Nya halvgudar

Nathaniel insåg först inte att tjejen frågat honom något, och det tog ett tag innan det gick in vad hon frågat. Hon såg monstret också. Betydde det...?
"Ta och träffa nu", sa hon plötsligt och istället för att lyda hans uppmaning om att ta sig därifrån, plockade hon upp några konservburkar och rörde sig inåt butiken. Alltså raka motsatsen vad han sagt åt henne att göra. Han såg chockat efter henne när hon visslade på odjuret, och sänkte bågen av ren förvåning.
Monstret gav honom en sista ilsken blick innan den vrålade, vände om och haltade efter tjejen som nu kastade konservburkar på den.
Hon måste vara tokig, tänkte han. Ingen dödlig ger sig på ett monster bara sådär. Polletten föll plötsligt ner och han insåg att det här måste vara halvblodet han kommit för att hämta. Och just nu höll hon på att bli överfallen av ett stort hårigt monster.
Han förlamning släppte när tjejen skrek något och han såg precis hur monstret välte en hylla över henne.
"Nej!" ropade han och avlossade pilen han hade på bågen. Den här gången träffade han varelsen i nacken. Den gav till ett avgrundsvrål, men förintades inte som Nathaniel hade hoppats.
"Men ta och dö någon gång!" sa han argt och släppte iväg tre pilar efter varandra. Den här gången exploderade monstret i ett moln av damm.
Han sprang fram till hyllan som tjejen försvunnit under.
"Snälla var inte död", mumlade han för sig själv när han tog tag och lyfte bort hyllan. Tyvärr såg hon inte särskilt levande när hon låg bland splittrade glasburkar. Hon blödde från ett sår i huvudet och glaset hade skrapat upp massa småsår på hennes armar, händer och ansikte. Det såg inte vackert ut.
Han böjde sig ner och kände efter hennes puls, och andades lättat ut när han kände att den slog.
Försiktigt kände han på hennes huvud där det blödde. Såret verkade bara ytligt, och hon hade förhoppningsvis inte fått några skallskador. Förutom den ordentliga bulan hon skulle få.
Han såg ut på gatan utanför, men den var tack och lov tom. Han visste inte vad han skulle göra ifall någon kom in och hittade dem såhär, mitt i röran av en sönderslagen butik.
"Vi måste få dig härifrån", sa han till den medvetslösa flickan. "Om du är den jag tror du är så kan du inte stanna här, men först behöver du en ordentlig omplåstring"
Han vände försiktigt på henne och tog tag bakom hennes huvud och under hennes knäveck och lyfte upp henne. Hon var förvånansvärt lätt.
Han bar bort henne till disken. Där bakom fanns en dörr som ledde in till ett förråd. Han bar in henne dit och la henne försiktigt ner på en presenning som låg på golvet.

Då Estelle vaknar ser hon upp i ett par skarpa ljusrörslampor. Hon förstår först inte var hon är eller varför allt tycks smärta.
Att allt gjorde ont var en rejäl överdrift, men just nu kändes det så.
Med ett stönande försökte hon resa sig upp, men sjönk åter mot presenningen. Presenningen? Var någonstans var hon? Hon såg sig om och upptäckte att hon var i förrådet till affären där de hade ett litet lager.
Med ens minns hon affären, pojken, mannen och den där besten. Vad hade hon drömt egentligen? Med en kraftansträngning sätter hon sig upp, hon kunde inte ligga här hon hade en butik att sköta.
Men då hon satte sig upp fick hon syn på pojken.
"Säg att allt var en dröm." bad hon med ett förtvivlat läte, hon skulle vara skuldsatt tills hon dog plus att hon skulle få sparken.

Nathaniel drog fram sin axelväska och började rota fram sina första hjälpen-saker. Han såg alltid till att har med sig en förbandslåda, och lite extra ambrosia och nektar. Vissa på lägret brukade kalla honom för ett vandrande apotek.
Ett stönande fick honom att vända sig om. Tjejen var vaken och försökte sätta sig upp, men sjönk tillbaka mot presenningen. Han ska precis säga något då tjejen spärrar upp ögonen och sätter sig upp. Hon ser på honom, och den här gången är hennes ögon lila.
"Säg att allt var en dröm", bad hon tyst. Hon såg fruktansvärt ynklig ut med små sår i ansiktet och det svarta håret tovigt och fullt av torkat blod.
"Eh...tyvärr så var det inte det", sa han beklagande och tog upp fältflaskan med nektar. "Får jag fråga vilka dina föräldrar är?"
Om hon var den han trodde att hon var, så behövde hon lite nektar, men han tänkte inte ge det till henne förrän han var säker. Han ville inte att hon skulle förångas på fläcken ifall hon var en vanlig dödlig. Även om han var ganska säker på att hon inte var det. Ingen vanlig dödlig skulle ge sig på ett monster med bara några konservburkar till vapen.

Estelle suckar ljudligt och drar handen genom håret men upptäcker att handen fastnar. Sedan när var hennes hår så tovigt?
"Jag kommer aldrig lyckas betala igen." mumlar hon. Kanske inte orden var just ämnade till honom. Men de undslapp henne bara. Det var först han nämnde hennes föräldrar hon stirrade på honom.
"Varför undrar du?" sa hon misstänksamt och såg in i hans bruna ögon, men såg inget falskt eller lurt i dem.
"Döda." sa hon slutligen.
"Min far iallafall." muttrade hon fram. Modern hade stuckit och lämnat fadern i superier och sorg som Estelle fick ta hand om.
"Vem är du?" frågade hon istället pojken då hon inte ville gå in på familjeförhållanden och kastade en blick på bågen.
"Varför går du runt med en båge och vad var det för best?" fortsatte hon och satte sig så hon kunde luta mot väggen. Att ligga, då kände hon sig alltför försvarslös och utsatt.

Nathaniel lyssnar noggrant. Alla tecken verkar stämma in på ett halvblod. Om hennes far var död, så betydde det att det måste vara modern som var hennes gudomliga förälder.
Han ställde ner flaskan med nektar bredvid sig, och plockade fram en liten bomullstuss som han blötte med vatten från en annan flaska.
"Skulden är ett senare problem, du kommer ändå inte kunna stanna här", sa han och flyttade sig närmare. "Sitt still"
Han la en hand under hennes haka för att hindra henne att rycka bort huvudet och sedan började försiktigt badda henne i ansikte för att tvätta bort det värsta blodet och rengöra såren.
"Vet du något om din mor?" frågade han och såg in i hennes lila ögon. Han gav henne ett litet leende.
"Jag heter Nathaniel Fox", presenterar han sig. "Pilbågen är för att jag inte ska bli dödad av sådana där monster". Han flinade sitt vanliga leende. Han hade lärt sig att folk slappnade av mer ifall han log.
"Jag lovar att förklara allt, om du är den jag tror du är", han gick över till att tvätta såren på hennes armar och händer. "Säg mig, har du dyslexi? ADHD? Jag vet att det är konstiga frågor, men de är nödvändiga, jag vill inte råka förinta dig bara för att jag tolkade tecken fel"
Han flinade som om det hela var ett stort skämt, vilket det kändes som också.

Det var först då han började rengöra hennes sår som hon märkte att hon var skadad. Visst hade hon märkt smärtan förr men då hade hon annat tänka på.
Hon lyssnade inte först på vad han sa utan mumlade osammanhängande, som om skulderna och pengarna var värre än hennes tillstånd, än monstret, än allt. Hon kved till men mer av vad det innebar än att såren sved.
Hon förstod inte vad han menade med att hon inte skulle stanna här, hon måste stanna här.
Han ställde så många frågor, så många märkliga och konstiga frågor. Hon ville inte svara men då hon mötte hans kände hon sig tvungen, hans leende hade en lugnande effekt på henne.
"Min mor? Nej, inte mer än att hon lämnade oss." sa hon tyst och runkade på pannan.
"Är du från skolan? Ska du sätta in mig någonstans?" sa hon och ryggade bakåt, hon svarade inte på om sina diagnoser, men hela hennes kroppsspel sa att han hade rätt, att hon hade dyslexi och ADHD.
"Det var inte mitt fel." kved hon till än mer uppjagad vilket inte verkade vara bra för henne eftersom hon såg dålig ut redan som hon var.
"Det var flickor, fågelflickor förstörde gymnastiksalen inte jag." svamlar hon fram, hennes blick skiftar snabbt bland färgerna i ett virrvarr som om paniken syntes där.

Nathaniel såg förfärat hur hans frågor bara jagade upp tjejen. Hon började svamla om fågelflickor och att det inte var hennes fel.
Han la sina händer på hennes axlar och tvingade henne att möta hans blick. Hennes ögon skiftade färg som om man hällt massa färg i en cementblandare. Nu var han säker på att han inte inbillat sig färgbytet tidigare.
"Schyy", sa han lugnande och strök henne över axlarna. "Det var inte ditt fel"
Hennes kommentar om fågelflickorna fick honom bestämma sig att hon faktiskt var halvblodet han letat efter.
"Schyyy, andas", sa han utan att släppa taget om hennes axlar. "Det kommer bli bra nu, du kommer få komma till en plats med andra som du. Som jag". Han log ett lugnande leende.
Han hade tänkt ge henne nektar att dricka, men hon verkade alldeles för uppjagad för att hålla i en mugg, så istället rotade han fram en bit ambrosia som han räckte henne.
"Ät det här, så ska jag förklara allt", sa han och gav henne ambrosiabiten, sedan flyttade han sig ett steg bakåt så han kunde se på henne ordentligt när han talade.

Estelle som började arbeta sig upp i panik och andades häftigt. Det var först då han tvingade henne att se in i hans blick och försökte lunga henne hon kunde lugna ner sig. Hon försökte andas lugnt försökte sansa sig. Men det var inte lätt, problemen i skolan bara ökade och hon hade en massa skulder efter sin far att betala av och nu detta. Hon skulle aldrig bli fri, aldrig.
Pojken, Nathaniel gav henne något och uppmanade henne att äta. Hon stirrade oseende på vad det nu var och tog en tugga utan att reflektera över att det kunde vara något farligt rentav dödligt.
"En plats? Jag som du?" sa hon frågande. Hon förstod det inte och såg på pojken som såg ut att vara allt hon inte var. Han verkade hel på något vis, vacker på både in och utsidan. Då hon svalde biten spärrades hennes ögon upp av förvåning och hon tog ännu en bit, det smakade underbart.

Tjejen slappnade av när hon ätit ambrosiabiten, även om hon fortfarande såg något uppjagad ut. Han log åt henne för att visa att det var okej.
Han plockade fram en liten bit ambrosia till och gav den till henne. Han ville inte ge henne för mycket, men hon verkade behöva lite mer.
"Här", sa han vänligt och la biten i hennes hand. Sedan satte han sig tillrätta och började berätta.
"Jag är ett halvblod, hälften människa och hälften... gud", han gav hennes en blick för att få henne att lyssna till punkt innan hon ifrågasatte hans förstånd. "De gamla grekiska gudarna - Zeus, Athena, Apollon, och alla andra - är verkliga. De finns här i Amerika. Och då och då får de barn tillsammans med människor. Barn som dig och mig - halvgudar".
Han gjorde en paus för att låta henne ta in det han sagt.
"Din mamma är en av de olympiska gudinnorna. Och det är därför alla dessa konstiga saker händer dig, det är monster som känner av din lukt och anfaller då du är ett hot"
Han hoppades att hon inte skulle vansinnesförklara honom. För han var tvungen att ta med henne till halvblodslägret, och det skulle vara mycket lättare att ta med sig en person som inte trodde man rymt för ett mentalsjukhus.

Estelle tog den andra biten men åt den inte. Biten stannade halvvägs till hennes mun och hon stirrade på honom.
"Har du tagit något? Rökt på? Druckit?" sa hon något skrämt men ändå oroligt. Med alltför van hand för hon sin hand under hans haka så hon kan lyfta den. Hon stirrar in i hans ögon sökande efter tecken på att han var påverkad. Hon visste alltför väl hur de tecken såg ut. Hennes far och dennes kamrater hade alla varit det och hon hade tagit reda på efter dem.
Det skulle inte förnekas att även hon druckit i ung ålder, men nu var hon fri från sådant. Men hon var rädd att hamna där igen då hon visste hur lätt det var att falla dit och att hon var beroende av kaffe.
Slutligen släppte hon hans haka utan att finna något på att han var påverkad.
"Mår du bra?" frågade hon istället, för inte kunde det han påstod vara sant?
"Du är som jag sa du. Berätta något som hänt dig." sa hon misstänksamt, men hon ville veta om hennes upplevelser stämde med hans.