Rollspel med 9 3/4

(OKEJ)

Jag stirrar på den mörkhåriga tjejen som springer iväg.
Hon har hopp.
Inte jag.
Just nu känns det bara som att jag kommer dö.
Jag faller ihop i en hög på marken och stirrar framför mig medans resten av barnen tar saker och försvinner.

Jag reser mig upp och går sakta iväg.
Jag har gett upp först på riktigt när jag ser mamma som ligger ner på marken.
"Mamma", säger jag och ruskar på henne.
"Mamma", säger jag igen.
Jag vet att hon är död men det känns ändå som att hon kommer vakna och krama mig.
Hon kommer trösta mig och rädda mig från mörkret och döden.

När jag springer ser jag en flicka. Hon sjunker ner på marken bredvid en vacker kvinna. Jag ser hur gänget bakom mig roffar åt sig saker. Jag behöver någon som jag kan dela ensamheten med. Som jag kan vara trygg med. Jag tvekar, kanske ska jag stanna vid flickan eller så springer jag bara.

Jag andas djupt och närmare mig försiktigt flickan på marken.

"Hej!" säger jag tyst men tillräckligt högt för att hon ska höra mig.

(FÖRLÅT ATT DET BLEV SÅ KORT JAG KOMMER ATT SKRIVA LÄNGRE ANNARS MEN JAG MÅSTE STÄDA MITT RUM SÅ)
Jag tittar upp och ser flickan med det mörka håret.
"Hej", svarar jag tyst.
Jag granskar henne och ser gänget bakom henne roffa åt sig allt möjligt.

Jag bestämmer mig för att ta informationen fort.
"Jag heter Jerina. Vad heter du? Vet du vad som har hänt?"

Jag har tusen frågor i huvudet men det är bara de viktigaste jag ställer. Jag behöver en följeslagare.

"Jag... jag heter Rebecka. Jag vet inte vad som har hänt...", säger jag och stryker bort tårarna med baksidan av handen.

"Inte jag heller men en sak är säker. Alla vuxna är döda men vi andra lever." säger jag tyst. "Ser du de andra vid huset. Om vi inte söker skydd så kommer vi hamna i knipa. Följer du med mig?"

Jag nickar osäkert.

"Bra!" säger jag. "Skynda dig!"

Vi springer så långt bort från de andra som möjligt. På vägen samlar vi på oss nödvändiga saker. Jag tar riktning mot skogen och i utkanten av skogen vet jag att det finns en stuga där min morfar bor. Eller bodde, tänker jag och torkar bort en tår.

"Kom!" ropar jag.

Jag följer med Jerina in i huset.
Den tunga luften slår emot mig som en stark vind.
Jag tittar mig omkring och ser att personen som har bott här har satt upp olika kartor och fotografier på väggarna.

"Det var min morfars hus", säger jag tungt. "Vi kan bo här tills vidare."