Back in Time

Karen ~
Först kommer ett bländande ljus och sedan befinner jag mig själv sittandes i en enkel säng. Rummet är litet, tapeterna har börjat flagna och förutom sängen finns det bara en dammig spegel, en byrolåda, en liten glugg till fönster och en halv öppen dörr. Förvirrat sätter jag mig upp och torkar av spegeln med handflatan.
"G---haa.. IAAAAHHHH!", skriker jag och backar in i väggen.
Mitt annars rosa hår har nu återgått till sin naturliga jordgubbs blonda färg.
Vart är jag egentligen? Min blick glider över rummet och träffar en kalender jag inte märkt förut. Med nervösa steg skyndar jag mig fram till den och betraktar den.
På bilden där det vanligast brukar finnas små katter, hundar eller blommor finns nu en bild på... Adolf Hitler... ?
15 MARS. 1943
Tårarna väller upp och min andning blir svår. Detta måste vara ett skämt....

Annie:
Jag fylls av en plötslig värme och allt är bländande ljust. Sedan hörs en dörr knall och jag befinner mig i ett tomt kallt rum. Jag kollar mig förvirrat omkring. En säng, en gammal dammig spegel, en byrå. På väggarna sitter flagnande ljusgula tapeter.
Jag vänder mig om... Där står en MÄNNISKA!
Jag skriker till men ser snabbt att det är Karen.
Jag pustar ut. På väggen bredvid henne hänger en kalender. Jag kollar på den 15 MARS 1943 står det och ett svartvitt foto av Adolf Hitler sitter där. Jag ryggar tillbaka
" Vad är detta för sjukt spratt" Mumlar jag

Amanda:
Jag drog ner handtaget till källaren och klev in. Först var det bara mörker men sen så blev jag bländad av något ljus, jag vet inte var det var för något eller var det kom ifrån. Jag fick samtidigt en väldigt konstig känsla i magen och allt gick jättesnabbt, helt plötsligt så känner jag att jag sitter på något mjukt. Jag ser ner och inser att jag sitter i en säng, jag ser upp och inser att jag inte är ensam Karen och Annie står framför mig. Karen står framför en kalender, tårar rinner ner för hennes kinder och Annie står bakom med ett chockat uttryck i ansiktet. Jag vet inte vad jag ska tro och vet inte häller vad som står på kalendern men jag vet att något är fel med det.

Karen ~
Jag försöker att samla mig men paniken bara griper tag igen och jag börjar skaka. Det är inte fören nu jag märker att det finns fler i rummet, två tjejer från min klass. Amanda och Annie tror jag de heter?
"Är det ni som skojar med mig? Detta är inte roligt!", mumlar jag tyst, då blygheten nästan kväver mig. Men de skulle väl ändå inte göra något sådant? Dessutom så även om de gjorde det så är det inte ett SÅ hemskt bus... Så varför är jag så upprörd?

Annie~
Jag bara skakar på huvudet.
Mina ögon fylls av tårar. Jag blundar och försöker hålla dem inne. Det funkar inte länge sakta börjar det rinna kalla ,salta droppar ner för mina kinder. Jag torkar av dem på tröj ärmen.
Plötsligt hörs en högljud knall.
Jag rycker till och spärrar upp ögonen.
"Vad var det?"
Säger jag snabbt
Nästa knall kommer och jag håller händerna för munnen för att kväva ett gallskrik. Tårarna rinner ner för Kinderna dem är som ett vantenfall som aldrig tycks ha ett stopp
" Jonatan, Jonatan, Jonatan" mumlar jag panik ångesten kommer och jag sjunker ihop mot vägen i med händerna för öronen.

Får jag vara med? :3

Amanda:
Jag kände mig obekväm och rädd på flera sätt, en ensam tår åker sakta ner från mitt högra öga ner för kinden och sen ner i knäna som jag dragit upp så att jag sitter i fosterställning och håller om benen. Jag vill egentligen inte gråta inför dessa människor som jag knappt känner, men eftersom att de ser ut att gråta floder så spelar det inte så stor roll längre. Flera knallar hörs och jag drar upp benen och håller dom hårdare än innan, jag fiskar försiktigt upp min mobil ur min ena ficka för att kolla om det går att ringa polisen men det ser inte ut att vara ett alternativ: mobilen är slut på batteri. Jag begraver mitt ansikte i knäna igen och försöker låta bli att gråta, men åter igen så kommer en tår ut och absorberas in i mina mjukisbyxor.

Visst ^^

Annie:
Jag börjar hyperventilera och känner att jag inte längre har kontroll på vad jag gör. Jag försöker samla mig men det går inte. I mina öron hör jag bara skrik efter skrik.
Men jag får inte släppa ut skriken för om jag gör det så kanske den människan med pistol kommer in hit.
Jag drar upp benen till hakan och håller dem stadigt.
Jag trycker in naglarna i armarna för att kväs alla skrik. Mina armar börjar blöda men jag trycker naglarna längre in ändå.
" Det var en olycka jag visste inte förlåt jag vet inte vad händer jag hatar mig själv jag är inte värdig att leva."
Mumlar jag
Det var exakt de ord jag sa till Jonatans pappa när han fick reda på hur Jonatab dött och in min huvud ekar hans svar
" Stick härifrån och kom aldrig mer tillbaka."
Han hade ringt polisen och jag hade hamnat på ungdoms vård men efter 2 månade släpptes jag. Alla visste att det var en olycka menigas skulle ändå inte haft pistol utan tillstånd.
Jag försöker gräva ut minnena ut huvudet men det går inte.
Jag sitter hör fast i ett rum med någon som skjuter utanför.

Karen ~
Omedvetet börjar jag gnaga på naglarna. Alltså vad är detta?
Det är väl inte möjligt att vi skulle kunna ta oss till andra världs kriget genom SKOLANS KÄLLARE. Jag börjar nästan skratta. Detta är bara så löjligt!
Plötsligt kommer en flicka med vitt blont hår och stora, gråa ögon in. Hon stirrar förskräckt på oss och mumlar något som jag inte kan förstå.
"Vem är ni?!?", frågar hon med en osäker röst, fast på tyska då. Vilken tur att jag valde tyska som språk.
Jag försöker säga något men kan inte. Hon rycker fram en kniv och jag stirrar förskräckt på henne, hon ser ut att vara i min ålder ju.