Prs med Snivillinus

ok då gör jag det då
-
-
Tåget rusar fram framför mina ögon och folk från de tappra hoppar på som om det vore den enklaste sak i världen. Hur i hela friden gör de det där? En pojke drar i min hand. "Vi måste på", säger han och nickar mot tåget. Jag bara stirrar, från tåget till pojken. Han är klädd i De tappras svarta kläder och han ser väldigt vältränad ut. Jag känner mig plötsligt väldigt liten. Han skriker något jag inte hör under tågets dånande och sedan händer allt så fort. Han praktiskt taget kastar mig upp på det sista trappsteget till den förbisusande vagnen och på en sekund sitter jag inne i tåget vid hans fötter.
"Alla är vi barn i början", skrattar pojken och hjälper mig på fötter. "Vad heter du?" Jag tvekar. "Daniel", säger jag sedan och skakar hans utsträckta hand, "men kalla mig Day."

Jag står och stirrar på alla barn som graciöst svänger sig upp på tåget som jag knappt kan se, för det går så fort. Jag flämtar tyst när flickan som står bredvid mig kastar sig mot tåget.
"Hur gör de?" kommer det ur mig. Jag känner en armbåge i ryggen och pojken bakom mig ropar över tågets rullande brus;
"Hoppa! NU!" Jag springer så fort jag kan och kastar mig upp mot den öppna dörren. I en fasansfull sekund tror jag att jag ska ramla och krossas under hjulen, men jag känner plötsligt en stark, vältränad arm gripa tag i mig och enkelt svinga mig in i tågets trygghet.
"Är du okej?" Jag tittar upp och möter flickans klarblå ögon.

Pojken skrattar. "Tjenare, Day. Jag heter Ted." Jag skakar Teds hand för att sedan se ut genom tågfönstret på omgivningen som svischar förbi som en enda suddig bild. När jag vänder mig om igen har Ted försvunnit in i mängden av folk som står på tågvagnens golv och jag står ensam kvar i ett hörn. Jag ser på de förbisvischande byggnaderna och tänker stilla till mig själv att jag ska minsann skaffa vänner här, jag ska inte bli lika ensam som i De lärda, där jag aldrig passade in.

"Ja tack" svarar jag flickan, och hon hjälper mig upp på fötter.
"Vad heter du?" frågar hon och granskar mig från topp till tå.
"Rose", svarar jag och ler.
"Rose. Fint namn. Jag heter Melody." säger flickan - Melody - och lägger sedan till: "Är du ny här?"
Jag rodnar lite lätt.
"Ja", säger jag, "bytte från de fridfulla. Stod bara inte ut med att vara så lugn."
"Jag förstår", säger Melody. "Hoppas du klarar dig bra, det kan bli lite tufft." Sen ler hon och blinkar till mig.
"Men du ser ut att klara det bra." Sen vinkar hon och försvinner bakom mängden av folk som nu gör sig klara att snart hoppa av.

((ska day och rose träffas nu??))

visst

Jag ser mig omkring efter någon att prata med, men alla har någon annan. Så fastnar min blick på en flicka med brunt, lockigt hår som bär de fridfullas röd-gula klädkod. Jag tar ett djupt andetag och stegar fram till henne.
"Eh.. hej..", säger jag.

[du vet att du inte får skriva vad min karaktär gör/säger och jag får inte skriva vad din gör? nu vet du iaf ]

Jag ser mig omkring men hittar ingen annan som inte verkar hemma här. Plötsligt hör jag en röst bakom mig.
"Eh.. hej." Jag svänger runt. Där står en pojke med bruna ögon och hår som faktiskt liknar mitt lite grann, brunt och lockigt. Han bär De lärdas klädnad och verkar, precis som jag, lite blyg.
"Hej..." säger jag försiktigt och ler oskyldigt, "Är du också från en annan falang?" Det känns lite fånigt att fråga det, men sådan är jag. Frågar sådant som jag egentligen redan vet.

Jag granskar flickan från topp till tå. Hennes bruna hår är lockigt och matchar hennes olivfärgade hy. De gröna ögonen praktiskt taget lyser i kontrast. Hennes röda byxor är säckiga som alla från De fridfullas och hon bär en klassisk gul tröja från De fridfulla. "Ja", säger jag som svar på hennes fråga, "De lärda, och du är från de fridfulla, ser jag." Jag vill slå mig själv, varför ska jag alltid lägga till någon arrogant kommentar som alltid låter som om jag vill visa att jag vet allting? Flickan kommer säkert bara att gå iväg och tänka att jag bara är något själviskt freak från de lärda. Skit.

Jag skrattar lite. Pojken gjorde precis som jag, fast omvänt. Och kommentaren var så typisk från en lärd.
"Ja, jag är från De fridfulla", säger jag glatt, "fast jag bytte till De tappra..." (ÅÅÅÅ skärp dig, Rose, tänker jag) "...för att alla tyckte att jag var för livlig. De stod inte ut med mig. De suckade t.o.m. av lättnad när jag valde De tappra..." Jag avbryter mig själv. Kan jag inte bara sluta babbla?