DW roll med Parva Fortemque

Visst c:
____________________________________________
När Quinn vaknade var det första hon såg det spruckna taket i sin lilla lägenhet. Hon skruvade på sig och upptäckte att Simon fortfarande hade sin arm runt henne. Försiktigt tog hon sig lös. Simon muttrade och vände sig på sidan. Hans mun var öppen. Quinn skrattade tyst. Han såg ut som en efterbliven guldfisk när han sov.
Hon släpade sig ut till köket. Utanför fönstret snöade det, stora flingor, det blåste också rejält. Hon såg att de som gick på gatan hade kragarna uppfällda mot den starka blåsten. Hon suckade när hon tänkte på att hon var tvungen att ta sig till jobbet.
Nyligen hade hon fått ett vikariat på en skola, lite tråkigt jobb, alldeles för tråkigt för Quinn, men på nått sätt var hon tvungen att få in pengar.

Hedwig vaknade med ett ryck och utanför hennes stora förster såg hon vinterns första snöflingor. Snö var det bästa hon visste! Hon slängde benen över sängkanten och klev upp. Hennes hand tryckte ner handtaget till fönstret och puttade upp det. Det gnisslade högt. Hon kände på luften med hennes nätta fingrar och slängde benen, även över fönstret och hoppade ner. Det långa, vita nattlinnet fladdrade i blåsten och blandade sig med den vita snön. Hedwigs ögon var riktade upp mot den mörkblå morgonhimlen och hennes händer riktades mot samma håll. Snön landade på hennes händer fast smälte direkt. Hon blundade och kände den kalla snön träffa hennes varma ansikte. Efter en stund så vände sig mot fönstret igen och tog ett steg närmare den vita fönsterkarmen. Där blev hon ståendes och bara kollade, en lång, lång stund.

Quinn slängde på sig kläder. Hon tog på sig ett par tajta svarta jeans och en vit skjorta. Hon knöt ihop sitt turkosa hår till en hög, lös knut. Sedan satte hon på sig gigantiska svarta örhängen och målade blodröda läppar.
Inte direkt hur man tänkte sig en lärare kanske. Hon kom fram till skolan. Det var en ganska liten skola. Murgrönan klättrade upp för tegelväggen och några barn spelade fotboll på en grusplan framför ingången.

Hedwig gick långsamt mot den nya skolan. Snön föll ner i stora vita flingor fast den började avta. Hon duckade för en gren och tog bort en annan med handen. Den djupa skogen hon gick i var väldigt vacker. Solen lyste mellan de snötäckta grenarna och en bäck rann nerför en kulle. Bäcken spelade mot de blöta stenarna och hon hörde vinden susade i grenarna. Hon kunde stanna här föralltid men hon kunde inte. Hur mycket var klockan? 08:33. Försenad. Den nya läraren skulle bli jättearg. Skulle hon fortsätta gå?
-Jag är sjuk, tänkte Hedwig, Jag är sjuk och jag skulle inte ens tänka på att gå till skolan när jag är sjuk.
En vindpust ven genom hennes långa bruna hår och hon satte sug ner på den torraste sten hon såg och tittade på den snötäckta marken. Porlandet från bäcken blandades med ett nytt ljud. Ett susande. Det gjorde henne trygg. Hon satt och kollade på snön, på marken och på den underbara bäcken när hon plötsligt kände en hand på hennes axel. Snabt vände hon sig om. Där stod en man och log snett.
-Hej, jag är Doctorn. Vem är du? frågade han.
-Man ska inte lita på främmande människor, tänkte Hedwig med ändå svarade hon.
-H, Hedwig Jay

Quinn gick fram till dörren. Den var upplåst och svängde upp när hon drog i den. Skolan var nästan tom och ljudet från hennes klackar ekade genom korridoren. När hon kom fram till klassrummet som hon skulle vara i stannade hon och såg upp på klockan.
8:20
Tio minuter kvar tills det skulle börja. Hon lade ner sin väska på bordet och kastade sig ner på snurrstolen. Hjulen rullade bakåt när hon satte sig. Fem minuter senare började barnen strömma in. De tjattrade och gjorde onödigt mycket ljud.
Quinn harklade sig högljutt för att de skulle märka att hon satt där. När barnen vände sig om gav hon dem ett snett leende.
"Välkomna! Är det någon vi saknar idag?"

Vänta... vilken doctor kör vi med nu igen? Eftersom att jag glömt bort så blir det här inlägget VÄÄÄÄÄLDIGT kort.
________________________________________
Hedwig kollade på mannen som kallade sig Doctorn och han kollade tillbaka och efter en stund så höjde han på ena ögonbrynet.
-Vill du följa med? frågade han efter en stund
-Följa med vart? sa Hedwig tillbaka.
-Vart som helst i tid och rum!
Hedwig log för sig själv. Av någon anledning litade hon på det han sa. Det var konstigt egentligen. Han var bara en vanlig främling. Hon log mer och sa:
-Gärna

Quinn satte igång lektionen. Hon lät ungarna läsa och skriva frågor. Undertiden satt hon och slog pennan otåligt mot bordskivan. Hon såg ut genom fönstret. Himmelen hade klarnat och den kalla vintersolen kastade långa skuggor på marken. Men då plötsligt hände något som fick Quinn att ställa sig upp. Hade hon somnat eller nått? Hon kisade ut genom fönstret. Ett gigantiskt föremål blockerade solen. Ett av barnen hade också rest sig.
"Vad händer?"
"Jag vet inte, men jag ska nog upptäcka det." sade Quinn, tog upp sin vätska och gick fram till dörren. "Stanna här och var tysta, jag märker om ni arbetat!"
Sedan vände hon på klacken och gick ut.
__________________________-
HostParva Fortemque

Råkad bevaka av. Förlååååt...
-------------------------------------------------------------
Hedwig stod utanför en blå telefon kiosk.
-Är det meningen att vi ska åka i den DÄR? frågade hon.
-Varför inte? svarade doctorn, Kliv in!
Han öppnade dörren och en helt ny värld visade sig. En betydligt mycket större värld en vad som skulle kunna finnas i den. Det som verkade vara träd slingrade sig upp i taket och innanför de vanns ett stort kontroll bord med massor av knappar, spakar och en stor cylinder med några "stavar" fanns i mitten av det. Dörrar ledde åt alla håll och på väggarna fanns det sexhörningar och i de vita, runda ringar. Hedwig tvivlade på att något som var där var till för prydnad.
-Tidsherrekonst, sa Doctorn, större på insidan.
Hedwig vände sig mot honom igen. På något sätt blev hon inte förvånad.
-Du är inte en människa.
-Vi kallar oss tidsherrar, sa han, Jag menar jag.
Hans ansiktsuttryck förändrades och hans ögonbryn sänktes.
-Men nu tänker vi inte på det! fortsatte han och försökte låta antusiastisk men det ledsna uttrycket fanns fortfarande där.
-Så vart ska vi? frågade Hedwig.
-Vart du vill i tid och rum! Svarade doctorn
-Verkligen VART jag vill?
-Precis vart du vill!
-Då säger jag att vi ska åka till skolan, sa Hedwig med ett lurigt leende.
-Varför till skolan?,
-För att jag kom försent, fast det kan väll du ändra på?
-Självklart, sa Doctorn avslutande, mot skolan ska det bli!

När Quinn gått ut kändes det som om hon stod i en fläkt. Löven flög från träden och gruset blåste upp från marken. Hennes hår fladdrade runt ansiktet. Hon strök undan det och kisade mot solen.
Ett stort svart föremål kom närmare och närmare. Med ett gnislande läte öppnades en lucka på sidan och en trappa fäldes ut.
Någonstans visste hon att hon borde vara vettskrämd. Men tadrenalinet som färdades genom hennes ådror fick henne att känna sig upprymd. Ett stort illaluktande rökmoln steg upp när förmålet landade. Quinn hostade och vinkade med handen för att få bort lukten. Plötsligt slutade hon och stirrade. En skugga syntes på översta trappsteget.

Hedwig satte sig på en bänk längre ner av den konstiga maskinen.
-Vi är framme, sa Doctorn.
-Redan? svarade Hedwig och sprang upp igen.
Hon slängde upp dörren fast såg bara svart.
-Vi har nog kommit fel, sa hon.
Doctorn stack ut huvudet i mörkret och tog försiktigt några steg.
-Nej, vi är rätt, sa han. Men någonting skymmer solen.
Han kollade upp mot den pungt där solen borde varit och urskilde ett stort svart föremål framför solen.
-Jag vill också seeee!
Hedwig sprang ut och kollade mot solen.
-Kolla, sa Doctorn.
-Jag ser. Solen är täckt av ett stort föremål. Vad är det föresten? frågade Hedwig snabbt.
-Nej där, doctorn pekade rakt ut i mörkret. Någon står där.
-Vem är det?
-Inte vet jag!
-Vi kan väll ta reda på det!
-Visst!
Hedwig skuttade iväg mot gestalten som stod mitt på skolgården.
-Hedwig, Doctorn ropade lite svagt. Det där kan bli farligt!