Don't

OMG yay!! Längtar tills Fredag

Woop wooop verkar äga bevakar

PPP Läääääs den här! (Men inte nu, för nu ska du svara på vårt roll)

Okeeeej! Ska skriva!
*bevakar*

Det verkar bra *bevakar*

Jag längtar också!



Tack! Jag hoppas du kommer fortsätta tycka den är bra!



Hoppas du tycker den är bra!




Hoppas du kommer vilja läsa!




Kul, tack!






Tack för alla kommentarer, jag vill bara skriva mer och mer, haha. Men jag tänkte säga att kapitlet som kommer imorgon, är mest till för att ni ska få se lite hur det är där, lära känna några personer mer och så vidare, alltså att det inte är ett så händelserikt kapitel, men dom kommer, jag lovar!

Tack för taggen!! Den äger!!

Det kommer bli AWESOME

Det kommer bli AWESOME

Tack för alla underbart fina kommentarer! Jag blir verkligen super glad!






Dom här kapitlen kanske inte är så jätteintressanta, men det är mest för att ni ska få en blick över hur det ser ut, hur det är där, lära känna folket lite mer, och så vidare.

Kapitel 2

Den vackra matsalen är som många andra rum i den vackra herrgården, utsmyckad med tavlor och speglar. På ett bord i mitten av det vackra rummet står mängder av mat på olika fat. Mackor, kyckling, potatis, såser, stekta grönsaker, jucieer, kött, och så mycket mera. Det doftar fantastiskt. Matsalen är väldigt stor, vilket den behöver vara, eftersom alla dom här eleverna ska få plats. Det är inte förrän nu jag ser elever i andra åldrar. Först trodde jag bara dom som var 15 gick här, men nu, om jag skulle gissa, så ser eleverna här ut att vara i 11- 17 års åldern, alla iklädda i helt vanliga kläder. Jag går bakom Dan och Al, ungefär som om dom skulle vara en mur mot allt nytt. Alla nya saker, alla nya människor, det finns så mycket nytt att ta in. I den underbart vackra och ljusa matsalen finns det både runda bord, och långbord, men nästan alla är upptagna. Alla borden är av mörkbrunt trä, och stolarna är svarta, och passar mycket bra in i matsalen. Allt i herrgården, från golv till mat, ser så väldigt genomtänkt ut. Al och Dan styr mot ett av dom runda borden, men där sitter redan en tjej, med en bok i handen. När hon hör oss komma, hon måste höra otroligt bra eftersom hon hör oss genom allt skrammel från resten av eleverna, tittar hon upp, och ler mot oss.
-Hej Dan, Al!, ropar hon. Hon lägger ifrån sig boken som hon läste, och den ser ut som en kopia av min, Narnia - Häxan & Lejonet, och den är precis lika sliten. Antagligen har hon lånat den från något bibliotek, kanske här på herrgården, det skulle inte förvåna mig om det fanns ett stort och mäktigt bibliotek, det skulle verkligen passa in.
-Hej, Clare, svarar Al och ler mot henne. Det här är Fabian Barkley, han är en ny elev här, och bor i samma rum som mig och Dan, fortsätter han och flinar lite mot mig.
-Hej, Fabian, säger hon och skakar raskt och lätt min hand. Det är inte förrän då, jag inser hur otroligt vacker hon är. Hon har stora, gröna ögon, med långa ögonfransar, som enligt min kunskap av smink, är omålade. Hennes hår är som en blandning mellan honungsfärgat, brunt och guldfärgat, och hon har det i en slarvig fläta som ringlar sig ner för ryggen. Hon ser ut att vara ganska smal och slank. Jag rodnar när jag förstår att jag står, mitt i en matsal, och glor på en flicka jag precis träffat. Och inte nog med det, det är ganska uppenbart att hon märker det, eftersom både Dan och Al börjar skratta och flina mot mig, och Clare fnissar till och rodnar.
-Ska vi ta en sväng ut till trädgården? Vi har håltimma nu, säger Al tillslut, efter ett mycket generande ögonblick. Alla är med på det, så vi börjar gå mot en mindre dörr, på baksidan av herrgården, som leder ut till den vackra trädgården. Dan och Al går och pratar och skrattar framför Clare och mig, och vi går lite saktare bakom dom.
-Var kommer du ifrån, Fabian?, frågar hon och tittar upp på mig med sina gröna, nästan lysande ögon. Dom gör mig helt förstummad.
-Ehm... Brighton, säger jag och rodnar igen, över att jag med nöd och näppe kom ihåg var jag kom ifrån.
-Åh, ja, jag kommer från Hastings. Jag antar att dom ligger relativt nära varandra?, frågar hon. Jag nickar, jag hade varit i Hastings ganska många gångar. Berätta lite om dig själv, fortsätter hon. Familj? Vänner? Skola?
-Ehm… Ja, jag har två syskon, Amelie och Mayline, börjar jag och ser på henne. Hon nickar. Min mamma heter Carlen Barkley och min pappa Ted Barkley. Min mamma är präst, hon jobbar i en kyrka i närheten av oss, och pappa är lärare, i matte. Men jag suger på matte, fortsätter jag och sneglar på henne. Hon ler lite. Jag fortsätter. I min förra skola hade jag inte så mycket kompisar, eller ja, jag hade en kompis, William. Och, det var ganska hårda metoder, om jag kan uttrycka mig så. Min mamma och pappa ville att jag skulle komma hit för att, ja, få några fler vänner och kunna koncentrera mig mer på skolarbetet. Det var ett ganska hastigt beslut. Dom båda har ganska höga krav på betyg, du vet, dom vill att jag ska bli lärare, helst i matte alltså. Men annars så är jag ganska ointressant.
- Det tycker jag inte, säger hon och ler mot mig. Jag blir helt röd i ansiktet. Kom igen nu Fabian, vad är det här? Skärp till dig! Och nej, rodna inte! Tänker en skärrad röst inuti mig. Men b..berätta lite om dig, stammar jag tillslut fram efter den lilla kampen inombords mig.
-Nja, jag tror inte det är en så bra ide, säger hon och jag ser att hon rodnar, men hennes blick är plötsligt hårdare. Det blir en pinsam tystnad. Jag ser mig omkring, och låtsas vara väldigt upptagen av att titta på trädgården, och tillslut så låtsas jag inte längre. Jag är helt förundrad över hur vacker den är. Den är välskött, träden blommar och elever, som sitter under träden, eller går i grusgången framför och bakom oss, skrattar och pratar. Den verkar aldrig ta slut, det bara fortsätter träd i långa rader, och ju längre vi går, ju mer elever ser jag. Men även om det är otroligt vackert här, och jag redan känner mig hemma, så har jag som en liten, kall klump i magen. Vad är det med Clare? Vill hon inte berätta för just mig, eller har hon inte berättat för någon?


-Så, Fabian, har du haft en bra första dag här?, frågar Al medans vi håller på att byta om till våra pyjamasar för att gå och lägga oss. Clare har gått till flickornas våning. Jag knäppte min pyjamasskjorta, men suckade, när jag för andra gången knäppte knapparna ojämnt, så det blev en knapp över, fast inget hål. Jag hade visst annat i tankarna, nämligen Clare, fast det skulle jag ju förstås aldrig säga till någon. Ibland är det väldigt, väldigt bra att inte folk kan läsa ens tankar...
-Jo visst, det har varit väldigt bra, svarar jag och fick äntligen knapparna på skjortan rätt. Jag kryper upp i min våningssäng, och Al och Dan lägger sig i sina, Al under min, och Dan i den andra.
-Vad tycker du om Clare?, frågar Dan och vänder sig om i sin säng och flinar mot mig. Jag kämpar för att inte rodna, det känns som om jag gjort det alldeles för mycket idag. Det tar ett tag innan jag kommer på vad jag ska säga, eller ja, jag skulle kunna säga att hon är fullkomligt underbar, alltså sanningen, men det låter ganska patetiskt.
- Hon är verkligen... rolig, och snäll, och...vacker, svarar jag tillslut, och även hur mycket jag kämpar emot, och försöker kyla ner mina kinder, så känner jag att jag rodnar ändå. Så mycket med den ansträngningen alltså.
- Men är någon av er typ, ni vet... fortsatte jag, men Al avbröt mig.
-Tillsammans med henne, menar du?, hörde jag Als röst i sängen under mig. Nej, Clare har aldrig varit tillsammans med någon, även om hon skulle kunna få vem som helst, fortsatte han. Dan och jag träffade Clare när vi var relativt små, men vi har alltid bara varit bästa kompisar, inget mer.
-Jaha, ja okej, men godnatt då! sa jag och släckte min lampa. Jag kände mig ganska förrvirad. På ett sätt var jag glad att inte mina nyfunna vänner var tillsammans med den vackraste flickan jag någonsin sett, men på ett annat var jag också ganska ledsen. Om Clare skulle kunna få vem som helst, men aldrig hade varit tillsammans med någon, varför skulle hon då vilja vara tillsammans med mig? Jag fick väl nöja mig med att vara kär i henne, den fantastiska flicka, som aldrig hade varit kär i någon, och inte lärde bli, iallafall inte i mig, den nya, ointressanta, rodnande pojken.