The unexpected (prs)

Ashe spärrar upp ögonen. Hon har aldrig träffat någon person med sin mors förmåga. Eller en liknande. Ashe blir sällan chockad, men nu är hon det.
Minnen kommer tillbaka. Alla skratt, hennes mors mjuka ögon, hur hon själv brukade stirra upp i förundran när hennes mor lade på sitt smink. Hon minns alla ritualer, alla danser, alla eldar, all kärlek hennes familj hade sett till att de fick in i varenda lilla grej de gjorde.
Hon vill gråta och skrika. Hon vill slå sönder väggar tills hon blir blodig och faller i en djup sömn och sedan vakna helt normal igen. Minnena smärtar. Kärlek smärtar.

Istället ler hon. Hon ler fascinerat och betraktar Artemis med nya ögon. "Kan du göra något annat? Läsa tankar, se in i framtiden, se genom väggar eller liknande? Kan du sväva?" frågar hon med tefat stora ögon. "Mamma sade alltid att sväva var det svåraste, speciellt då hon hade så svårt med elementär magi. Och man behövde uppenbarligen en förståelse av hur vinden rör sig. Förlåt, jag babblar", lägger hon sedan till och känner en lätt rodnad sprida sig över sina kinder.
Bättre än tårar är allt hon kan tycka. Hon kan inte gråta. Hon får inte gråta, för ifall hon startar så kommer hon inte sluta på flera dagar.
"Jag tror bestämt jag ska kidnappa dig och visa dig den tråkiga, dödliga världen", beslutar hon sig. Kanske var det här hennes känsla menade. Kanske ska hon vara lärare istället för tvärtom. Det klart, hon kanske inte alls har Ashes mammas förmåga, men Ashe kan mer om någon om den förmågan. Förutom Artemis som kanske till och med vet mer.

Nu var det Artemis tur att spärra upp ögonen i förvåning och stirra på Ashe. För en av bland de första gångerna var det hon som visade förvåning och var bringad ur fattningen. Det var tur att de kommit upp på övervåningen för väskorna for ner på golvet med en duns.
"Oh, förlåt, jag menade inte." fick hon ur sig och kastade en snabb blick på Ashe och skakade på huvudet.
"Nej, varför skulle jag det? Detta är det enda jag kan." svarar hon och ser på henne med stora ögon.
"Din mor kunde det, inte sant?" sa hon plötsligt lågt och såg sig om. Hon hade alltid haft en känsla av att lärarna dolde något för henne. Att de gjorde det lätt för henne för att hon alltid skulle vara bäst med sin förmåga. Men att se om hon hade fler? Se om hon kunde något mer? Nej, det hade de undvikit.
Artemis hade heller aldrig haft tron eller ork till att försöka något annat, prova och utmana sig till det. I tron låg mycket till att orka testa.
Hon kastar en hastig blick på Ashe och tar tag i en väska.
"Du skulle bara våga kidnappa mig, jag kidnappas inte." sa hon bestämt och det glimmade till farligt i hennes ögon. Hon var osäker på om Ashe menade allvar eller ej, men hon ville göra klart att hon inte var helt försvarslös.

Ashe svär lågt för sig själv men hennes kläder låg först. Alla värdesaker borde vara oskadda.
"Yup. Min mamma var ärligt talat den coolaste någonsin... Du har väl åtminstone tagit sönder något? Eller hur? För det är ärligt talat bara att få något att sväva, fast åt flera riktningar istället för en. Kräver mer fokus men inte helt omöjligt. Svävandet är också möjligt. Många saker är möjliga, även om du bara kan kontrollera hur ett objekt rör på sig. Kan du flytta på människor? Andra magiska energier brukar kunna interferera med ens egen, men vem vet, du kanske har en fallenhet för det", ler hon stort medan hon tar sin egen väska. Hennes dator är fortfarande i hennes ryggsäck på hennes rygg, tack gode gud för det. Och hennes kamera. Viktiga dokumentationer var lagrade i den. Hon kunde inte bli av med flera års forskning.
"Om jag någonsin skulle försöka kidnappa dig så skulle du följa med frivilligt", säger hon självsäkert medan hennes mobiler piper till. En påminnelse, det kan knappast finnas någon signal här ute som inte är skyddad åtminstone. Hon minns ingen påminnelse dock men bryr sig inte heller om att titta.
"Jag har några filmer på datorn när mamma utövar sin magi, om du vill se någon gång", lägger hon till. Hennes pappas förmåga hade varit magi, den renaste sortens magi. Utan ens särskilt mycket träning hade han varit mycket mäktigare än de flesta.
Trots det så dog de av en brand.

"Förlåt." mumlar Artemis olyckligt än en gång då hon hör den svaga svordomen.
"Jag kan betala åter om det är något. Men det kanske är mer saker av minne?" sa hon tyst. Det var en lögn att hon kunde betala åter, inte om hon inte sparade en massa från det lilla bidrag hon fick från kassan.
Hon drog åter ett djupt andetag, för att åter finna sig själv att få kontrollen. Att behålla den lugna kontrollen att aldrig brusa upp eller visa översvallande känslor var det viktigaste. Hon hade sedan barnsben lärt sig att kontrolera sig, hela hon var som en mur av återhållna känslor och liv.
"Jag har aldrig tagit sönder något eller skada någon. Det är något som inte lärs här, här är vi trygga." svarar hon och rätar på ryggen medans hon går.
"Men teoretiskt så kan jag det ja. Jag kan förflytta föremål och människor i vilken riktning du vill och i vilken hastighet som helst." svarade hon och tog åter till orda.
"Så ja, beroende på vad jag svävar kan jag göra skada. Vad nu det ska vara bra för." sa hon enkelt men mötte inte Ashes genomskådande blick.
De kommer till en korridor med en massa dörrar och Artemis öppnar en av dem.
"Teoretiskt sätt är det inte kidnappning om föremålet för kidnappningen går med på det." svarar hon och drar in väskan i rummet och ställer den mitt på golvet.
"Detta är ditt rum." påtalar hon med ett vänligt leende och undrar om Ashe ens märkt att det pep till i hennes ficka.
Sedan filmer på hennes dator?
"Det var mycket vänligt av dig. Men det är din mor vi talar om och det är din familj, inget du är tvingad till att visa mig." sa hon enkelt och rätar på ryggen då hän äntligen kunde lägga ner väskan.

"Hm..." mumlar Ashe medan hon genast börjar gå runt i rummet. Hon letar efter närmaste eluttag, tar fram datorn och dess laddare och kopplar in dem, strax efter att ha kopplat in den där saken som gör att hon har tillgång till fler eluttag än bara ett. Hon glömmer alltid vad den heter. Hon lägger mobilen och kameran på laddning också och kastar sedan väskan på sängen. Allt inom några sekunder.
Hon rätar på sig och ser runt i rummet. Det är större än vad hon brukar ha. "Bättre än väntat..." nickar hon uppskattande.
"Är du verkligen säker?" frågar hon sedan Artemis. Hon öppnar en av resväskorna och rotar lite innan hon hittar påsen med stenarna, hon tar fram en ametist.
"Ametister är väldigt starkt magiskt laddade stenar. Precis som onyx och rosenkvarts, bland annat. Du borde kunna känna av något slags motstånd som inte finns när du får saker att sväva. Försök gärna att ta sönder den, men innan du försöker: det handlar inte om att skada någon eller något. Det handlar om kontroll och självförsvar. En förmåga är aldrig ond, det beror på hur personen använder den. Tro inte att akademin har lärt dig allt den kan. Du kan nästan räkna med att hälften av personerna här fruktar dig. Du är ett mysterium och de tycker inte om det. Så, här, försök ta sönder den nu. Du har förmodligen aldrig tagit sönder något med en magisk motstånd tidigare. Eller flyttat."
Ashe kastar ametisten mot Artemis och förflyttar sig sedan till datorn, loggar in på den och öppnar sedan dokumentationerna, letar upp filen med sin pappas teckenstudie och har videon och dokumenten redo. Hon kan titta på dem så fort hon är klar med Artemis. Det där tecknet på marken, den framför den ena vakten var något hon inte sett tidigare. Men kanske hennes pappa.
Hon rätar på sig igen. Hon har massvis med saker att göra men Artemis är prio nummer ett. Ashe hatar när folk inte kan använda sina förmågor till det yttersta för att ingen lär dem.
Hon förväntar sig att Artemis ska göra något i stil med att bara släppa stenen, vända om och gå tillbaka. Det är det en normal person skulle göra. Speciellt med tanke på att Ashes kropp börjar bli trött och hon är något virrig på grund av tidspressen. Hon måste få upp allt och tömma resväskorna innan imorgon. Hon har på känn att hon kommer förbättra skolans säkerhet då hon klagade på den.
Gud vad livet är galen just nu. Och jag kommer inte kunna konakta någon på åtminstone två veckor. Sedan kanske jag smyger ut någon natt och beger mig till ett internetcafé. Ifall skolan inte har någon...
"Har ni någon slags wi-fi-uppkoppling?" frågar hon mycket lugnare än förut och lutar lätt på huvudet likt en fågel.

Artemis stirrade på Ashe och sedan på ametisten hon fångat i sin hand. Hon var tyst men hennes tankar satte genast igång. Hon förstod inte vad Ashe ville få ut utav detta? Det här var något Artemis kände sig osäker utöver och som Ashe sade kände hon något svagt från stenen som pirrande av någon kraft. Men det var också sant att hon aldrig provat sin kraft på något sådant. Stora stenblock hade hon lyft, men aldrig något med en magisk kraft, hon hade faktiskt aldrig eller mycket sällan varit i närheten av något sådant.
Men varför skulle hon förstöra den? Vad var vitsen med det? Hon visste inte hur man gjorde då man skulle förstöra heller.
Hon gjorde dock ännu större ögon då Ashe påstod att de fruktade henne, något som absolut inte kunde stämma. Sedan det där med att akademin inte lärt henne allt. Var inte det något hon alltid misstänkt? Att hon haft det för lätt?
"Inte fruktar någon mig inte." sa hon bara med en visshet som fanns där sedan barnsben, en visshet som hade blivit inmatad. De var säkra på henne så länge hon stannade på skolan och var under deras kontroll. Då hon hade varit liten och levt på gatan hade de märkligaste saker hänt, men inget hon mindes och inget de talade om.
Då hon frågade om WI FI nickade hon frånvarande och stirrade än på stenen, osäker och rädd var hon även om det inte syntes.
"Men den är inte särskilt bra, för många tekniska störningar. Skulle hellre lita på det fasta." sa hon och pekade på en sladd som hängde från väggen.

Ashe förstår inte hur Artemis kan vara säker. Hon litar inte ett dugg på akademin lika mycket som Artemis gör. Och, hon har alltid föredragit en ordentlig wi-fi. Funkar på alla hennes teknologiska prylar samtidigt. Men hon antar att hon kan använda uttaget för datorn och hålla kontakten med Kai genom mobilen.
Ashe plockar upp påsen med stenar igen och låter två ramla ner i hennes hand. Hon stänger påsen och låter den falla till sängen igen. Hon tar de två onyxstenarna och håller dem mellan vardera tumme och pekfinger.
"Se här", säger hon och för ihop stenarna så att de nuddar varandra, "att sära på det här är inga problem alls för dig. Du skulle bara få dem att sväva iväg från varandra", säger hon medan hon drar dem ifrån varandra för att demonstrera. Sedan för hon ihop dem igen. "Det är exakt så det hela fungerar. Som en snöboll hopkramad av flera snöflingor. Stenen är likadan, bara... annorlunda material. Och mer motstånd. Du kanske inte lyckas ta sönder den till pulver, en du borde kunna ta sönder den i två."
Ashe överväger ifall hon ska säga det nästa eller inte. "Det klart. Akademin kanske inte lärde dig då de tänkte att du var ett barn och inte kunde kontrollera din magi ordentligt och skulle råka ha sönder en vas eller liknande. Vem vet. Förmågan är i alla fall jätterolig att ha när man försöker spela ett spratt på någon. Mamma brukade få en vattenballong att sväva över pappas huvud och sedan explodera den så att han blev helt dyngsur."
Ashe ler vid minnet. Hon minns hur hennes mamma hade satt fingret över läpparna för att teckna att Ashe skulle vara tyst så att pappa inte märkte något. Men när ballongen hade exploderat så kunde de inte hålla sig för skratt. Och hennes pappa hade fallit in i skrattet efter ett tag och lätt fått vattnet att avdunsta ifrån honom med en formel.
Hon suckar vid minnet. Hennes föräldrar hade varit så mäktiga. Hennes föräldrar hade varit älskade. Hon hade älskat sina föräldrar.

Artemis nickar då hon får det förklarat för sig mer ingående.
"Som man låter partiklar, stenens materia sväva från varandra." säger hon halvt till sig själv, halvt till Ashe och undrar varför hon aldrig fått detta enkla förklarat för sig. Hon kände att det var något som mer eller mindre dolts för henne och hon gillade det inte. Men ändå hade hon stark tilltro akademin då detta var hennes hem och hennes familj sedan barnsben.
Hon visste inte hur hon skulle förhålla sig till det hela eller till Ashe som bara kom och sa en massa. Hur skulle Artemis bara kunna lita på henne utan vidare?
"Brukade?" frågade Artemis med frågan om Ashes familj, det lät som hon inte hade dem i livet mer.
Sedan såg hon på stenen utan att säga något och gav den slutligen tillbaka till Ashe.
"Det är din sten och inget som skall förstöras. Du är säkert trött och bör packa upp och lägga dig. Jag kommer och hämtar dig runt sju imorgon för att visa dig till frukosten innan lektionen börjar." sa hon och började gå. Det hela skrämde henne och hon visste inte vad hon borde göra åt det hela. Hon behövde betänketid och hon ville hur som helst inte prova på det framför någon hon inte kände. Hon var oftast tyst, innesluten, artig och väluppfostrad även om något annat då och då lyste igenom hennes lilla gestalt. Men farlig såg hon inte ut att vara, hon såg inte ut att kunna göra en fluga förnär. Hon var liten och tanig till växten och de röda ögonen utstrålade oftast något undflyende, något som dolde något.

Ashe ser efter Artemis och suckar sedan. När Artemis är redo för svaren så skulle hon få dem. Hon skulle få veta att Ashes föräldrar dött när hon var liten. Hon skulle få veta vilka runor som kunde reparera och vilka som kunde förgöra.
Ashe som har sökt hela världen över efter kunskap och makt, något nytt, något hon kan lägga till i sina föräldrars forskning, hatar med hela sitt hjärta när någon försöker dölja något för en. Som en akademi som inte ens lär sina studenter allt de skulle kunna. Inte ens i teorin.
"Fördömt", mumlar hon medan hon lägger tillbaka den sista stenen i påsen och sluter sedan den. Sedan börjar hon packa upp så smidigt som hon kan. Använder trollformler för det som kräver alldeles för mycket tid, såsom att lägga in allt i garderoben, kopplar ihop och upp och allt där emellan gällande hennes tekniska prylar. Hon skickar iväg ett krypterat meddelande till Kai för att försäkra honom att hon lever men utelämnar alla detaljer om skolan och dess personal och elever. Inte för att hon inte litar på Kai, utan för att hon inte litar på skolan.
Efter två timmar är hennes rum omvandlat. Symboler är klottrade överallt, anteckningar hänger på väggarna, alla saker är uppackade, magiska lysen är uppsatta istället för de vanliga. Allt är i det skick Ashe vill ha det i sin lilla grotta.
Hon ska precis sätta sig ner och se på en film innan hon lägger sig när hon inser att hon inte har fått något schema. Eller någon information om skolreglerna. De har väl ingen skoluniform? Eller? För det har Ashe inte heller fått.
Och då blir det att gripa tag i mobilen och försöka leta upp Artemis för hon vet absolut inte vad hon annars ska göra.

Artemis befann sig i sitt rum, väl medveten om att hon förskingrat sina förpliktelser mot Ashe och då mot akademin. Hon drog djupt efter andan och började vrida hennes händer krampartat. Hon hade gjort fel, hon var en dålig människa. Men hon kunde inte vara kvar, hon klarade inte av det, inte den press hon kände från Ashe. Eller det kanske inte var press, men flickan hade rört upp saker inom Artemis, saker som borde ligga dolda och förlegade inom henne.
Försiktigt satte hon sig ner på skrivbordstolen för att samla sig, samla sig i att åter gå tillbaka till Ashe och hjälpa henne med allt förberedande.
Artemis rum var lika opersonligt och tillbakadraget som hon själv. Fast hon bott där nästan hela sitt liv syntes det inte mycket skillnad. Andra elever brukade pynta väggarna med diverse affischer av deras intressen, där låg det kläder och böcker slängda om varandra. Men så var det inte hos Artemis och hon ägde ett av de minsta rummen, sådana som de elever som inte kunde betala för sig gick. Sådana elever som Artemis som inte hade någon släkt eller visste om sin bakgrund, de som inte hade något.
Väggarna var vita, i ett av hörnen stod en välbäddad säng med ett grått överkast på sig med skolans monogram. I bokhyllan hade hon ett par böcker sorterade efter ämne och namn. På skrivbordet låg en tjock bok uppslagen och ett skrivhäfte då hon skulle skriva klart en skrivning.
De få kläder hon ägde och skoluniformen hängde prydligt i hennes garderob som alltid var stängd.
Det ända som störde det opersonliga och färglösa rummet var en röd sliten gosedjursdrake som satt på hennes säng. Den hade hon haft med sig då hon hittades på gatan och den hade alltid följt med henne genom hela hennes liv. Det var något med den, som ett minne av någon eller något som en gång hade hållit henne kärare än någon annan i världen.
Hon visste inte hur länge hon suttit där på stolen, med händerna i krampaktig vridning och blekare för var stund. Hon kunde inte förmå sig till att röra sig och hon stirrade ned i golvet utan att se något.