I maktens klor. (prs)

Norah kände sig själv nicka. Utan att hon riktigt märkt det hade hennes händer börjat darra och vapnet i hennes hand var inte längre stadigt. Inte ett ljud kom över hennes läppar förrän hon såg främlingen falla in i medvetslöshet.
”Just typiskt”, muttrade hon och satte sig på huk bredvid henne.
Tog vapnet ur hennes grepp, kollade ammunitionen och hängde det runt sig. Hon tog även packningen och vände sig för att lämna henne då något fick henne att stanna upp och tittade tillbaka emot den unga kvinnan. Ifall hon lämnade henne vad betydde det då om henne själv?
Hon vände sig åter igen från kvinnan och tog några steg ifrån henne innan hon svor ljudligt. Hon kunde inte göra det. Irriterad över sig själv gick hon tillbaka. Det dröjde inte länge förrän hon hittade kvinnans skottskada och bandagerade den endast så att hon skulle kunna flytta henne snabbt innan förstärkning kom.
Mödosamt började hon förflytta henne men insåg att det aldrig skulle fungera. Hon hade inte styrkan att bära kvinnan en längre stund. Istället lade hon åter ned henne på marken och försökte skaka liv i henne.

Idun vaknar åter till medvetande av att någon skakar liv i henne.
"Nej." kvider hon till klagande i tron att det var hennes mor som ville få liv i henne. Hon var ännu i den dröm hon hade men vaknar snart obarmhärtigt till medvetande.
Hon slår tungt upp ögonen och ser halvvaket på flickan framför sig. Innan hon ruskar till och ser på henne med klara skarpa gröna ögon.
Hon insåg inte först vem hon var innan hon mindes. Hon mindes soldaterna hon dödat, de som var efter henne. Dödat även en av soldaterna som var efter kvinnan.
Sedan ser hon på sin arm, ser att den är ombadagerad men bara tillfälligt.
"Vad vill du?" frågar hon och försöker dra sig upp på fötter men blir med ens misstänksam.
"Mina vapen och min packning?" viskar hon tyst fram och ser på kvinnan och pekar sedan på de döda soldaterna.
"De har troligen mer än jag och jag vill ha mitt." säger hon sakligt men vacklar till och tar tag i ett träd för att hålla sig uppe.

Norah känner hur kinderna hettar till vid anklagelsen om packningen och klänger dem av sig.
”Och det är tacken för att försöka vara snäll”, muttrar hon svagt även om det inte varit hennes tanke alls till en början. ”Vi måste röra på oss. De kan vara tillbaka när som helst.”
Hon rör sig emot kvinnan men stannar en bit ifrån henne. Närhet var inget hon var van vid och hon kände sig obekväm vid att röra vid främlingar.
”Här”, säger hon lågt och räcker fram vapnet emot henne även om hon är något tveksam till att kvinnan skulle kunna träffa något i tillståndet hon befinner sig i. Fast hon hade ju räddat hennes liv. Packningen hänger i hennes andra hand och hon tvekar men indikerar lätt emot den med.
”Vi måste här ifrån”, säger hon igen och kastar en något orolig blick omkring dem.

Idun möter hennes blick och nickar kort. Men hon tror inte ett ögonblick på kvinnans ord. Hon hade svårt att lita på människor och tvivlade på dem innan att de bevisade motsatsen. Hennes bandagerade arm visade dock motsatsen.
Hon tar dock emot både packningen och vapnet för säkerhets skull. Hon känner hur hon nästan knäar under tyngden men biter ihop och nickar åt kvinnan innan hon började gå.
Kvinnan hade rätt, de måste vidare. Skottlossningen skulle locka till sig andra och då de fann soldaterna döda skulle de leta efter dem. De måste ta sig vidare, finna ett gömställe och helst ta sig över ett vattendrag för att virra bort lukter.

Norah kan inte hjälpa att himla något med ögonen. Hon stannar till vid en av soldaterna och tar dess vapen och ammunitionen innan hon följer efter främlingen.
Hon kände sig obekväm med den tryggande tystnaden men samtidigt lättad över att inte höra någon annan än dem i skogen. Inte ännu i alla fall.

Idun gick så snabbt hon förmådde i det tillstånd hon var i. Hon klarade mycket det visste hon och tack vare att kvinnan stoppat, eller hindrat blodflödet skulle hon klara sig längre. Smärtan var enkel att uthärda då hon hade gjort det förr.
Idun hade börjat tappa hoppet innan hon hör vatten och vet att de kommit fram till floden hon sett innan. Hon visste att den var strid och kall denna tiden på året, men det skulle ta bort deras doft, om de överlevde.
Hon kastade en blick bak på kvinnan för att se att hon kom efter. Hon hade faktiskt räddat henne och det var det enda Idun kunde göra.