Klaine [PRS]

"I think you know", svarar Blaine och ler. Åh vad han älskar Kurt. Och han är så glad att han äntligen har fått visa det. Först trodde han att det var en hemsk idé. Hela deras vänskap kunde ju rubbas om han inte kände detsamma. Men det gör han. Och det är det som är så fantastiskt.
Han minns hur det var. De fortsatte kyssen, Blaine drog sig tillbaka och sade att de skulle öva, men Kurt sade vara, med den där enormt underbara rösten "Though we were", och de hade fortsatt. Det var en så underbar känsla, av närhet, kärlek och allt man kan komma på. Och samtalet mellan kyssarna:
"Have I told you that I love you?"
"Pretty much, yeah."
"If you say yes on all of those questions, I can proofe that."
"Go ahead."
"Do you trust me?"
Kurt kysste honom.
"Do you love me?"
Kurt kysste honom.
"Will you be my boyfriend?"
Kurt kysste honom djupt.

(Naaaaaaw ♥)

"Yeah, I know", medger Kurt. "Can I be honest to you? I'm only looking for something to say."
Lika bra att säga det rakt ut. Man ska inte dölja något för sin pojkvän, var något Kurt visste fastän han aldrig haft något riktigt förhållande. Att dölja saker som angår Blaine kan inte leda till något annat än konflikter.

Blaine ler.
"No problem", säger han sakligt. "I actually have an answer on that." Han tar ett hårdare grepp om Kurts hand och drar honom närmare. Han hör någon tant mumla "Damn queers", men det är inget han bryr sig om. Han har den han älskar nära sig, det är det enda som spelar någon roll.
"The only thing you have to say is 'I love you', and I'm happy." Efter det fortsätter han inget mer, för de har kommit fram till kassan. Han beställer deras vanliga kaffe, tar emot muggarna och de går och sätter sig vid det vanliga bordet, någonstans i mitten av det lilla caféet. Där har de alltid suttit. Det är oftast där folk från Kurts gamla skola sitter. De brukar ofta ta chansen att prata med dem. Blaine tycker att de är rätt schysta ändå. Mercedes är cool, Rachel är ... talangfull men irriterande, Mike är snäll, Brittany är lite dum men gullig med hennes optimism. De har alla olika personligheter, inte som Warblers. Warblers är mer som ett team, New Directions som en grupp. Det är intressant.

Det känns rätt att vara nära Blaine. Det överträffar alla Kurts drömmar, med stor marginal.
Att alla stirrar. Detta är inget problem för Kurt. Alla på McKinley hade stirrat på honom, hånat honom, och i vissa fall, mobbat honom för hans sexualitet. Kurt är van, och nu när han går på Dalton, och har en mycket mycket nära vän, numera en pojkvän, som också är bög är det som att sväva på stora, fluffiga, babyrosa moln.
"Well, you're ready for Regionals?" säger Kurt.

Blaine försöker att inte börja stor le från munnen till öronen. Han älskar det här. Han älskar Kurt. Det känns så bra, det känns så underbart.
"Yeah, I think that we have a pretty good chance to win, I mean, The Warblers have been practicing for a long time", svarade han, ganska oengagerad i vad han sade eftersom han var alldeles för upptagen med Kurts ögon. De där blå-grå, stora ögonen som det skriker glädje och lycka om. Hans egna hassel-bruna går inte att jämföra med Kurts. De är så ... Perfekta.

"And you are a very good singer, don't forget that", säger Kurt. "Oops, sorry!"
Han tar en klunk av kaffet, medan han funderar. Vad skulle få Blaine att älska just honom? Är det för starkt att utropa "jag älskar dig, och har alltid gjort det"? Eller "jag vill leva med dig hela livet och efter döden"?
Ja, kanske för starkt. Det är ju trots allt några dagar sedan den där första, ljuvliga kyssen.

"Aw, but you are better", svarar Blaine, och han menade det. "I just can't get why you didn't got that solo, you totally killed it!"

"Naaw, you're so sweet", suckar Kurt. "Maybe you can helt me with the solo after this."
Blaine är verkligen hans nu.

Sade han nyss det där? Sade den vackraste personen i världen att Blaine var duktig på att sjunga? Även om det inte borde kännas ett dugg konstigt känns det ändå överväldigande för Blaine. Och dessutom att han var söt. Svårt att smälta. De har faktiskt inte hållt på med komplimanger så mycket, så det känns ovant att höra. Men det känns bra. Och Blaine lovar såg själv att han ska ge Kurt så många komplimanger som möjligt för att han ska må bra också.
"I don't think I need to", svarar han. "Besides, if I'm sweet, then you are like a ... Like a five-pounds bag with sugar or something." Hoppas att det där inte lät konstigt nu.

"Never!" skrattar Kurt. "Don't you dare to tell me lies."
Okej, det där låter väldigt nedvärderande och Kurt är ingen person som sänker sig själv, men i alla fall. Blaine är ändå sötare, det är ett som är säkert.
Deras samtal var på väg att bli en aning mindre stelt, men dock är det inte som vanligt. De håller på att tjata om vem av dem som är sötast och bäst på att sjunga, eller vad är det nu?