Spegel spegel...

Vi får se.

Jessica Lawiise, nu får du skriva nästa kapitel!

Det tycker jag me! Längtar ju tills jag spricker!

Haha! Jaa. Jess, skynda dig!
Jag vill veta vad som händer!

Nu Jessica Lawiise spricker vi! Nästa kapitel vill vi ha!

Emilys perspektiv.

Jag vaknade med ett ryck. Solens strålar smög sig in genom fönstret. Vädret var fint. Jag reste mig upp och borstade mitt hår sedan klädde jag på mig mina kläder. Jag visste att en flicka som heter Clare hade flyttat in mittemot vårt hus.
Jag gick ut ur huset. Clare kanske skulle vilja bliin vän.
Då började jag gå mot huset där Clare flytta in.
Jag ringere på ring klockan. En flicka i min ålder öppnar dörren.
"Hej, jag heter Emily och jag bor där borta.
Jag undrar om du skulle vilja umgås med mig.", sa jag och gav henne mitt snällaste leende. "Jag vill inte. Jag vill inte vara här ", svarade flickan som var Clare och jag såg en tår rinna. Hon stängde dörren.
Jag gick tillbaka till huset.
Vad menade hon

Bra! Kapitlet kom!

Oj! Hon verkar ledsen. Jag kommer inte skriva än... Om några dagar kanske!

Bra kapitel!

Clares perspektiv


När jag fick reda på att vi skulle flytta blev jag ledsen. Nu var jag mest arg.
Jag smög in bakvägen till huset och tassade igenom vardagsrummet. Det var tur att ingen var där, för nu var jag så arg så att tårarna sprutade. Jag hatar att folk ser när jag gråter, särskilt mamma! Hon kommer hela tiden fram och försöker trösta mig och det är bara jobbigt.
Det ringde på dörren och jag sprang för att öppna.
När jag öppnade dörren stod en flicka, ungefär i min ålder, utanför.
Hon pratade(jag lyssnade inte på vad hon sa)och pekade på huset mittemot och jag uppfattade umgås, och Emily.
"Jag vill inte. Jag vill inte vara här!"sa jag med gråten i halsen.
Jag kunde inte hålla tillbaka en tår innan jag smällde igen dörren.
Jag tittade ut genom fönstret och såg Emily gå iväg nerför tomten. Jag kände skuld när jag såg att hon var ledsen.
Jag kanske ska gå och be om ursäkt? tänkte jag när hon smällde i dörren.
"Jag skriver en lapp",sa jag högt.

På rummet vid skrivbordet låg det pennor, pappersbitar, mobilskal, böcker och en massa godispapper.
Jag rafsade undan lite saker, som åkte ner på golvet, och tog fram en blå penna och skrev:FÖRLÅT FÖR ATT JAG SMÄLLDE i DÖRREN.
Det såg bra ut, och jag ritade små vattendroppar som skulle föreställa tårar, och jag var nöjd.

Några minuter senare sprang jag ut på altanen, ner för tomten och ut på vägen.
Jag hoppade smidigt över alla trappstegen och tryckte ner lappen i dörrbrevlådan. Emily skulle förlåta mig, det visste jag.