Walking Dead

Xenia visste att hon var illa däran, mest med blodförlusten då hela hon inte hade tillräcklig ork att reagera.
"Hade jag blivit biten hade jag skjutit mig själv." sa hon endast. Hade hon haft den möjligheten att göra det hade hon gjort det, annars kunde hon bara önska att någon annan gjorde det. Då han rörde vid henne ryckte hon till, som ett fånigt försök att komma undan innan hon insåg att han bara skulle se på hennes rygg. Men att ha människor nära utan att de ville göra henne illa var hon inte van vid. Hon märkte dock att mannen var annorlunda, vänlig.
"Du behöver inte, det är inte så farligt." protesterade hon svagt, men krånglade sig samtidigt av sig ryggsäcken, geväret, pilbågen och kogret med pilarna. Hon hade funnit dem i en jägarbutik och hade själv fått lära sig hantera dem. Nu var hon en överlevare som inte tvekade till att döda, ibland kunde hon njuta av det med.
Tillsist drar hon bort den nu blodiga skjortan som legat som ett tryckförband och drar upp det lika blodiga linnet innan hon lägger sig på mage på skinnet.
"Jag skulle hoppa från fönstret, tyvärr kom det Walkers efter mig så jag tappade taget och föll. Föll på min egen kniv." berättade hon, hon kände sig tvungen till det så han inte skulle tro att hon var vek och råkade ut för liknande saker. Hon gissade att det blivit ett djupt hack, men inte alltför djupt.
Då han presenterade sig var det som om hon borde veta vem han var, namnet passade med honom.
"Xenia" svarade hon på hans presentation innan hon la sig ner ordentligt så han kunde börja.

Då Ryan hade fått se såret såg även han att det inte var ett bett. Det var alldeles för rent för det, det såg mer ut som hon fått något vasst kört upp i ryggen. Han märkte att hon ryckte till men brydde sig inte, han skulle inte skada henne. Han hade inga problem med att döda walkers längre, men att skada och döda människor var inget han tyckte om. Han hade tvingats göra det. Innan han var själv hade han varit i en ganska stor grupp, en hård grupp. TIllslut hade allt bara förstörts i den och han hade haft turen att kunna fly.
"Jo det är nog ganska farligt, du kan ju knappt hålla ögonen öppna" sa han ganska vänligt men bestämt. Han tänkte hjälpa henne. Då kunde han få hennes sällskap lite längre med, passa på att prata lite. Han hade ingen aning om hur det var någon annanstans än i det här området.
Han väntade tills hon hade dragit av sig skjortan, väskan och allt annat hon hade. Han studerade såret mer. Det var inte alltför djupt, men tillräckligt djupt för att vara farligt. Han hämtade en nål och även tråd gjord utav en gammal skjorta. "Jag såg dig falla ut genom fönstret, trodde du var en walker" sa han och doppade nålen och tråden i alkohol för att sterilisera dem. Han tog sedan vattnet och en ren tygbit och började tvätta. Snart var det mesta av blodet borta och han började sy ihop. "Xenia? Det är ett ovanligt namn" kommenterade han medans han sydde. Det ringde en svag klocka i huvudet på honom. Han hade hört det namnet förut, men han kom inte ihåg från vad. Tillslut var det ihopsytt och han lindade runt med rena tygbitar. "Så, inte så mycket mer jag kan göra nu". Han satt på ett annat skinn och lutade sig tillbaka och tog alkoholskadan och tog en stor klunk innan han drog upp sitt byxben. Det var ett ganska så hemskt sår på smalbenet, men det var gammalt, dock inte helt läkt. "Fan, jag kan aldrig få det här att läka" förklarade han, en av anledningar till att han behövde lite mediciner, riktiga mediciner.

Estelle sa inget på en lång stund, hon enbart bet ihop för att inte göra några ljud från sig. Skulle hon skrika, gråta, kvida eller på något annat sett göra sig hörd då han sydde skulle göra henne till en mes, till en vekling det visste hon. Därför höll hon tyst och inte ett spår syntes över hennes ansikte hur ont det i själva verket gjorde.
Då han var klar och han fått om bandage runt hennes midja sätter hon sig upp, lutad mot ena grottväggen. Att ligga gjorde henne alltför utsatt enligt henne.
Hon skrattar kort till.
"Tja att namnge mig var väl det enda som slynan klarade av innan hon stack." sa hon rått i vetskapen om att hon talade om sin mor och kanske inte alla skulle uppskatta hennes set. Istället drar hon till sig sin ryggsäck och drar fram två flaskor med sprit. Hon öppnar den ena och tar en djup klunk innan hon rullar den andra till Ryan.
"Tack" säger hon, ett ord som hon vet är på sin plats men som hon sällan hade haft tillfälle att använda. Hon dricker åter ett par djupa klunkar medans hon ser på hans ben.
"Vad har hänt?" frågar hon och rättar till linnet. Hon visste att det var smutsigt och blodigt, men det var hela hon så det var ingen ide att byta till något annat.

Ryan drack bara mer utav sin flaska. Det var ett av de få nöjena han hade och när han väl hade en gäst kunde han bjuda till lite. Han skulle just erbjuda henne att dricka när hon istället drog fram två egna och rullade en till henne. "Inget problem" sa han och tog en djup klunk utav sin egna flaska innan han satte ner den.
Han mötte hennes blick då hon studerade hans ben och han suckade djupt. "Det här är en gammal björngrotta, när jag kom hit först lyckades jag få benet rätt i en björnfälla, den var gammal och rostig men kunde ha fått av benet på mig". Han rörde försiktigt vid det. "Det var mycket värre förut, men jag tror det är lite infekterat, har inget annat än alkohol dock för att rengöra" sa han och tog ännu en djup klunk.
Han såg sedan på henne och log svagt. "Så vad gör du i det här området? Jag antar att du bara passerar?" undrade han och öppnade sin väska och fick fram lite grillat kött och ett par gamla kex. Han kastade över en del till henne och började sedan äta.

"Du skulle behöva antibiotika." sa Xenia konstanterande och tog ytterligare en klunk, dels för smärtan och dels för att bara klara sig igenom det hela. Hon behövde fylla på sitt spritförråd, det var hennes sista flaskor, men hon betalade det för han sytt henne. Hon tvekade då hon tog emot maten, det skulle göra henne ännu mer till skuld. Men det kanske räknades in lite på spriten? Hon bestämde sig att det gjorde det och tog en tugga av köttet.
"Det var evigheter sedan jag ätit kött." sa hon njutande och rev av ett stycke. Hon slöt ögonen och bara njöt.
"Passerar. Letar efter ett apotek, sjukhus, vad som helst." sa hon och såg sedan på honom med en skarp blick.
"Men av personliga skäl." sa hon och tog en djup klunk av spriten.
"Gissar att du har varit här länge?" sa hon och kastade en blick om sig i grottan.

Ryan nickade. "Ja, men du vet hur svårt det är att få tag på det, jag har inte sett riktiga mediciner på månder" sa han och drack mer. Han visste att han skulle bli full tillslut, men det var en bra bit kvar. Under åren hade han utvecklat en stor tolerans för alkohol. Han såg att hon tvekade med maten och log svagt. "Ta det, som tack för spriten. Det är gott om djur här i området, så jag har kött" sa han och åt själv. Han hade haft bra med mat, eller åtminstone så mycket att han inte förlorat vikt.
"Ät och njut då" skrattade han och tog fram mer kött och kastade till henne. Han njöt verkligen av sällskapet av någon annan...
"Ja, i månader nu" mumblade han och såg något grubblande på henne då hon nämnde personliga skäl, vad kunde det vara? "Jag var med en grupp först en långt tag. Några ur min familj, en del av mina gamla klasskamrater...Men allt rasade, jag lyckades klara mig och tog mig hit, och här har jag det okej". Han tog ännu en klunk. "Det finns massor med städer runt om kring, men det är svårt att hitta mediciner och sådant...Förhoppningsvis klarar jag mig med mitt ben bara".

Xenia sa inget på en lång stund, bara åt och drack. Hon drack stora klunkar och visste att hon hade hög tolerans, och hon var hungrig.
"Jag har inte ätit ordentligt på dagar." erkände hon. Vatten hade hon fått tag på och hon hade någon konserv kvar, men ville inte slösa på den. Hon hade levt så som många andra på svältföda, men hon hade klarat det.
Hon lyssnar på hans tal om gruppen, om sina vänner och sin familj.
"Jag beklagar." sa hon endast, även om hon aldrig hade upplevt värmen och kärleken i en familj, så förstod hon ändå. Hon saknade på sätt och vis de sina med även om de hade det bättre nu och att de aldrig varit som en familj.
Hon ruskar på sig för att komma bort från de dystra tankarna och ser på hans ben.
"De har ett apotek i köpcentrumet, det är igenbommat och fullt med Walkers. Men troligen har de vad vi söker, om vi är två kanske vi kan klara det." sa hon med något drucket leende.
Hon började känna sig varm och pärlor av svett syntes på hennes blanka panna. Hon ville inte ha feber, hon visste att det skulle vara ödestiget här och hon hoppades verkligen inte att såret var infekterat. Men hon visste att det dränkts i sprit så det borde inte vara så.

Ryan log svagt. "Tja, då är det ännu viktigare att äta, men jag råder dig nog att ta det lugnt med alkoholen" sa han bara men sa inget mer om det. Hon var en vuxen kvinna och de kände inte varandra så han hade inte rätt att bestämma över henne. Men han ville bara ge henne ett bra tips.
Han ryckte på axlarna och suckade. "Jag borde ha insett att det inte skulle ha fungerat och lämnat tidigare...När jag sprang därifrån gick jag i dar, jag var nära att svälta ihjäl innan jag hittade det här stället, det var ett skydd och jag lyckades sedan jaga och få mat. Men sedan klev jag i björnfällan...". Men sedan dess hade saker faktiskt gått mycket bättre. "Du då? Har du varit själv hela tiden?" undrade han och tog ännu en klunk och åt så han blev mätt. Han kunde ofta göra det, vilket var väldigt bekvämt. "Jag har inte förstått hur jag klarat mig själv så länge...Varje dag tror jag att jag ska bli galen" suckade han innan han hörde hennes förslag.
Han nickade sakta. "Vi borde kunna fixa det ifall vi är två...". Han behövde mediciner, och de kanske skulle lyckas kunna skaffa mer saker med. "Vad har du för vapen?" undrade han. Han kunde låna ut något av sina, och han hade en extra ljuddämpare hon kunde få låna med.
Ryan såg hur hon började svettas sakta och rynkade på pannan fast han var något småfull själv. "Nåja, vi fixar allt innan vi ska dit, nu tror jag vi borde sova" sa han och satte igen flaskan och kröp ner på ett skinn, han drog en päls över sig och slöt ögonen och snart sov han som ett barn.

Xenia åt upp och lugnade sig faktiskt med spriten, hon visste att han hade rätt särskilt då hon drack på fastande mage. Hon tar en sista klunk och stänger flaskan, hon hade ändå fått tillräckligt nu. Trött, nästan halvsovandes lyssnar hon på hans berättelse. Hon nickar till och ruskar på sig då han plötsligt ställt en fråga.
"Hängde med ett par kompisar då de hela började, men de strök med nästan på en gång. Sedan dess har jag varit ensam." sa hon utan ett spår av sorg i rösten. Saken var den att de vännerna så som hennes familj inte varit på riktigt. Vännerna hade hon hängt med då de hade alkohol och droger gemensamt, familjen bara för de bodde under samma tak.
"Min far sköt jag, min bror vet jag inte om han lever då han satt i fängelse då det hela hände." fortsatte hon något sluddrande oviss varför hon talade om det för honom.
Att vara själv var det inget hon hade problem med, inte som han. Att rå sig själv klarade hon, även om detta var trevligt med mannen.
Hon nickar, det borde gå om de var fler, nu var de två.
"Pilbåge, knivar och gevär." radade hon upp, de hade blivit fler med tiden, även om hon saknade sin pistol, det var mer praktiskt än ett gevär.
"Själv?" frågar hon istället och lägger sig på mage på fällen för att inte belasta ryggen som smärtade. Hon drog över sig en filt hon hade med, men sparkade den snart av sig. Hon var varm och svettades ymnigt, men försökte sova. Hon visste inte om det berodde på värme, mat, sprit eller feber, men hon var varm, trots detta somnade hon snart tungt.

Ryan såg att hon tog det lugnare och låg åt att hon hade lyssnat på honom, eller bara känt att det var bra själv. Hon verkade lyssna med då han berättade. Han började packa ihop saker i sin väska, resten av köttet, en spritflaska. Han skulle imorgon se över sina vapen och ladda upp inför besöket till köpcentret. De kunde dock inte göra det imorgon, de skulle vara lite för bakfulla för det. Han lyssnade på hennes berättelse och nickade sakta. "Jag beklagar" sa han fast det betydde inget längre. Alla hade förlorat någon, en del alla. Han visste inte om hans familj levde, eller inte om alla levde i alla fall.
Då hon berättade att hon skjutit sin far såg han medlidande ut. "Det måste ha varit...hemskt". Han hade lämnat sin mor döende och biten då han inte kunnat skjuta henne, men sedan dess sköt han alltid bitna människor, annars kunde de bita honom tillbaka.
"Okej" sa han. Pilbågen var tyst men kunde vara ineffektiv. Knivar hade alla men de var bra för mycket. Och gevär var bra på nära håll, beroende på vilken sort hon hade. "Jag har två pistoler, ljuddämpare, gevär, knivar och extra knivblad" räknade han upp och såg på henne. "Du kan få låna en ljuddämpare om du vill, ett hemmabygge men väldigt effektivt". Han slöt sedan ögonen och somnade.

Nästa morgon tog han sig upp sent, han hade sovit ut. Han fick fram en flaska med vatten och tog en djup klunk innan han drog på sig sin jacka igen och började fiffla med sina vapen, rengjorde dem.