PRS med Luna_rav

''Ja, tack'' svarar jag och tar hennes hand. Tjejen som står framför mig har blont vackert hår, som mig själv men jag har lite ljusare. Hon är väldigt söt.
''Roseline'' säger jag vänligt och ler stort men som förvrids i en min av smärta när jag råkar knycka till med handleden.

"Lovisa." flinade jag enkelt och tittade på henne, hon verkade inte som alla de andra Slytherinare med hat i blicken. "Hur går det?" frågade jag och tittade på hennes hand. "Bäst att du inte anstränger dig allt för mycket." smålog jag.

"Precis, det är nog bäst. Jag vet att det kan bli en stark reaktion som svullnad om man anstränger sig när man har en skada" pladdrar jag på men tittar generat ner i marken.
Vi börjar gå genom korridorerna och jag anstränger mig för att inte titta på det skadade området. Jag tittar på tavlorna, väggarna och då och då sneglar jag mot Lovisa. Jag kan bara inte låta bli. Hon är den enda som har pratat med mig på länge. I alla fall det enda att inte prata med mig bara för att fråga om svaren på ett prov eller fråga vad något svårt ord betyder.

Jag flinade enkelt och sneglade lite mot henne då och då. Jag drog ner tröjärmarna lite längre så att de räckte över händerna. Hon var söt, det var hon.
"Du går också femte året va?" frågade jag och log lite. "Har för mig att vi varit på samma lektioner rätt ofta i alla fall.

"Ja jag går femte året, men jag går många avancerade klasser, fast jag har nog någon klass med dig. Dumbledore har tillåtit mig att ha spöktransferens även fast det bara är för sjätte året" förklarar jag till Lovisa. "Jag tar även många extraklasser som talmagi, runskrift och mugglarstudier" fortsätter jag men märker att jag pladdrar och tittar generat bort.

Jag skrattade tyst till och kliade mig på huvudet.
"Jag som inte orkar med de få lektioner jag faktiskt går på." flinade jag och tittade på henne. "Då måste du väl ha mycket längre dagar än vi andra?" sa jag och log svagt. Att någon jobbade så hårt var nästan häpnadsväckande, jag hatade nästan alla lektioner förutom svartkonst och de få gångerna vi fick ha Quidditchplanen.

"Ja, jag antar att jag har ganska långa dagar" säger jag och ler vackert mot Lovisa. Jag skrattar klingande "Men jag tycker ju faktiskt om det väldigt mycket" säger jag och tittar på henne. Nu har jag helt glömt bort smärtan i armen.

Jag skrattade lite.
"Annars vore det ju dumt att gå på så många lektioner." flinade jag och gick in till Madam Pomfrey. "Vad är det du siktar på att bli när du går ut skolan?" frågade jag och tittade på henne över axeln.

"Jag vet inte riktigt" svarar jag och ler blygt.
Madam Pomfrey skyndar mot mig när hon ser min skadade arm. "Lilla gumman, vad har hänt" frågan hon snällt. "Jag ramlade bara" svarar jag och tittar mot Lovisa.
Jag skrattar lågt medans Madam Pomfrey leder mig till en tom brits för att undersöka min arm.

Jag fnittrade tyst till för mig själv och följde efter de med händerna i fickorna på min gråa tjocktröja. Jag satte mig tyst ner på en stol bredvid britsen och tittade på hennes arm, hon måste ha slagit sig hårt.
Jag tittade tyst ut genom fönstret och sedan på Madam Pomfrey.
"Är det lätt att fixa eller?" frågade jag.