Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

merrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Mer, tack för taggningen. Super som alltid. Och tillsist så bevakar jag.

JAA!!! Längtar till första kapitlet!

Startar Förbjuden Romans ~ Avslut med ett långt första kapitel!

Vill passa på att önska er alla välkomna till tredje delen utav denna FF och hoppas att ni kommer tycka om denna resan lika mycket, eller mer, som ni tyckte om de andra två delarna! Vill också passa på att tacka er för att ni följt Penelopes och Severus resa, men även min resa genom denna FF!

Låt äventyret fortsätta!
Hoppa upp på era kvastar så flyger vi vidare genom detta kärleksäventyret!




~Kapitel 1~

Jag fingrar nervöst på mitt halsband, berlocken av silver med ett ingraverat S och ett foto utav Severus inuti känns lent mot toppen utav mina fingrar. Severus står i dörröppningen, jag kan känna hans blick vandra över min lättklädda sommarbruna kropp där jag står i skuggan av verandans tak på framsidan utav vårt lilla hus.
”Hjärtat, de kommer snart ska du se.” säger han med skrockande och förundrad röst, jag vrider mitt huvud och biter omedvetet mig själv nervöst i underläppen.
”Tror du det?” frågar jag sedan och hugger ännu en gång tag om min underläpp. Severus går fram till mig och lossar den med sin tumme. Han ger mig en mjuk kyss och drar sin nästipp över min näsrygg, jag sluter mina ögon och ler. Känslan har blivit något jag vant mig vid, men på ett härligt och betryggande sätt.
”Ja då, de kommer snart.” mumlar han och kysser min varma panna innan han lämnar mig ensam på verandan utanför ytterdörren.

Jag fortsätter att fingra på min berlock i ytterligare tio minuter innan jag ger upp med en liten nervös suck och går in i det svala huset igen. Severus står i köket, han har sina svarta linnebyxor på sig och en ljusblå skjorta med svarta knappar. Han ser ljuvlig ut, som en sommardröm för mig. Den där varma bollen samlas i gropen utav min mage ännu en gång, känslan som jag nu kan placera. Kärlek, passion och upphetsning. En känsla som jag bara får i Severus närhet. Han ser upp på mig med ett litet leende, hans tänder är alldeles vita. Hans hud har fått en ljusbrun ton, det känns ibland underligt att se honom när han inte är alldeles vinterblek. Men han har inte varit ute i solen så mycket som jag så min hud är ett par nyanser mörkare än hans.
”Vill du ha ett glas?” frågar han med den där raspigt mörka rösten som får mina knän att darra. Jag nickar och går fram till honom vid diskbänken medan han häller upp ett glas utav iskall lemonad.

Jag tar en sipp från glaset, vätskan sprider svalka i mitt svalg och min hals. Jag ställer ner glaset på bänken och fingrar lite på min berlock igen. Jag vrider huvudet mot hallen som leder mot ytterdörren innan jag ser på mannen i mitt liv igen.
”Jag är så nervös...” mumlar jag medan jag kramar om Severus,
”Det är ingen fara hjärtat, du ska se att de kommer snart. Ni har ju skickat brev tre gånger i månaden, minst, senaste året.” svarar Severus försäkrande medan han stryker mitt utsläppta hår. Jag suckar med kinden lutad mot hans bröstkorg.

”Du har rätt. Är det dukat?” Severus höjer sitt ena ögonbryn vid min fråga och ser uppgivet på mig.
”Nej, det är din avdelning Duvan.” säger han sedan och ger mig en kyss på pannan. Jag fnittrar lite och rycker på axlarna. Vi har funnit våra platser och är båda bekväma med dem. Jag har blivit lite mer husmoderlig än vad jag trodde att jag skulle bli och till min förvåning så gillar jag det. Speciellt i blandning mellan våra vilda nätter. Severus ler innan han tar med sig sitt glas in till vardagsrummet där jag hör honom sätta sig i den svarta nedsuttna fåtöljen. Severus, du ska då alltid ge mig fjärilar i magen. Tänker jag medan jag plockar fram glas, kakfat och en ny bringare att fylla med lemonad.

Jag bär ut glasen till det dukklädda bordet ute på bakgården. Severus har redan satt upp ett svävande solskydd för att vi inte ska stekas i den hettande solen. Senaste veckorna har det varit otroligt varmt och jag har verkligen njutit av att kunna gå runt i sommarklänningar eller shorts och linne.
”Jaja, det gjorde du ju i alla fall.” mumlar jag glatt och ställer ner fyra glas på bordet. Gräset smeker mina bara fötter när jag vandrar tillbaka in i köket. Jag fyller tillbringaren med nygjord lemonad, ploppar i ett par isbitar och vandrar ut med även den i sommarvärmen.

Vilken tur att jag bakade igår... Jag plockar fram tre olika plåtburkar, på det upphöjda kakfatet utav kristall lägger jag upp bullar, pumparulletter, honungsglaserade hallonbakelser och några små drömmar. Sådana min farmor alltid gjorde när jag var liten. Jag ställer ner plåtburken och sluter mina ögon. Jag kan än idag minnas somrarna jag spenderade hos henne.

”Penelope, du vet vad jag sagt om de där kakorna!” hojtar farmor från köksdörren, jag vrider mitt huvud. Kakburken i min famn och en halv kaka i min hand, den andra halvan i munnen.
”Att jag måste äta dem ute...” mumlar jag och fnittrar sedan lite när några smulor landar på golvet. Farmor skrattar och nickar,
”Kan jag ta med burken?” frågar jag glatt och lägger huvudet på sned, farmor nickar.
”Sätt dig på verandan så kommer jag ut med saft.” skrockar farmor och vandrar in i köket. Med kakburken i famnen springer jag ut genom den öppna bakdörren och hoppar upp i den svingande soffan. Det tar bara någon minut innan farmor gör mig sällskap i eftermiddagssolen. Hon tar en kaka ur burken och sätter sig sedan tungt i sin korgstol som gnisslar och knarrar lite under hennes robusta kropp.
”Detta Penelope raring, detta är livet.” suckar farmor fram och ser ut över sin massiva trädgård med ett leende. Jag nickar glatt och med en kaka i ena handen och ett glas saft i andra njuter jag av berättelserna farmor avslöjar för mig om hur hon och farfar brukade bada näck i sjön bortanför snåret, hur min pappa och mamma hade sin första semester tillsammans i detta huset. Hon berättar till och med om alla hyss hon hittade på när hon var åtta år, precis som jag. Jag lyssnar intensivt på min farmors ord och proppar då och då i mig en ny kaka som smälter i munnen på mig. Farmors Drömmar har alltid varit de bästa tycker jag, jag tänker på hur roligt det är att baka med henne och hur stojig hon kan vara ibland...

Jag drar ett djupt andetag när jag rycks tillbaka ur min dagdröm av minnen. Det är 8 år sedan min älskade farmor gick bort, jag var nio år när jag var sista sommaren hos henne. En suck undkommer mina läppar, jag sträcker lite på mig när sorgen kommer krypandes och tar sedan av mig det röda förklädet som jag hänger in i skåpet bredvid köksdörren. Jag borstar av min sommarklänning av ljusblått tyg, samma färg som Severus skjorta, och rättar till berlocken som hamnat innanför klänningen.
”Duvan, du kanske vill öppna nu?” hör jag Severus säga med höjd röst inifrån vardagsrummet.

Jag ser ut genom matsalsfönstret som vetter mot framsidans ingång. Där ser jag dem komma gåendes, jag springer genom köket, genom hallen och ut genom ytterdörren.
”CORA!” utbrister jag med gäll och hög röst. Coraline och Joshua som vandrar hand i hand in genom valvet till vår tomt ler glatt mot mig.
”PENE! Hej!” ropar Coraline och släpper Joshuas hand, hon springer fram till mig och vi kramar om varandra. Hon har gått upp några kilon och ser mer hälsosam ut. Hennes hår är längre och hennes kläder är mer vuxna på något sätt. Glädjen över att äntligen få träffa mina bästa vänner igen är obeskrivlig.

Jag kramar om min saknade vän hårt, tänk va tiden går fort... Sedan släpper jag henne och kramar om Joshua lika hårt.
”Hej Penelope, så himla härligt att se dig igen.” säger han glatt,
”Haha, så himla härligt att se er med.” svarar jag och släpper honom. Coraline och Joshua fattar händer igen och ser upp på mitt och Severus hus.
”Vad tycker ni?” frågar jag glatt och ser på dem med uppspelta och exalterade ögon.
”Pene, det är ju hur mysigt som helst, alldeles ljuvligt. Och det ligger ju verkligen perfekt.”
”Ja jag håller med dig älskling, det är verkligen fint. Trivs du här då?” frågar Joshua och ler mot mig, jag nickar ivrigt så att håret skumpar omkring mitt ansikte i en kaskad av rött och lila.

”Jag har fixat lite fika som jag tänkte vi kunde äta på baksidan.” säger jag glatt och vandrar in i huset med mina två bästa vänner tätt efter mig.
”Men oj, va mysigt!” utbrister Coraline när hon får se det hemtrevliga lilla köket med den rymliga matsalen. Sen jag flyttade in har det kommit upp gardiner, hyllor, kokböcker och prydnader. Det finns stolsdynor på det nyinköpta matsalssättet och fluffiga mattor på golvet. Växter står i fönstren och det känns som ett riktigt hemtrevligt kök till skillnad från när jag flyttade in.

Jag ser mig liter snabbt omkring med ett nöjt leende.
”Ja jag har fått till det rätt bra tycker jag. Trots begränsad budget. Det är otroligt vad man kan hitta i secondhand butiker nu för tiden.” svarar jag belåtet och tar kakfatet i min hand. Okej, nu gäller det, första gången som Cora och Joshua är här med mig och Severus... Det bara måste gå bra. Det måste det bara. Okej, okej nu gäller det.
”Sev, vi tänkte fika nu! Kommer du?” ropar jag ut med lite smått nervösa klang i min röst. Jag kan se hur Coraline och Joshua ställer sig lite närmre varandra och hur de ser lite nervöst på mig.

Severus har blivit en annan människa med mig, ett år gör mycket för en människa, ännu mer för två. Men vi har inte haft så mycket gäster så jag är väldigt osäker på hur allt detta ska gå, jag känner verkligen nervositeten inom mig. Jag hör hur Severus reser sig ur sin fåtölj och vandrar genom huset med lugna steg. Golvbrädorna knarrar lite då och då. Jag sätter ner kakfatet på bänken igen och ställer mig närmre dörren så att Coraline och Joshua inte är närmst honom. Mer för deras skull än min skull. Tanken slår mig att jag inte vet hur Severus kommer vara nu när två av hans tidigare elever befinner sig i hans hus. Allt detta kan gå antingen åt fanders eller riktigt bra... Snälla snälla snälla gå bra...

Severus lägger mjukt sin arm om min smala midja när han kommer in i köket, på samma sätt som han alltid gör. Inget konstigt med det.
”Coraline, Joshua.” säger han med ganska lugn och sansad röst och nickar mot dem. De båda står stumt och ser på Severus. Fan, jag hade ju totalt glömt av... Svart rock, heltäckande kläder, blekt och hårt ansikte, rak hållning, dysterhet, mystik, mörker, hårdhet, auktoritet... Fan Severus är ju en helt annan människa nu. Jag måste rädda detta på något sätt... Jag harklar mig lite, Severus tumme gnider mitt höftben lite lätt med korta rörelser upp och ner.
”Jag tänkte vi skulle fika ute, det är ju så skönt väder.” säger jag och ler mot mina vänner som hoppar ut ur sitt chockade tillstånd.
”Förlåt, men, vi vet inte riktigt-” Severus avbryter Joshua,
”Severus.” säger han och mina två vänner nickar,
”Dåså, Severus, trevligt att träffas igen.” säger Joshua och håller fram sin hand, Severus skakar den och nickar mot Coraline som med ett leende nickar tillbaka. Nervositeten kan verkligen kännas i luften och stämningen är något tryckt. Det är som om det finns något i luften som jag inte kan sätta fingret på. Jag tittar på Severus och sedan på mina två bästa vänner. Något är det allt... Tänker jag men skakar av mig tankarna.

Jag ser upp på Severus med tacksamma ögon för att han inte gör någon stor grej utav detta. Han kysser mig mjukt på pannan och ler ner mot mig medan han kramar mig lite hårdare om midjan för en kort sekund.
”Ni är ett fint par.” säger Coraline och ler mot oss båda, Hennes kommentar kommer som något utav en chock måste jag erkänna. Jag vrider mitt huvud och ser på henne lite förundrat.
”Tack Cora, fika?” säger jag och ler stort mot henne och Coraline förflyttar sig tillsammans med Joshua ut till det dukade bordet på bakgården. Jag plockar upp kakfatet igen,
”Tack Sev, jag förstår att detta inte är lätt för dig heller. Jag uppskattar att du försöker.” viskar jag till Severus som står bredvid mig och jag ger honom även en liten puss på kinden.
”Allt för dig Duvan.” svarar han och följer efter mig ut på bakgården.

BRAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack så mycket!

Jättebra kapitel!

Tack