The Walking Dead (Privat rollspel.)

( Ja, jag tänkte ha med honom i storyn. I alla fall ett litet tag )

Mannen var bara någon meter ifrån Natalia, när ett skarpt ljud for igenom salen. "Vad i helvete?" ropade mannen och vände sig tack och lov om.
Natalia andades ut innan hennes hjärna började arbeta igen. Vad kom ljudet ifrån? När hon och dom andra hade kommit in så började inte alarmet att tjuta. Kanske var alarmet försenat?
Fast då slog det Natalia att hon hade använt bakvägen och det hade säkert mannen och flickan också. Nu var det någon som antagligen inte brutit sig in i en affär förut, som hade använt antrèn, påväg in.
Eftersom mannan var bortvänd från Natalia så reste hon sig upp och började långsamt smyga iväg så att han inte skulle höra. Hon hade precis kommit till slutet av hyllan när han vände sig om och såg henne rakt i ögonen. Natalia var förvånad över att se att hon kände igen honom.
Han hade blågröna ögon, ruffsigt mörkbrunt och han hade fått ett ärr i pannan som Natalia inte kände igen. Om man såg snabbt på det säg det ut som Harry Potters, men istället för en blixt så var det ett snett streck.
Mannen hette Oliver och var Natalias före detta granne och en av Alexanders bästa vänner. Natalia hade också oturligt nog haft känslor för honom en gång i tiden. Men dom känslorna hade flugit iväg när han hade dödat flickan.
Innan någon av dom han säga ett ord så kom det en ny person fram bakom hyllorna. Hon hade mörkbrunt hår och hennes ansikte var smutsigt och ögonen var uppspärrade. Det var tyst i rummet en stund och det ända man hörde var ett skrik långt där borta.
"Åh, skit också", svärde Natalia högt.

[Good .__. ]

Zombierna fanns överallt. Först bara några enstaka, sedan vad som kändes som hundra. Remy kom dumt nog att tänka på celler. En ensam cell kunde dubblera sig till två individer, vilket ledde till att att både ursprungscellen och dess kopia delade på sig nästa gång. Kopior efter kopior på ett rullande band som bara snurrade fortare.
Alarmet slutade inte. Det fortsatte bara att vråla öronbedövande och på så sätt locka till sig ännu fler zombies.
Det mullrade som en låg entonig bas utanför varuhuset. Hundratals zombier som bankade på glaset och tafatt försökte ta sig in. En av dem hängde genom hålet vid entrén och skärde upp hela sin mage. Med stor fasa såg Remy hur monstrets inälvor vred sig ut ur det blodiga snittet.
Jag kommer dö.
På något sätt fick tanken hennes kropp att tina upp. Remy störtade in mellan hyllorna och vek undan från zombierna som redan fanns inuti butiken. Hon sicksackade effektivt mellan hyllorna till hon sprang rakt in i ett av monstrerna. Remy ramlade med en duns ovanpå zombien samtidigt som hon högg i dess huvud likt en besatt. Blodet sprutade för ett ögonblick vilt över hennes ansikte och tröja.
Remy kramlade sig upp på fötter och spottade medan hon sprang. Om inte varelserna dödade henne skulle hon dö av lukten. Därför slutade Remy tillslut att andas.
Någonstans bakom henne hörde hon ett brak under alarmets våldsamma vrål. Zombierna var inne i varuhuset nu. Hon visste det.
Tanken fick Remy att springa ännu snabbare. Hon brakade in i en vit dörr långt in i butiken och fann att den var öppen. Herregud, tänkte hon. Tack.
Innanför fanns en snidad trappa som hon störtade uppför. Hon kunde knappt andas. Ansträngningen var så stor att Remys synfält blev svart i kanterna då hon fick upp ytterligare än dörr i slutet av den långa trappan.
Kall luft. Remy kollapsade på underlaget och kräktes trots att hennes mage inte innehöll något. Kroppen krampade och halsen brände då hon var klar.
Remy tittade upp från sina blodkladdiga händer och insåg att hon befann sig på taket. Överallt därnere rörde sig suddiga massor mot byggnaden.

( Ojdå, jag tänkte väl att det blev lite konstigt. Dom får träffas någon annanstans i så fall! )

Natalia vände sig mot flickan och hoppades att hennes ögon inte visade rädslan som hon kände inombords. "Om jag var du så skulle jag springa ut härifrån", sade hon till flickan.
Flickan kastade bara en ändå blick på Oliver och de ända bevisen på att hon hade varit där var den tomma soppåsen.
Natalia vågade tillslut vända sig mot Oliver igen. "Natalia..?" sade han och tog ett steg mot henne med armarna i luften som om han skulle krama henne. Hon hoppade åt sidan. Oliver såg förvånad ut och lite förolämpad.
"Jag såg dig precis döda någon!" nästan skrek Natalia. Oliver såg nästan lungnad ut över hennes förklaring.
"Det är en ny värld, Natalia. Bara dom starka överlever", sade han och Natalia var förvånad över att höra att hans röst var stark och klar. Hennes röst darrade som porslin när hon talade.
"En ny värld? Bara dom starka överlever? Jag vet vilken värld vi lever i nu, men inte betyder väl det att vi ska förlora vår mänsklighet? Tvärtom, det är nu vi behöver den som mest", sade hon och tog ett hårdare tag om sina knivar. Oliver såg det och för att lugna henne lade han ner skruvmejseln i hans ena känga. Inte så smart, tänkte Natalia men hon visste att hon inte skulle klara av att använda någon av knivarna mot honom. Var han verkligen den samma person som hade haft sällskap med henne varje torsdag för att det var då de hade börjar samtidigt?
Oliver skulle precis öppna munnen för att säga någonting till sitt försvar när ett gurglande ljud hördes i högtalaren. Natalia och Oliver tittade förvånade på varandra. Hon gick mot kassorna och blev genast stoppad av en hand på hennes axel. Det var Oliver som då pekade på kassorna där personalen brukade sitta när allting var bra. Men istället för personal så var det zombies. Några hade på sig den gröna Coop tröjan, men dom flestas kläder var så smutsiga att man inte kunde urskilja färgen. Personalen hade antagligen gömt sig i affären när dom första zombierna invaderade och de hade antagligen hittat dom några minuter innan Natalia gick in i affären.
Natalia tittade skrämt upp mot Oliver trots att han hade bara några minuter sedan var den största fienden. Men det känndes bra att få se ett mänskligt ansikte.

((Jag antar att vi är i två olika varuhus? Remy är på ÖoB och Natalia på coop, right? Fast byggnaderna ligger i närheten av varandra? Du fixade det snyggt i alla fall )

Remys blodiga händer darrade och öronen värkte av det höga ljudet. Hon kunde inte förmå sig själv att titta upp. Det var nu hennes stund var kommen. Det var här hon skulle dö.
Sedan tystnade alarmet.
Remy visste inte hur länge hon suttit där hon satt. Det kändes som evigheter samtidigt som det inte kändes som någon tid alls. Tystnaden gjorde henne förvirrad.
Och hungrig. Hon hade nästan glömt bort hur hungrig hon var. Det kändes som om kroppen börjat tugga på hennes skelett i desperat behov av något att bryta ner.
Nedanför taket fanns fortfarande en massa zombier, men med ljudet försvann också många av dem. Remy kunde se hur vissa av dem stod handfallna. Ljudet lockade dem inte längre till sig, så vad fanns det då kvar att se?
Remy la sig ner på takets skrovliga yta och såg upp på himlen. Det var solnedgång. Något otroligt vackert i allt kaos. Under henne fortsatte alla monster att morra.

"Hur ska vi komma ut härifrån?" frågade Natalia panikslaget. Hennes knivar darrade återigen i hennes händer och hon hoppades att hon inte skulle tappa dom.
"Vi får smyga oss förbi dom. Eller distrahera dom", sade Oliver som om han hade gjort det förut. Det slog Natalia att han antagligen faktiskt hade gjort det.
"Men hur?" frågade Natalia och såg ur ögonvrån hur en av coop-zombierna nyfiket klickade på ett par knappar bakom disken. Oliver såg det också och drog faktiskt på munnen som om det var det roligaste han hade sett idag.
Natalia hade lust att slå till honom, men hon var rädd att zombierna skulle höra.
"Så här", sade Oliver och utan någon förvarning smög förbi Natalia så snabbt han kunde utan att det skulle göra något högt ljud.
Natalia kände hur paniken reste sig i hennes bröstkorg, men ignorerade den och började smyga efter honom.
Zombierna hade inte lagt till dom och Natalia trodde faktiskt att det fanns en chans att det skulle klara sig utan att dö. Men Natalia lade inte märke till ravioliburken som låg framför hennes fötter och snubblade på den så att den i sin tur välte över att par andra burkar. Den gjorde ett hemskt skräll i tystnaden och Natalia stod fastfrusen.
Zombierna vände sig mot henne med en ända rörelse och Oliver svor.
"Spring", sade han och Natalia lydde villigt. Dom sprang ut från Coop affären det snabbaste de kunde och möttes av en hord av zombies. Dom tycktes ha hört alarmet som ljudit några minuter sedan. Tack och lov så rörde sig de så långsamt att de var halvvägs över gatan.
Oliver slösade inte någon tid utan sprang in i närmaste hus med Natalia tätt i hälarna.
Natalia hann inte se vilken affär, men lutade sig tacksamt mot väggen när de hade försäkrat sig om att det inte fanns några zombies i huset.
Oliver satt bredvid henne och Natalia såg blickarna han kastade på henne.
"Förlåt mig", fräste Natalia. Oliver såg förvånad ut.
"För vadå?"
"För att jag välte burkarna."
"Åh, därför" sade Oliver blev återigen tyst. Natalia var tacksam för tystnaden och slöt ögonen.
Innan hon visste ordet var så var hon djupt sovande med huvudet lutat mot Olivers axel.

(( Vill bara tillägga att du gärna får kontrollera Oliver också när våra karaktärer möter varandra och inte bara jag.
Som du märker så har han blivit lite för bekväm i hela zombie situationen och har känslor för Natalia ))

[Jag kontrollerar gärna Oliver så fort jag får tillfälle! Detsamma gäller dig när jag "skapar" någon ny karaktär.

Btw är jag ledsen över att svaret dröjt så länge. Har både haft brist på tid och inspiration. Hoppas att det är okej och att du inte hyser hat mot mig eller nåt xD Jag ska försöka vara mer aktiv in le future. Dock vet jag inte om det här inlägget kommer bli så bra, då jag kommit ifrån hela storyn lite, men jag hoppas att jag inom kort kan ta den till mig igen.]

Remy satt upp med ögonen slutna. Hon kände sig så löjlig. Här var hon. Ensam i en zombieapokaylps och envist troende att det gick att överleva.
Det gjorde det inte. Hon förstod det nu.
Remy funderade på att hoppa ifrån taket. Då skulle det i alla fall gå fort. Hon skulle låta döden fånga henne i fallet. Det skulle gå fort och utan plågan. Hon skulle slippa få halsen uppriven av monster och kvävas till döds.
Remy blev uppfylld av tanken. Hon kunde göra det. Hon kunde. Efteråt skulle allt vara över.
Hon reste sig upp och gick fram till kanten. Vinden slet mjukt i hennes kläder. Viskade åt henne att det var okej att falla. Remy lyssnade. Hon lyssnade med allt hon hade kvar. Det kändes så rätt.
Sedan hörde hon ett metallistiskt ljud, och i nästa sekund grep något tag om hennes axel och fick henne att tumla baklänges. Remy skrek tills en hand hårdhänt placerades i hennes ansikte för att kväva det hemska ljudet från hennes strupe.
"Vad i HELVETE håller du på med?"
En vilding stod över Remy, åtminstone var det det första hon tänkte då hon såg mannen. Det var en satt varelse med åldern tydligt inpräntad i det rynkiga ansiktet och smutsgråa håret. Hans ögon glödde av något Remy hade svårt att identifiera.
"Släpp mig!" Försökte hon skrika, men inga förståndiga ljud kom ur henne. Handen pressades allt för hårt över hennes mun.
"Dör inte folk nog ändå, va? Gör de inte det!?" Fräste gubben och skakade om henne. Han spottade bredvid henne i sin avsky. "Du lever. Du andas. Du borde vara tacksam, flicka! Du borde vara tacksam för det du fått behålla! Ser du inte vad världen har blivit? Du är en av de lyckliga kvar, och du tänker kasta bort det för ingenting. Fyfan för dig, flickobarn!"
Den ålderstigna mannen andades häftigt efter sitt ordraseri. Han stirrade på henne så länge att han tillslut tappade gnistan. Greppet om Remy lossnade och hon kunde kvickt kravla sig undan. Hon var arg för att gubben förstört hennes impulsiva planer på självmord.
"Det är inte din sak att bestämma", mumlade Remy ilsket. "Det är min."
"Då har du fått allting om bakfoten", spottade gubben och reste sig upp. "Här är det ingen som bestämmer saker och ting längre. Vi bara överlever."

(( Haha, nej då det är helt okej! Jag hatar dig inte Har mycket nationella prov just nu så jag kanske inte kan logga in varje dag så jag är väldigt trött på kvällarna. Är online på helgerna och loven i alla fall!

Och hur ska vi få våra karaktärer att träffa varandra? Det är ganska svårt att hitta ett bra ställe då våra karaktärer rör sig väldigt mycket och är nästan aldrig på samma ställe Har du någon idé? ))

Natalia började långsamt vakna upp. Hon blinkade långsamt och gnuggade sig runt ögonen.
Hon var förvånad över att se att hon inte låg i sin säng i sitt rum utan hon satt ner på ett kallt stengolv.
Gårdagens minnen kom tillbaka till henne som en våg. Eller hur länge hade Natalia sovit egentligen? Fönstren i huset var inte igenspikade och det var mörkt utanför. Det syntes inga stjärnor men månen lyste klart.
Natalia reste sig upp och tittade runt i rummet. Det var inte mycket saker där, och det såg mer ut som ett tomt lager eller ett garage än en affär. Hon såg inte heller någon skymt av Oliver.
Hon undrade vart hon hade gått och en del av henne fruktade att han hade lämnat henne. Natalia försökte intala henne att hon inte brydde sig om honom, inte efter hon hade sett honom mörda en oskyldig. Men en del av henne kunde inte släppa tag om hennes vän i livet innan. Natalia hoppades att det fanns en del av den gamla Oliver kvar.
Natalia visste inte om hon skulle leta efter honom. stanna eller smyga ut i natten.
Natalia var för feg för att gå ut själv och hon visste inte om hon litade helt på den ny Oliver hon fått lära känna, så med en suck satte hon sig ner igen.

[ DarkBells
Jag vet inte vad jag gör här egentligen. Men kom bara att tänka på det här rollet och tjaa... jag insåg att jag saknat det. Kommer skriva en liten fortsättning nu såhär ett år senare. Och du behöver verkligen inte svara om du vill? Men om du gör det så är det jättekul!!

Angående hur de träffas så tänker jag att Remy kanske kan gå förbi stället där Oliver och Natalia är? Eller nåt? Jag vet inte riktigt, men det hade ju varit kul om de kunde träffas så snart som möjligt!

Kram ♥ Hoppas allt är bra med dig i övrigt! ]

Remy visste inte vad hon skulle säga. I några ögonblick stod hon bara och stirrade på den äldre mannen. Försökte få in de där orden han sagt och lyckades tillslut. Det fick henne att skämmas. Och alldeles röd i ansiktet tittade hon bort. Hur kunde hon ens tänkt tanken på att ta sitt liv? Hur kunde hon varit så svag? Hon blev med ens rädd för sig själv. Rädd för sin egen kapacitet.
Remy bet sig i läppen och tittade upp på himlen. Mörkret och dess vackra stjärnor låg som ett brett täcke över staden. Omslöt allt det hemska. Det skrämde henne inte, tvärtom kändes det tryggt.
"Ser du hur de rör sig?"
Remy ryckte till då han tilltalade henne. Fäste istället uppmärksamheten på honom. Gubbens kläder var trasiga och smutsiga. Likaså var hans ansikte. Trasigt av rispor och smutsigt av intorkat blod.
Han tittade på henne, knyckte därefter med huvudet ner mot gatan. Där de stod på taket kunde de se allting uppifrån. Zombierna som rörde sig därnere. Gatlyktorna som förskrämt försökte hålla mörkret borta med sitt gyllene ljus.
"De rör sig utan medvetande", fortsatte gubben. "De finns utan att vara"
"Poetiskt", muttrade Remy.
Gubben drog på munnen. Var tyst en stund innan han fortsatte: "Du kunde gått därnere nu. Om du fått som du velat."
Remy svarade inte. Tittade bara envist vidare på det som pågick nere på gatan. Det var sjukt. Och hon kunde inte tänka.

När det började bli morgon visade gubben henne en väg ner från taket. Och väl nere på gatan fanns det inte längre någon tvekan om att de skulle gå skilda väggar. Han hade räddat hennes liv och de hade tittat på världens ödeläggelse tillsammans, men det stannade där. Det fanns ingen anledning för dem att slå sig tillsammans. Och både visste det.
Gubben tvekade innan han gick. Klappade henne lite tafatt på axeln innan han var borta. Borta för all framtid.
Remy sprang bort från varuhusen och fortsatte vidare till ett villakvarter precis i närheten. Hennes mage kurrade oroväckande. Hon skulle bli tvungen att bryta sig in i ett hus igen.