Makten ~ HP-fanfic

Bevakar!

Jag har bara två frågor...
Lever Harry och/eller Hermione?

NEJ VAD JAG BLIR SUR!
Nu skrev jag värsta långa kapitlet, och så lade internet av utan att jag märkte det så när jag lade upp den lades det aldrig upp och texten försvann :c

Jag skriver första kapitlet igen imorgon istället x.x
------------------------------------------------------------------
Mr.lupin: Det får du se

---

✩✩✩

Najj, va tråkigt..x_x
Längtar också ^^

NU KOMMER PROLOGEN ÄNTLIGEN! (Ja, jag skrev en prolog ändå )

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
-PROLOG-
Allt gick så snabbt. En stark blixt av neongrönt ljus, och sedan föll pojken mot sin död. En hård duns ljöd då han träffade det hårda stengolvet, och dammet började yra kring honom. De cirkelformade glasögonen låg krossade någon halvmeter bort. Tystnaden spred sig över hela salen som en löpeld. Ingen verkade riktigt ha förstått vad som precis inträffat. Men så ljöd ett förfärat skrik.
”HARRY!!!”

En flicka trängde sig ur folkmassan, och hennes kastanjbruna, lockiga hår guppade upp och ner då hon rusade fram mot pojken som låg där på marken. Hon kastade sig ner på knä och lutade sig över honom. Hans ögon stod fortfarande öppna, men den livligheten de en gång varit fulla av fanns inte längre till.
”Harry! Harry!!”, skrek hon ansträngt genom flera hulkningar. Med ett enormt darrande lade hon en hand över pojkens bröstkorg. Men, precis som väntat, kunde hon inte känna några hjärtslag där inifrån. Skakande vände hon sig om mot folkmassan igen. Ögonen var rödsprängda, och ljuset som tog sig in genom det nu helt öppna taket reflekterades i de tårar som långsamt fyllde dem.

”Han är död... Ron, han är död...”, fick hon fram i en ansträngd viskning. Blicken var riktad mot en pojke i jordfläckade, halvt sönderrivna kläder med rött, tillrufsat hår och ett ansikte fullt av fräknar. Han verkade helt borta, och darrade okontrollerat med underläppen. Bredvid honom stod en annan flicka, med lika rödflammigt hår och lika fräknefyllt ansikte. Stora tårar rann längsmed hennes kinder, och hon höll en darrande hand för munnen. Lite längre bort föll en storvuxen man ner på knä, hulkandes så enormt att det studsade från vägg till vägg i ett eko. Det var flera unga pojkar och flickor som tryckte sig fram genom folkmassan, för att få en bättre titt på vad som precis hänt.

Ett ondskefullt, kyligt skratt smög sig tyst fram från andra sidan salen. Kvickt växte det sig större, och snart var det så starkt att det fick mannen som det kom ifrån att låta helt sinnesjuk. Och det var precis vad han var. Med beniga, spöklikt vita fötter skred mannen fram bland ett flertal andra lik och rester av stenblock och takbjälkar, tills han kom fram till pojken liggandes på marken. Med en av fötterna smekte han lätt bort ett par hårstrån från pojkens panna, och ett blixtformat ärr visade sig. Ett elakt leende spred sig längs mannens ihopskrumpna läppar, och hans röda ögon nästan lyste av nöjdhet.
”Förstår ni nu, era smutsskalleälskare? Förstår ni äntligen att det ni försökt intala er dessa år bara har varit en enda stor bluff? Den här pojken var erat hopp under alla de åren som gick åt till att frukta mig. Ni satte ert hopp i en pojke, knappt ett år fyllda. Och det här hoppet höll i sig, utan att någon av er började inse hur ni tvingat er själva att se i syne. Harry Potter; pojken som överlevde styrkan och makten hos Lord Voldemort tack vare sin mors kärlek. Men sanningen är att kärlek inte existerar för all evighet. Tanken på att kärlek ens skulle kunna mäta sig med makt och styrka är skrattretande. ”
Voldemort gav till ett hånskratt, och knuffade över Harry på mage med hjälp av sin fot. Den brunhåriga flickan, som nu stod en bit från Harrys lik, blängde på Voldemort med ett otroligt hat i blicken, något han knappt lade märke till.
”Så, om vi nu tar det här igen...”, började han då han tog några steg närmare folkmassan.
”Vilka av er är kloka nog att ansluta er med oss?”

Man hade tappat hoppet. En efter en tog trollkarlar och häxor i alla åldrar ett steg ur folkmassan och anslöt sig med de hundratals svartklädda dödsätare som fyllde upp resten av Stora salen. Voldemort hade vunnit.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Så, det var prologen. Kom gärna med kritik, både positiv och konstruktiv! ^^

Nästa kapitel kommer när jag har tid och lust så håll utkik!

Ska läsa efter fotboll träningen eller imorgon Nu är jag jättenyfiken på vad du har skrivit

^-^ Ha så kul på fotbollsträningen

Superbra!

Oo, spännande! Längtar till kapitel ett^^