Naturens under (Privat)

Indra betraktar kvinnan framför sig då hon gömde sig bakom busken. Kvinnan var tydligt en rik kvinna, en adelsperson. Men vad gjorde en sådan i dessa skogar? Skogar liksom vägar och allt var farliga, det visste Indra med erfarenhet. Då var det allt farligare för en kvinna av dennes börd.
Indra hör skälvningen i kvinnans röst och bestämde sig för att visa sig. Hon la undan bågen och kogret bakom busken liksom haren. Hon visste inte lagarna här, om kvinnor ens fick bruka vapen? Om det var lag som förbjöd att man jagade överhuvudtaget?
Sedan träder Indra fram med Pan efter sig med ännu en hotfull blick på kvinnan.
"God dag miss." sa Indra artigt och neg djupt, hon kunde uppföra sig, det kunde hon.
"Fin dag idag." log hon sedan och reste sig från nigningen.

Emelie betraktade kvinnan och vargen framför sig, hennes hårda grepp runtom kniven lossade.
"Goddag", sa hon med ett varmt leende, och synade kvinnans nigning, något hon inte förut gjort.
"Vad heter ni då?", frågade hon artigt. Kvinnan var fattig, det kunde Emelie se.

Far och mor hade varnat henne för fattiga människor. De hade sagt att de var farliga för folk likt hon själv. Men Emelie kunde inte komma ihåg det nu. Hon var alldeles för insjunken och exalterad till att möta en ny människa, vilken hon ofta inte gjorde. Emelie borstade av sin gröna klänning och log ännu större åt kvinnan.

Indra besvarade kvinnans leende och försökte samtidigt läsa av hur hon var. Rika människor fanns det många av och de var alla olika till sinnes. Denna kvinna verkar dock snäll och vänlig, men man visste aldrig.
"Indra, miss." svarade hon men vågade inte fråga om kvinnans namn om hon skulle ta illa upp eller något.
Indra betraktar kvinnan, hon var vacker. Underbart långt blont hår och en fin grön klänning. Hon kände sig som en mager trashank vid henne. Dock var Indra ren, ty det höll hon noga på. Även om hennes klänning var i minsta laget och trådsliten så var även den ren. Hennes hår var förvisso risigt och tovigt, men det var rent och lusfritt. Hon hade gjort ditt bästa av det hon hade och mer kunde man inte begära.

"Vilket vackert namn", sa Emelie med ett strålande leende. Hon brukade inte träffa nya människor, så hon hade ingen aning om hur en skulle göra när ett samtal gått såhär långt med en främling.
"Vad heter din hund- eh- varg?", fick hon ur sig,ett försök till att hålla samtalet uppe. Hon tittade på vargen och sedan upp på Indra och lade huvudet på sned.

"Tack miss." neg Indra åter och log svagt men bet sig i läppen. Hon hade en känsla av att kvinnan förväntade sig att hon skulle veta vem det var, men hon hade ingen aning.
"Varghund." rättade hon kvinnan snabbt och kastade sedan en orolig blick på henne då hon rättat henne.
"Förlåt miss, det var inte min mening att rätta er." mumlade hon och log lite då hon såg ner på Pan.
"Han heter Pan, som guden över skogar, fält, herdar och deras hjordar." log hon och knäböjde vid Pan. Hon smekte hans päls för att visa att det var okej. Han satte sig på baktassarna och såg upp på kvinnan, mycket mindre hotfull nu.

Emelie satte sig på huk och sträckte fram händerna vänligt. Korgen hade hon ställt ner på marken bredvid henne.
"Jag är Emelie", sa hon med ett brett leende "kronprinsessan Emelie"
Hon var så glad och uppspelt av att träffa nya människor, hennes ögon glänste med glädje och hon bar ett leende lika bländande som tusen stjärnor.
(Sry för kort)

Indra stirrar på henne för en kort sekund innan hon snabbt ställer sig upp och niger djupt. Hon gör ett tecken åt Pan att backa undan för att inte förarga kvinnan vilket han gör.
"Åh förlåt miss.....ers höghet, jag visste inte." hon niger om igen och ser oroligt på henne, om hon skulle ta illa upp. Kvinnan verkar dock inte göra det, men vem visste?
Pan ser fram bakom henne och gnäller till, han viftar på svansen och ville hälsa på kvinnan.
Indra ser tvekande på honom och sedan på Emelie.
"Ers höghet, Pan vill hälsa på er om det går bra miss." sa hon artigt och neg åter, hon verkade skrämd av det hela.

Emelies leende dog ut när hon såg hur Indra reagerade, hon ångrade genast att hon sa vem hon var.
"Snälla, miss, kalla mig Emelie", sa hon vädjande.
Emelie såg på vargunden, svansen viftade glatt på djuret.
"Jag vill inte bli bemött annorlunda pågrund av vem jag är", sa Emelie, hon sträckte på ryggen och log vänligt mot hunden.
"Det är okej", sa hon och hukade igen "jag hälsar gärna på Pan"

"Ursäkta miss, förlåt." ursäktade sig hon genast innan hon kom på att kvinnan inte ville bli behandlad så. Hon visste dock att hon inte kunde bete sig som vanligt, man betedde sig inte lika mot en från samhällets botten som från dess topp.
Hon slappnade dock av en aning då hon verkade vilja hälsa på Pan och hon knäböjde vid hunden.
"Pan detta är miss... nej, detta är Emelie." sa hon vänligt och log lite. Emelie hade kallat henne för miss, det hade inte någon gjort förr, som om hon var någon.
Pan kom sakta fram och luktade på hennes hand innan han glatt skällde till och viftade på svansen.

"Du behöver inte ursäkta dig", sa Emelie vänligt "jag söker enbart en jämnlik behandling"
Emelie drog sina fingrar genom varghundens päls med ett glatt leende på läpparna.
"Han är vacker", sa hon och betraktade hundens grå, tjocka päls.
"Säg, Indra, vem är du?", frågade emelie intresserat "jag träffar sällan människor utanför slåttets portar"
Hon tänkte på hur hennes far skulle bli ond på henne om han visste om detta. Det fanns inget mer han föraktade mer än när en blandar "raser". För honom var fattigt folk inget mer än slavar, enbart till för hans njutning.

Så tyckte inte Emelie. För henne, den totalt isolerade sjuttonåringen, fanns det inget bättre än att träffa nya människor. Människor som inte enbart var utvalda just för henne. Människor som skulle kunna acceptera henne och tycka om henne mer för den hon var, än för vilken familj hon var lyckad nog att födas i. För Emelie hade alla samma värde.