten stund att de faktiskt kunde hitta honom. Plötsligt hörde hon ett högt PANG. Rose kunde inte tyda var det är men en sak var säker. Ljudet gjorde Glimmer galen. Hästen skenade iväg och Rose försökte hålla sig kvar, men misslyckades. Hon flög av och landade med en hård duns på den fuktiga marken. Det sista Rose kände innan hon blev medvetslös var små små droppar som sedan blev större och mäktigare.

Maximillian höll inte längre tillbaka svordomarna. Han svor som ens sjöman.
"Förbannade, dumma häst", muttrade han och knöt hårt fast Zeus vid ett träd vid sjön. Sjön var neutral mark och alla som snodde något därifrån eller jagade skulle personligen straffas av kungen eller prinsen själv.
Han hörde Glimmers hovar bakom sig och tänkte att det kanske inte skulle bli så dåligt efter allt, att Rose och han kanske kunde spendera någon timma här innan de sökte skydd ifrån regnet.
Men så blev det inte.
Han hörde skottet och hjärtat tog ett skutt i hjärtat medan han blängde surt på den nu lugna hingsten. Han skulle döda hästen. Han skulle verkligen döda hästen och sedan fira med dess kött.

Han sprang och mötte Glimmer, lugnade ner stoet och kastade sig sedan på hennes rygg. Glimmer var van vid honom. Han gav trots allt henne hennes mat, såg till att hon var frisk och ren hela tiden. Hon litade på honom.
Trots det var det svårt att få tillbaka henne in i skogen. Han manade på hästen och svordomarna slutade inte komma för en endaste sekund.
Oväder var en av många orsaker som fick djuren att bli oroliga, till och med hemma på gården. Maximillian hade redan vid en ung ålder lärt sig att spåra upp dem och se till att de återvände helskinnade.
Det var därför det var lätt för honom att hitta Rose där hon låg på marken.
"Åh, Rose", suckade han lättat när han märkte att hon var relativt oskadd. Han tog upp henne i sin famn, såg till att hon kom upp på Glimmer och hoppade sedan själv upp. Glimmer var helt stilla nu, som om hon förstod allvaret i situationen. Han satte Rose upprätt och lutade hennes huvud mot sin axel, och använde armarna som stöd för henne samtidigt som han grep tag om tyglarna.
"Du måste hata mig", muttrade han vagt medan han skrittade iväg med stoet.

[Tänkte att ifall Rose hade blivit skjuten eller något liknande så skulle hon inte kunna arbeta på slottet så mycket längre till och betjänter ersätts ifall de inte kan jobba, och då skulle hela din romans-historia gå åt skogen xD
Förlåt för ett rätt så flummigt inlägg ]

[Absolut, förstår din tanke ]

Rose tittade på sig själv i den stora spegeln. "Du passar perfekt i den", hade konungen sagt. Eftersom att hennes föräldrar var döda så skulle kungen eskortera henne till altaret. Det var något väldigt stort för den artonåriga flickan. Kungafamiljen hade alltdi behandlat henne som en i familjen, men hon var fortfarande tvungen att jobba. Plötsligt kunde Rose se siluetten av en människa i spegeln.
"Är du beredd?", frågade kungen. Rose nickade och de närmade sig den stora porten som ledde till salen. För varje steg de tog blev hon ännu mer osäker. Skulle verkligen äktenskapet funka? Bröllopsmusiken hördes från salen och när porten öppnades kunde hon äntligen få se sin blivande make. Då var hon säker. Hon älskade Maximillian.

Rose öppnade sakta ögonen. Hon hade en otrolig huvudvärk men annars mådde hon bra. Det förstå hon såg var Glimmers vita man och sedan tittade hon upp på Maximillian.

När de var framme vid sjön hade ovädret otroligt nog försvunnit och solen stod hög på himmelen. Rose tackade Maximillian och hoppade försiktigt av Glimmer. Sedan gick hon fram och satte sig på en av de stora stenarna.
"Tror du på kärlek vid första ögonkastet?", frågade hon utan någon minsta osäkerhet. Vad hade hon att förlora? Ryktet var ändå inte så bra med tanke på Hans-historien.