Montlake High [Privat]

Namn: Adina Owusu
Ålder: 16
Kön: Flicka
Utseende:
Bruna ögon, lila afro-krulligt hår, mörkhyad, vältränad.
Personlighet: Hon är glad och positiv, förut så gick hon på en väldigt liten skola så hon kände nästan alla men den gick i konkurs så hon var tvungen att byta. (är det ok om hon är ny på den här skolan?) Hon har haft en bra uppväxt och hon är en förnuftig flicka. Hon har lätt för att förstå sig på andra människor och hur dem känner och är som person. Hon är väldigt snäll, omtänksam och väldigt pratglad. Ibland kan hon lita på folk lite för mycket, hon har en tendens att bara se det i goda i folk och skjuta den andra sidan under mattan. Och när det gäller henne själv så kan hon vara lite blind för vad hon själv tycker/känner och vad andra tycker/känner/vill om eller runtomkring henne.
Bakgrund: Adina är född i Sverige men hennes föräldrar kommer från ett annat land. (hah, vet inte vilket land de ska komma ifrån)
Intressen: Hon går på löpning och har vunnit många tävlingar. Hon älskar att springa, det är hennes liv.
Sexualitet: Hon har inte många tankar på kärlek eller sexuella-läggningar men hon skulle lika gärna kunna bli kär i en tjej som en kille. Det ser hon som en självklarhet men hon har aldrig blivit kär och brukar aldrig tänka på kärlek. Hon är ganska blind för kärlek, i alla fall när det är någon som är kär i henne.
Övrigt:-

Skolan ligger i Seattle, Washington i Usa men jätte bra jag vill iiiiinte börja btw

Jag kan börja?

Ookkiiii

Fai~
"Fai, det är mat!"
Jag suckar och tar långsamt av mig mina hörlurar. "Jag kommer!" säger jag och reser mig upp från den svart och blå-rutiga sackosäcken jag suttit i. Jag lägger försiktigt ner mitt ritblock och går ut från mitt halvstökiga rum, mot trapporna till nedervåningen. Jag ökar takten och styr mina steg till vårat vardagsrum, och där öppnar jag upp våran bakdörr till altanen. Då jag öppnar dörren vänder sig Kenneth och Lisa, mina fosterföräldrar sedan ungefär ett år tillbaka, mot mig och ler. Jag ler svagt tillbaka. Jag gillar dem. De är lungt de bästa hittills. De accepterar mig för den jag är och försöker inte inkräkta i mitt liv och ändra på något.

Egentligen känner jag mig lite skuldmedveten över att dom är så snälla mot mig. Jag är ett jobbigt freaky deperimerat psykfall med sexualitetskris, och ändå behandlar dom mig som om jag skulle vara den där perfekta quarterbackssonen som typ alla föräldrar vill ha. De har till och med köpt mig en egen dator. Ja visst, den är några år gammal men den funkar och dom badar inte direkt i pengar.

Jag sätter mig sakta ner på en av stolarna och börjar äta den grillade kotletten och potatisarna som ligger på min tallrik. Medans jag äter inser jag att jag börjar skolan imorgon. Fan. Säg hej till en oändlig tortyrkammare där alla antingen är rädd för dig, hatar dig eller mobbar dig. Eller alla tre.

Efter jag har ätit färdigt går jag upp på mitt rum igen, och sätter mig framför datorn. Jag går direkt in på google Chrome och fortsätter att se om Sword Art Online för tredje gången, och hoppades att jag skulle glömma morgondagen.

Men tydligen funkade det inte.

Kate

Kläderna flög omkring henne. Tankarna gör henne galen och snart är hela garderoben inpricip helt vänd upp och ner på.'
"Mamma!" Skrek hon ner mot nedervåningen i huset. "Var är min hejaklacksdress!?" Fortsätter hon stressat. En kvinna kommer upp för trappan, Mrs Bradshaw aka hennes mamma.
"Älskling, är du säker att den inte ligger på ditt rum?" Frågar Mrs Bradashaw milt. Kate suckar.
"Men jaaaa? Kolla själv." Svarar hon drygt och försvinner ner för trappan medans hennes mor fortsätter in på hennes rum.

"Pappa, skolan börjar ju imorgon och jag behöver en ny..." Börjar Kate lite tiggande och börjar titta ner på sina fötter. Hennes far sitter i den vita skinnfåtöljen i salongen med en tidning i händerna. Han släpper tidningen och stoppar ner sin vänstra hand i fickan och fiskar upp några dollar han sträcker fram. "Tack Pappa, älskar dig!" Säger Kate och pussar lätt sin pappa i pannan innan hon snabbt försvinner upp för trappan mot sitt rum.

"Här är den älskling!!" Ropar Mrs Bradshaw efter en stund. Hon kommer trippandes ut från Kates rum med en hejaklacksdress i händerna. Kate tar den i händerna och ler lite mot sin mamma innan hon försvinner in på rummet igen. Kate tar upp en ram från natttygsbordet. Hejaklacksfotot från förra året, hon ler svagt innan hon gör sig redo. Första skoldagen imorgon. Så extremt underbart.

Vad långt ni skrev o.0
Addily~
Addily sitter i fönsterkarmen och läser, Harry Potter och Fången från Azkaban, en av hennes favorit böcker, den delar plats med min morbror trollkarlen och tänker, på hennes mamma, skolan som börjar i morgon, hennes syster och på hennes tyg som hon har beställt som ska bli en Lucy cosplay.
Hon går sakta ner för trapporna och går fram till hennes syster, Ginnie och kramar om henne, Addily vet att hon inte kan känna kramen eller höra hennes röst.
"Det måste verkligen kännas hemskt att inte höra, se eller känna, hon bara lever, lixom" mumlar hon för sig själv innan hon går upp igen och börjar packa skolväskan och inväntar ennu ett långt, tyst, ensamt och isolerat skolår, det kanske inte är vad många skulle gilla men Addily är van vid det, alltihop.


Det blev ap kort men när jag skrev innan så raderDes det och jag orkade inte skriva om allt xP

Adrian/Michelle:

Jag stod framför spegeln i mitt lilla rum med blå tapeter på söndagkvällen.
Vi hade varit i kyrkan på morgonen, och jag blev tilltalad ''förtjusande flicka som håller på att växa upp till en vacker kvinna''
Lise undrade varför jag sprungit iväg till toaletten, det gjorde Max med. Den enda som förstod var Emelie, min syster. hon var inte min biologiska syster, men ändå. Hon var min syster, försöker att tilltala mig som en man. För det är vad jag är. Jag drar upp tröjan över magen och mina ögon tåras när jag nyper mig själv hårt i min rundade höft. Jag drar sakta av mig tröjan och stirrar på mina bröst, som borde vara platta, jag önskar de var det. Men där sitter de, instoppade i min bh i storlek 75C, och jag vill bara gråta. Jag vill bort från den här kroppen, jag vill ha en mans kropp.
Jag vet att min kropp tekniskt sett är en manskropp, eftersom jag är en man och det är min kropp. Men ingen, ingen ser det på det sättet. Är det bara jag som ser en pojke när jag tittar mig i spegeln?
Det smärtar plötsligt i magen, och jag viker mig dubbel när illamåendet väller upp i kroppen, vid tanken på min kvinnliga period som är på väg, min kvinnliga kropp som gör sig redo.
''Michelle, det är mat!'' ropar Emelie, men jag stannar på mitt rum, sjunker ner på golvet. Jag har berättat för henne att mitt namn är Adrian. Det knackar på min dörr och hon skjuter upp den. ''Förlåt Adrian, men mamma är i köket. Hon skulle bli förvirrad''
När hon ser att jag sitter på golvet med ansiktet i händerna sjunker hon ner på huk bredvid mig och tar mina händer. ''Adrian, det är okej. Mamma och pappa älskar dig, de kommer att acceptera det när de får veta''
Jag skakade trött på huvudet. ''Dom älskar Michelle, deras dotter, inte Adrian, sonen i fel kropp''
Hon suckade. ''Men då älskar de någon som inte finns'' sa hon och reste sig upp. ''Ska du ha mat?''
Jag nickade och reste mig upp. Vid köksbordet satt nu hela min fosterfamilj, och jag satte mig med dom.
''Hörde du om Amandas dotter Julia?'' frågade Max. Lise skakade på huvudet. ''Nej, vad då?''
''Hon är homosexuell, och de accepterar det!''
Lises ansiksuttryck var chockat. ''Va?'' sa hon. Hon vände sig mot mig, Emelie och Klara. ''om ni någonsin blir homosexuella lovar jag att vi ska åka till ryssland, de har ett botemedel där!''
Hon pratade som om det vore Ebola. Vad skulle hon då tycka om jag berättade för henne?
Jag ville gråta, skrika, kasta mig i väggen, men reste mig bara upp. ''Jag är inte hungrig'' sa jag och gick ifrån, uppför trappan och in på mitt rum, där jag la mig på min säng och släppte fram känslorna.
Ingen kom in för att säga god natt, men jag hörde någon stå utanför dörren en lång stund, bara stå där och andas, jag vet att det var Emelie, och det gjorde mig trygg. Jag somnade ovanpå täcket med kläderna på mig.


(Vet att jag bytte tidsperspektiv mitt i texten, men orkar inte fixa till det)

Adina
Mina ögon vilade på TV-skärmen och min arm hängde slappt över armstödet. Det var någon dokumentärfilm om båtar och jag suckade uttråkat. Egentligen så ville jag ut i skogen och springa så fort som mina ben bara orkade, eller fortare än vad mina ben orkade. Men mamma sa att det snart var mat och att jag borde vänta. Dessutom så var det "mörkt ute", som om jag brydde mig om det var ljust eller mörkt? Det var inte ens mörkt! Jag vände mig om för att titta ut genom fönstret. Kanske hade det börjat mörkna men det var absolut inte mörkt.
Plötsligt hörde jag mamma ropa på mig. Maten var klar och jag gick ut i vårt lilla kök. Där satt pappa på sin stol längst bort och mamma dukade och satte fram maten. Jag började hjälpa till med att duka och tillslut så satt vi alla vid matbordet och åt av den goda maten. Hon hade gjort en vegetarisk wok med massa olika grönsaker och kryddor. Ända sedan jag berättade för dem om att jag ville vara vegetarian så förändrades det på bara några sekunder. Mamma struntade i sin kycklingklubba som låg på tallriken och började istället äta av riset och salladen. Resten av kycklingen gav vi till våra grannar. Och till och med pappa som älskade kyckling lade tillbaka kycklingklubban bland resten av kycklingen. Men jag tror att pappa åt kyckling och annat kött på jobbet, i smyg. Det var inte så att jag begärde att dem skulle slutade äta kött, faktum var att jag blev jätte förvånad när dem också bestämde sig för att bli vegetarianer. Men jag är glad över det och dem själva verkar tycka att det är hemskt att äta kött.
"Hadiya", sa pappa plötsligt och mamma tittade upp. Det var någonting i pappas ögon som gjorde så att det kändes allvarligt. Mamma nickade kort mot honom och så vände dem sig båda mot mig. Jag kände mig plötsligt lite nervös.
"Wilton, han kommer att flytta in här. Vi ville egentligen prata med dig och bestämma med dig men vi vet att du inte vill ha honom här men vi kan inte bara kasta ut honom på gatan. Du vet ju att han inte har något ställe att bo på." Mammas lugnande röst gjorde mig bara argare. Klumpen i halsen växte sig bara större och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag far upp från stolen och sprang ut ur köket. Jag kunde höra hur pappa skrek efter mig men jag sprang bara ut i hallen och hoppade in i mina träningsskor. Jag högg tag i min kofta som låg på golvet och sprang ut genom ytterdörren. Mitt hjärta bultade hårt och jag visste inte vart jag skulle eller vad jag skulle göra. Jag bara sprang. Fortare än vad jag någonsin gjort. Plötsligt började jag le. Den svalkande vinden slog emot mig när jag sprang och fåglarna kvittrade i bakgrunden. Om Wilton flyttar in i vår lägenhet som kommer jag flytta ut.

(Okej... Det här var lite skumt o.o Aja, dåligt skrivit och sånt där men.. )