I elfte timmen- Marodör

Hehe jag har seriösa problem med att avgöra om det här är ironiskt eller inte x)

Spelar ingen roll, det är kul att nån läser

Du skriver vääääldigt bra!
Ska bevaka, jag tror absolut att detta kan bli en jättebra historia

JAG BLIR SÅ HIMLA LYCKLIG NÄR FOLK LÄSER x) ♥♥♥








Kapitel 3: Severus Snape


Klockan 11.10 den 11 April 1967
Lily stampade otåligt med fötterna i marken. Hon huttrade i kylan och hennes andedräkt skapade vita moln framför henne. Det hade gått mer än tio minuter sedan Koffertmannen försvunnit, och hon hade inte fått något tecken. Kanske hade han aldrig funnits, kanske skulle hon vakna om hon stängde ögonen? Hon sprang upp i huset. Täcket var fortfarande tillknölat där han suttit. Hon kände sig yr, vad var verkligt egentligen? Petunia och hennes mamma kom in i rummet.
”Lily!” hennes mamma sprang in. ”Petunia sa att…” Lily slog armarna om henne och snyftade mot mammans mage.
”Gumman…” viskade hennes mamma och strök henne över håret. ”Vad har hänt?”
”Han… han kom inte tillbaka.” snyftade Lily.

Klockan 11.00 den 16 Juni 1970
Tre år hade gått. Tre år och två psykologer. Lily hade envist hängt kvar vid övertygelsen att Koffertmannen skulle komma tillbaka till henne. Men ingen hade kommit och Lily undvek att tänka på det.
Det var en vacker solig sommar. Lekplatsens asfalt var varm och gräset växte högt. Lily hade fått många fräknar och hennes röda hår var blekt av solen. Hon och Petunia hade gått till sin favorit lekplats. Det var inte många som gick dit och Petunia och Lily var oftast helt ensamma där, det var vad de trodde i alla fall. Under sommaren hade de slutit fred. Just denna fina sommardag satt de i parken och gungade. De pratade inte så mycket nu för tiden, men Lily var glad nog över att Petunia accepterade hennes närvaro.
Lily gungade högt, hon visste att hon inte skulle skada sig om hon föll. De där sakerna som hon ibland gjorde utan att hon visste om det hade bara fortsatt att utvecklas. Hon greps av en plötslig impuls, hon ville flyga. Hon gungade högre och högre, och Petunia märkte vad hon gjorde.
”Lily! Gör det inte!”
Men inget kunde stoppa Lily Evans när hon väl hade börjat. Håret fladdrade bakom henne när hon släppte säkerheten hos gungan och flög upp i luften. Hennes höga skatt ekade. Hon stannade i luften ett ögonblick, och allt var stilla. Sedan sjönk hon sakta ner på marken.
”Mamma sa åt dig att du inte fick!” Petunia rusade fram till henne. Hon såg upprörd ut.
”Men det gick ju fint!” Lily fnittrade glatt, tagen av vad hon kunde göra. ”Tuni, titta vad jag kan göra.”
Petunia såg sig oroligt omkring, antagligen rädd för att någon skulle se dem, men lekplatsen var helt tom. Lily visste att Petunia inte var särskilt förtjust i hennes konster, men ändå kom Petunia fram, för nyfiken för att låta bli. Lily tog upp en fallen blomma från asfalten. Hon koncentrerade sig djupt, och precis som hon hoppats så öppnades blommans blad. Den varma känslan som alltid kom när Lily gjorde något som det här kröp genom hennes kropp och fick henne att rysa. Hon lät blomman öppna och stänga bladen.
”Få den att sluta!” Petunia skrek gällt.
”Den är inte farlig…” mumlade Lily, men hon stängde handen och lät blomman falla ner på marken.
”Det är inte rätt…” Petunia stirrade intensivt på blomman. ”Hur bär du dig åt för att göra det?”
”Ja…” Lily hann inte ens börja prata innan hon blev avbruten. Hon hoppade till av överraskning. En pojke hade kommit ut från buskarna.
Hade han suttit där hela tiden? Tänkte Lily förskräckt. I så fall hade han definitivt sett hennes konst.
”Det är väl självklart?” sade han.
Petunia sprang tillbaka till gungorna och lade avstånd mellan henne och pojken. Hon vinkade åt Lily att komma, men Lily stod kvar. Det var ju trots allt bara en pojke.
”Du är en häxa.”

Och det var så hon träffade Severus Snape.
Klockan 19.00 den 16 Juni.
Senare på dagen kom Lily tillbaka. Precis som hon förväntat sig var pojken fortfarande kvar. Han satt på samma gunga som Lily suttit på förut.
Hon gick försiktigt fram och tog gungan bredvid. Han vände huvudet mot henne, men ångade sig snabbt och stirrade ner i marken istället. Rodnaden lekte på hans kinder.
”Det du sa förut…” Lily pratade lågt, nästan som om hon inte ville skrämma honom. ”… vad menade du?”
De satt tysta ett tag, men till sist tog pojken till orda.
”Jag menade varje ord.” han var lite hes, och pratade utan att kolla upp på henne. Han böjde sig ner och tog upp blomman som Lily slängt från marken. Han slöt handen runt den. När han öppnade den hade blommans blad öppnats. Han lät den stänga och öppna bladen. Lilys gröna ögon glittrade.
Han var som henne. Hennes ögon var stora, plötsligt kände hon sig inte så ensam längre.
Severus Snape kollade upp och log triumferande. Lily besvarade helhjärtat hans leende, hon minns inte när hon känt sig så här lycklig senast.
”Du… du är som jag.” sade hon tyst, rösten full är ren glädje.
Severus nickade. ”Jag är en trollkarl.”
Och det var så de blev bästa vänner.
Nästan varje dag den sommaren träffades de, Petunia var inte särskilt förtjust, men Lily var för lycklig över att hittat någon som henne själv.

Klockan 20.45 den 4 augusti 1970
”Så jag är halvblod, min mamma är en häxa och pappa är en mugglare.” förklarade Sev där de satt under det stora pilträdet vid floden. De hade kommit överens över att det var smartare att vara på en lite mer skyddad plats och den lilla floddungen var perfekt. Skymningssolens strålar sken genom de tunna löven och de gyllene röda strålarna speglades i vattnet. Det var en snårig lövskog runt omkring, men Sev och Lily hade lärt sig en väg dit. Sev hade lagt skjortan under dem och låg i en smutsig arbetsblus. De såg upp mot den djupblå himmel där fjäderlätta moln seglade fram.
”Vad är jag då? Ingen av mina föräldrar är magiska…” den frågan hade plågat Lily länge.
”En sm… Mugglarfödd. Det gör ingen skillnad, du har så mycket magi i dig.” svarade Sev med mild röst.
”Vad bra.” sade Lily och gav honom ett svagt leende.
”Jag längtar tills vi kommer dit.” sade Sev och lade armarna bakom huvudet. ”Och tills vi får trollstavar… du får se till att hamna i Slytherin i alla fall! Min mamma gick där.”
Lily nickade även om hon inte riktigt lyssnat, hon tänkte på en man med en trollstav som hon träffat för längesen.
”Sev… Jag tror att jag träffat en trollkarl, för längesen.”
Sev såg på henne, lite förvånad. De kunde höra lövens prasslande i tystnaden. Solen hade börjat gå ner och himmelen skiftade i rött och orange.
”Han hade glasögon… och han hade en trollstav som han lagade dem med… och när han tog i min arm så förflyttades vi till trädgården…” hon berättade hela historien för honom, och han lyssnade intensivt under hela historien. Hela hans ansikte var dödsallvarligt.
”Det var nog spöktransferens, man får lära sig det när man är sjutton. Det gör att du kan förflytta dig vart du vill jättesnabbt. Det var nog samtransferens han använde.”
Lily nickade och vände sig om på sidan. Hennes röda hår var uppsatt i en fläta i nacken. Hon snurrade hårtofsen mellan fingrarna.
”Berätta om Hogwarts.” viskade hon och slöt ögonen. Sev log och lade armen runt henne, och sedan pratade han långt in på natten.

Mihihi Snily ♥

Men gud, nu när du påpekar det låter det sjukt ironiskt... Men det var absolut inte så jag menade

(Måste dock läsa kapitlet sen. Eurovision...)

((Lite oinspererat kapitel, har så bra ideer inför några som kommer senare))

Klockan 10.30 den 30 januari 1971
Lily satte sig yrvaket upp i sängen. Det var hennes födelsedag, äntligen hade Dagen kommit. Glatt hoppade hon upp och landade på det kalla golvet. Om hon skulle få ett brev från Hogwarts skulle det komma idag.
Sev hade redan fått sitt. Han hade kommit till deras glänta en dag och sett lyckligare ut än Lily sett honom på länge.
Hans föräldrar hade ekonomiska problem, men det var också deras minsta problem. Sev hade många gånger kommit gråtande, Lily behövde inte ens fråga längre, de hade grälat igen. Hon brukade få trösta honom, och i de ögonblicken var hon nästan tacksam att det värsta i hennes familj var Petunias motvilja mot magi.
Veckan då Sev fick sitt brev hade varit ovanligt jobbig. Han hade sagt att hans mamma började förlora kraften att använda magi.
Men den dagen då han fick hans brev var alla bekymmer helt bortblåsta. Att veta att allt skulle förändras den första september fick hans magra ansikte att lysa och trots att kläderna hängde lösare än vanligt så var han full av liv.
Hon drog på sig en morgonrock och sprang ner för trappan till köket. Hennes pappa satt vid bordet och läste tidningen med glasögonen på nästippen.
“Oj, Lily, vi skulle just gå upp till dig!” han såg förvånat upp på henne.
Lily ryckte på axlarna.
“Det är okej, jag är vaken.” hon gick direkt till brevinkastet men inget brev låg där. Besviket gick hon och satte sig vid frukostbordet. Hennes mamma kom in i rummet.
“Grattis gumman!” hennes mamma kramade henne över halsen och Lily tappade nästan andan. Hennes mamma skrattade och släppte henne. “Jag gör frukost åt dig idag, ens unge fyller inte elva varje dag!” hon rufsade om Lilys hår och gick ut till köket.
Petunia kom ner för trappan, hon mumlade något ohörbart till Lily och tog ett bröd. Hon satte sig ner på andra sidan bordet och gav Lily en blick som tydligt sa; Inget brev eller hur?
Lily stirrade ner i marken, hon visste att hon inte borde förväntat sig ett brev, men hon ville så hemskt gärna att Hogwarts skulle finnas på riktigt.
Prick klockan elva ringde det på dörren. Lily och Petunia växlade blickar med uppspärrade ögon. Lily reste sig snabbt och rusade mot dörren, men Petunia var snabbare.
Lily kastade sig mot dörren, men Petunia stod i vägen. Med en duns åkte de båda ner i marken och dörren svängde upp.
Lily fick syn på ett par bruna kängor. Hon höjde huvudet och såg en bister kvinna se ner på henne. Generat ställde de sig upp. Kvinnan snörpte på läpparna och steg in. En grön kappa fladdrade kring hennes fötter och på huvudet hade hon en hög, spetsig hatt.
“Vem av er är Lily Evans?” sade hon med ogillande, lite frånvarande röst.
Lily och Petunia kollade på varandra, sakta höjde Lily handen utan att våga säga något.
Kvinnan log och fnös samtidigt, och Lily kunde inte neka till att hon i det ögonblicket var ganska imponerad.
“Ska vi säga att jag blivit inbjuden?” Kvinnan steg in över tröskeln och gick in i köket efter ett ögonblicks tystnad.
Mrs Evans satte nästan sitt te i halsen när hon såg den märkliga kvinna som just stigit in i hennes kök.
Hon hostade och ställde sig upp.
“Ursäkta, jag…”
“Det behövs inte” kvinnan avbröt henne. “Jag kom hit för att prata om er dotter, Lily”
mrs Evans såg häpet på henne.
"Sätt dig, ursäkta, jag bara…”
“Det behövs inte.” Kvinnan avbröt henne och log milt. Hon satte sig vid bordet och drog fram en lång stav ur fickan.
Lily spärrade glatt överraskad upp ögonen, ett trollspö. Hjärtat slog snabbt i hennes bröst. Ur tomma luften uppenbarade sig ett brev av gulaktigt pergament. Ett sigill seglade igen det, och Lily kände igen sigillet. Symbolen för Hogwarts.

Nee det var bra, längtar efter idéerna

Det är en bit bort...

SUPERBRAA!