Tillsammans är vi starka

Kapitel 1.

När jag vaknade igen låg jag under massor utav små bitar utav slottet. Jag kunde se hur solen sipprade in genom en ganska litet hål. Det hördes inga ljud. Jag började gräva mig upp ur ruinerna och märkte att mina armar var fulla utav blåmärker och skrapsår. Det var ganska tungt att komma upp, men till slut hade jag tagit mig upp och stod på det som förr var Hogwarts. När jag kollade mig omkring såg jag att hela slottet hade rasat. Inte en enda del fanns kvar. Då slog det mig; Endra, Flora och min bror Liras. Levde dom? Jag började gå runt lite när jag hörde någon som grät en bit bort. Jag gick snabbt mot platsen det kom ifrån och såg snart en liten flicka. Hon satt lutad mot ett stort block och hennes vänstra ben var under några stora betongbitar. Jag satte mig på huk bredvid henne och kollade på henne.
- Är du okej? frågade jag lugnt. Hon kollade ledsamt mot mig.
- Mitt ben gör ont, snyftade hon fram. Jag gick fram till hennes ben och började Lyfta bort bitarna. Efter någon minut var hennes ben fritt, men hennes byxor var sönderrivna och i hålen kunde man se röda stora sår. Flickan grät när hon såg sitt ben. Jag tog av mig min huvtröja och lindade den runt hennes ben.
- Vänta här. Jag ska se om det finns flera här, sa jag och kollade på henne.
- Okej, sa hon tyst. Jag började gå runt lite, men igen syntes till. Då såg jag två personer som satt en ganska lång bit bort. Jag började springa mot personerna och såg att det var två killar i min ålder. När jag var framme såg jag att den ena var min tvillingbror. Jag kramade honom snabbt när jag såg vem det var.
- Lynx, du lever! utbrast han. Jag log.
- Ja, och det gör du med! svarade jag Liras. Den andra killen tittade på oss och lita han också.
- Det här är Willie, sa Liras och tittade på killen.
- Hej, jag är Lynx Thomas, Liras syster, sa jag till honom.
- Hur gammal är du föresten? frågade jag.
- Jag är 15, svarade han. Då kom jag ihåg flickan med såren på benen.
- Vi måste gå, det är en liten flicka där borta. Hon har en svår skada på benet, vi måste dit, sa jag nickade mot det hållet hon var. Willie och Liras ställde sig upp och vi småsprang till henne. Hon grät inte längre när vi kom dit.
- Det här är Liras, min bror och Willie, och jag är Lynx. Vad heter du? sa jag med min snällaste röst.
- Emilia, sa hon lite högre än de andra gångerna hon pratat.
- Går du år ett? frågade jag. Hon nickade snabbt till svar.
- Vi borde ta oss bort från ruinerna och vara på gräset, sa Willlie. Jag och Liras nickade.
- Men Emilia då? frågade jag och kollade på hennes ben.
- Jag bär henne, svarade Willie. Willie tog upp Emilia och vi började gå mot närmaste bara mark.

Vad tycker ni?

Bra!

Jättebraa! ♥ ps. älskar din forumsignatur hahah

Taack ♥ Jag gillar också min forumsignatur xD



Tackar

Brabrabrabra!!♥

Jättebra!!!!!!! Du 7kt bra på att skriva!!!!!!!!!!!

Ni gör mig glad ♥

UNDERBARIGT!!!!!!!!!! Helt fantastiskt, du skriver jättebra ♥

Superbra!!!!
Du skriver fantastiskt!

Wow! Jätte bra!!