Kampen om makten

Xenia ser efter honom, Keegan hette han och hon visste att detta var så fel på så många plan. Hon visste väl att hon inte borde eller fick göra såhär. Hon var en ängel och fick inte göra detta, hon var en prinsessa och fick absolut inte göra detta. Men ändå, ändå pirrar det i henne, kryper det i henne av tävlingsanda och välbehag som det aldrig har gjort i henne förr. Hela hon, varenda nerv inom henne ville detta mer än någonsin.
Med en sista blick upp mot himmelen, ett mumlande av böner och sedan ser hon efter den svarta nästan flygande gestalten och sätter fart efter.
Egentligen var det inte att vinna som var det viktigaste här utan det att hon gjorde det. Hon visste med sig själv att hon inte skulle komma ikapp honom och ville heller inte rida sin häst så hårt.
Hon kände den friska vinden gripa tag om hennes hår och hennes gröna ögon glittrade av glädje av tävlingslust som dem aldrig gjort förr. Ett tjut av glädje och en frihet hon aldrig varit maken om far ut ur hennes läppar när hon dundrar efter den svarte hingsten och dess svarte och tilldragande ryttare.

Keegan hörde Xenia's lyckotjut längre bakom honom där han red, det kändes nästan som att han bröt gravitationslagarna där han nästan flög fram genom vinden. Lagar är till för att brytas, lagar behöver inte existera, lagar finns endast för att hålla sitt folk i schack. För Keegan hade det varit schack matt sedan han först stal, först tävlade, först slog en annan och då han först föll.
"Gör mig för fan inte besviken nu när du har tagit dig ann mig, Prinsessan!" skriker han bak åt henne, hon som så fint men jagande rider efter på sitt vita fullblodssto. Hon ser fri och lycklig ut i det ögonblicket, det är en syn han blir tillfredsställd av. Snart ska hon dock få lida lite för att hon valde att anta Keegans utmaning, för man vinner inte över honom utan en att få kämpa riktigt hårt, om den enastående vackra ängeln nu ens vill försöka vinna över honom. Han saktar in lite, precis så att han rider sida vid sida om Xenia. "Vet du vad? Du kan till och med få lite försprång, 'damerna först'. Hoppla!" utropade han, innan han flinade brett åt den rödhåriga kvinnan och piskade fart i hennes sto.

Det var först då Xenia hörde honom svära hon insåg vad hon verkligen gjorde och en våg av självförebråelser sköljde över henne. Hon tvärstannar stoet i samma stund han piskade fart i det. Vilket får i följd att hästen stegrar sig och hon faller av då hon inte var beredd på det.
Hon faller tungt ner på marken, men yttrar inte ett ljud även om hon slog i ryggen rejält och hennes fjädrar på vingarna blir tilltufsade.
"Du svor." sa hon tyst och såg olyckligt upp i hans ögon. Hon insåg med ens vad han var, att han hade dåligt inflytande på henne att hon hade haft dålig karaktär och låtit sig dras med. Skammen stod som skriven i hennes ansikte innan hon snabbt dolde det med ett neutralt ansiktsuttryck.
Hon tog sig upp från marken och borstade av sig all smuts innan hon försökte rätta till sina fjädrar.

När han har beskådat Xenias fall, sträcker han ut sina vingar även längre, släpper taget om sitt fullblod, låter sin kropp hänga med när vingarna fångar in luften och glider av hästens rygg. Han återupptar kontrollen över sin kropp och glider smidigt ned bredvid Xenia medan han ser sin häst skena iväg ifrån honom. Keegan för sin blick rakt mot Xenia, han står oerhört nära henne men inte så nära så att han rör vid henne.
"Ja, jag svor", svarar han med en lugn stämma i rösten. "Det finns inga förbud som kan tygla mig längre", fortsätter han innan han försiktigt men bestämt lägger sina händer runt hennes handleder och trycker till. "Jag vet att du är den vackra fröken "Jag agerar perfekt", du har fortfarande regler du så noga har blivit formad efter, men det betyder inte att detsamma gäller för mig.", säger han och släpper på sitt grepp. "Så du behöver inte se så jävla sårad ut bara för att jag svär, det kommer du för fan behöva vänja dig vid", häver han ur sig, backar ifrån henne och vänder sig snabbt om.

Xenia flämtar till då han kommer nära henne och griper tag i hennes handleder. Hennes ögon blir stora och hon får inte fram ett ord. Hela han var väldigt påtaglig och han osade allt som inte hörde himmelriket till. Hon kunde inte få fram något försen han väl släppte henne och vände sig om hon åter fann sin talförmåga.
"Fortfarande?" frågar hon lågt fram och ser på honom. Hade det synts så tydligt? Hade han sett igenom det ingen annan gjort, eller var det enbart ett ord han valt?
Hon reagerar inte alls som förr på hans svordomar, egentligen bekom de henne inte. Det hela hade varit att hon inte varit beredd på det, hon hade aldrig hört någon uttrycka sig så.
Hennes häst står där hon lämnat henne och Xenia tar hennes tyglar.
"Vi börjar närma oss en stad. Men vi borde kanske slå läger här för kvällen. För att komma på en trolig täckmantel åt oss. Vi måste in i deras städer och byar för att finna information." sa hon slutligen enkelt och väntade på hans åsikt.

Som Keegan hade förväntat sig, frågar hon om varför han antydde att hon fortfarande var formad efter reglerna. Han vänder på sig mot henne igen, utan att tveka. "Xenia, efter att du har spenderat den här tiden med mig, vet jag att du inte kommer vara så fläckfri längre" förtydligar han och borrar in sin blick i hennes.
Han kollar upp mot himmelen lite tankspritt medan han lyssnar på vad hon har att säga. Han är tyst en stund där han står innan han kollar tillbaka på henne igen och drar en tyst suck. "Visst, det låter hyfsat", säger han och ler ett nyfiket vargleende. "Jag tycker att vi delar tält!", utbrister han då han börjar strida med sina vingar för att få av sin stora ryggsäck som han inte har tänkt mycket på att han hade förrän nu.

Xenia möter trotsigt hans blick även om hon vet att det han säger är sant. Hon hade så lätt med glädje följt med då han utmanade i tävlingen. Hon hade älskat det, det gick inte att förneka. Hon hade alltid haft svårt att anpassa sig efter de regler himmelen hade som för andra verkade så naturligt och lätt.
Men hon ville inte ge honom rätt och hon avskydde hans allvetande sätt, som om han visste allt.
Xenia stirrar sedan på honom då han kränger av sig sin ryggsäck. Varför ville han dela tält? Hon visste att hon inte borde gå med på detta, men samtidigt var nyfikenheten för stor. Hon visade den inte mer än en glimt i de skogsgröna ögonen.
Hon ledde sedan sin häst till en skogsdunge där de kunde slå läger, sadlar av den och låter den ströva fritt medans hon samlar ved.

Keegan drar en djup, irriterande suck med hans ryggsäck halvt igenom hans stora vingar. Han sneglar på Xenia som nu har tagit sig lite längre bort med sitt sto, de gröna träden som så ståtligt står upp bakom henne gör hennes röda hår nästan ännu rödare. När han kommer tillbaka till verkligheten med väskan som så envist klänger sig kvar runt hans vingar, stönar han trött. En sista gång kikar han åt Xenias håll för att se till att hon inte kan se vad han håller på med innan han börjar skaka med hela kroppen och hoppa runt för att få av sig väskan. Äntligen landar den på marken med en duns då han sträcker upp armarna, hans vingar detsamma och tjuter ut i sin seger.
Keegan går ned på knä och börjar veckla ut tältpinnarna ur sin gigantiska ryggsäck. I och för sig fattar han inte riktigt varför han så gärna hade velat ha med sig ett tält tidigare då han packade, att sova under stjärnorna eller i skogen rakt på marken hade gått minst lika bra för honom. Men nu hade han ändå släpat med sig den här skiten och då var det lika bra att använda det. Kvickt och smidigt får han ihop tältet så att det prydligt står och ser inbjudande ut. Han vänder på huvudet för att titta till Xenia igen. "Hur går det eller?" ropar han åt henne. "Vill vi ens ha tältet här borta eller ska jag flytta på det så vi får plats längre in i den där... Skogen... Eller vafan det nu är?", frågar han och hukar sig in i tältet medan han väntar på svar från henne.

(Sunflower, denna med? )

Xenia hade tagit hand om sitt sto, sett till att hon mådde bra. Man skulle alltid se till andra innan man tog hand om sig själv. Hon samlade sedan ved i en hög till dem och gjorde ordning en plats att ha brasan på så det inte skulle börja att brinna. Hon kände Keegans blickar på sig men låtsades inte om honom, inte försen han såg bort. Hon såg med ett litet roat leende då han hoppade och stod i, men såg bort då hon gissade att han inte ville att hon skulle se det. Hon kunde ha hjälpt honom, men då skulle hon avslöja att hon sett honom och det kunde göra honom illa. Man skulle alltid tänka på andra och det gjorde hon nu.
Då han äntligen tilltalade henne vände hon sig om och såg med förvåning att han redan satt upp tältet.
Ett fint tält var det, men hon kände att det inte var f rån himmelen eller från jorden, det osade något för henne ovanligt. Hon rynkade lätt på pannan vid hans svordom, men sa inget om det. Hon ville inte dra upp ett bråk, men hon ansåg dem onödiga.
"Mer här mot skogen kanske?" sa hon vänligt och gick för att hjälpa honom att flytta tältet. Hon gillade inte att det skulle stå mitt oskyddat på en öppen plats sådär. Mycket här gjorde henne obehagd fast hon inte ville visa det. Men hon hade levt så skyddat dels för hon var i himmelen och dels för att hon var prinsessa.
"Om det går bra för er?" fortsatte hon vänligt, hon fick inte bestämma över honom, inte tvinga honom till något. Hans intensiva blick fick henne dock ur fattning för ett tag. Hon fick vända sig bort för att inte avslöja något som avspeglade sig i hennes ögon. Hon kände att det var en dum ide att dela tält. Han var så stor, så ja....... attraktiv var det ord hon kunde komma med även om mer förbjudna ord rörde sig i hennes sinne.

(Förlåt att jag är ringelrostig med mitt skrivande! ♥3 Jag värms nog upp snart ska du se! c: )

Keegan höjer sina ögonbryn när Xenia kommer sig närmare honom och ger honom ett svar. "Yttermera tillfrågar jag eder, vad äro thet Prinsessan menar med thetta förskönade tilltal?", utbrister han dramatiskt och flinar åt henne. "Vad tror du? Jag frågade dig för en anledning", fortsätter han innan han böjer sig ned för att lyfta upp tältet, vilket han så enkelt lyckas med. Keegan fortsätter kolla på henne med sina klara, opassande, isblå ögon, dock inte lika diskret nu då han har inte längre har någonting att skämmas för.
"Så, Xenia, varför skickade dem dig på det här å så hederliga uppdraget?", han betonade 'hederliga' med en sarkastisk klang så klart, då det här inte alls var så hederligt som det verkade. Ingen varken underjord eller ovanjord ville göra det här till att börja med men det fanns inget val, inget annat att satsa sin slant på. Ändå sparkade tanken igång Keegans adrenalin; han hade blivit iväg skickad till de dödliga på jorden för att slutföra något så uppmärksammat. Aldrig förr hade han fått göra något med sådan tillit och risk, han ryser till i hela ryggraden bara av att tänka tanken. Han är redo för det här, så redo som han någonsin kunde vara.